Patrik Leandersons blogg

Har Andres Lokko bott i London för länge eller har han blivit slarvig på äldre dar också, inte bara nostalgisk...
Eller är det en "redigerarröv" som ändrat något rätt till något fel (inte första gången i så fall, finns kanske på SvD också). De två inledande styckena innehåller i varje fall ett fel vardera. Kanske får kila iväg till Pressbyrån och köpa SvD och dubbelkolla...


"In genom sovrumsfönstrets vidöppna fönster sveper i stället ett nästan romantiskt ångerfullt Kent acompanjerat av discostråkar och melodier in i en eftertänksam slängkappa."

"Ur askan efter The Tough Alliance splittring reser sig Eric Berglunds första soloprojekt rakt in i solen utan ett ens behöva kisa."

I klippet nedan funderar jag lite kring det här med tiden, ibland känns det som i går och ibland känns det ännu lite längre tillbaka.

&gJag väcks av att någon väsnas utanför fönstret med att tömma glasburkar i sopbilen klockan kvart i sju på morgonen. Idioter! Först då har 46-åriga Rebecka Törnqvist sjungit klart sin del av "Passagerare" på Ovesholms slott och Kent har gått av scenen. Inga extranummer verkar det bli, tror jag, vet ej säkert för istället töms alltså glasen i sopbilen och jag vaknar min Törnrosa-sömn och bestämmer mig några timmar senare (när chocken lagt sig) att hämta min cykel på Järnvägsgatan, där jag ställt den innan jag tog bilen (som också stod där) och körde till gårdagens fotbollsmatch i Finja. Bilder finns på Finja-Waff, här.

Jag cyklar genom staden, upp längs Frykholmsgatan, med min ryggväska med mig. Bestämmer mig för att kliva av cykeln strax efter Bjärnors på väg mot Thai Take Away (har funderingar att ta en lunch där) och ser mästerbloggaren Magnus Skoglund och är det Figge Boström (?). När jag ska kliva av cykeln är jag nära att trilla omkull, väskan fastnar i sadeln (varför gör den alltid det?) och jag får snabbt parera en eventuell smäll och harkla mig, som säkert ADHD-mannen hade bloggat om utan ironi.
Magnus Skoglund och Figge Boström ser inte mig, jag hasplar ur mig ett "hej" men till ingen nytta. Jag tror inte framgångarna har stigit herr Skoglund åt huvudet. Jag vill ändå påminna er om att hans blogg är mycket bra och rolig. Han driver mest med sig själv på ett kul sätt, ja det är en av få bloggar jag verkligen följer med glädje. Tyvärr måste jag dock meddela den gode Skoglund och andra bokebergsnostalgiker att den gamla fotbollsplanen på just Bokeberg har blivit en enda liten gräsplätt. Trämålen är borta, liksom stängslet runtomkring dem. Tråkigt men sant. Kommer säkert bli parkeringsplatser i framtiden eller nåt åt det hållet. Är inte konstigt att dagens ungdomar blir fetare och fetare när de nu inte får spela lite småmål eller kasta en tennisboll mellan de bägge målen.

Nog om det, Thai Take Away bjöd inte på något gott, inte ens bläckfisk (hade /M varit där och länsat strax innan, månntro...). Det var nämligen helt tomt i de olika facken av rätter så jag cyklade ned till Kebab city men där var låst. Konstigt, varken han med hämtehår eller han den jättesvettige var där. Kanske kebabmöte istället för tågmöte? Den senare mannen är alltid jättesvettig oavsett om det är 20 grader minus eller plus. 

Så det fick bli kebab hos "Korv-Olle" istället. Grannen till Korv-Erik från Rumänien (och tillika Malles morbror).
Tunn kebab i pitabröd gick ned, men de hade fan ta mig ingen tomatsås. Amatörer! Jag fick ta lite ketchup som plåster på såren, jag äter inte deras milda majonnäsdressing nämligen, nej ingen majonnäs överhuvudtaget.

Sedan gick tåget mot Helsingborg. Jag fick ett ryck att åka dit. Mest Helsingör, som är en allt mer lugn by numera. Vid halv fem är det ännu lugnare. Gick några varv där, tog en Carls Special på torget och en liten sväng bortom Dygns-Netto. Ett ställe där jag en gång fick köpa 5 öl betala för 1, av misstag. Ja, det var då de var billiga med öl, hade liknande historia upprepats i dag hade jag nog gått plus med några hundra danska kronor...

På väg mot båtarna tillbaka till Helsingborg gick jag in på ett närbeläget 7 Eleven och köpte en halvlitersburk Elefantöl, 7,2 procent. Mycket god tysk öl som Ulf i "Kvarteret Skatan" skulle sagt.

Kort efter att jag sugit i mig ölen var det mycket lämpligt dags att gå på båten. Efter att handlat lite gick jag med raska steg ned till tåget som skulle ta mig till Hässleholm, igen. Jag fick faktiskt vänta ett par minuter innan det gick, men jag kan påstå att jag med skicklighet och precision inte tyckte det var drygt att resa denna gång. Jag reser numera som den värsta globetrottern i världen och har ett spikat schema i byxlinningen som jag med modifikation och lite avvikelse följer till punkt och prickar. Så om ni ska ut och resa, ta rygg på mig eller följ bloggen...

Det jobbigaste med att uppdatera bloggen är inte att skriva utan att det tar sån tid att lägga upp bilder och klipp. Man drar sig för att göra det. Först måste allt kollas och eventuellt namnges. Sen ska det läggas in på hårddisken. Kanske även läggas upp som Youtube-klipp. För att lägga upp ett klipp direkt på blogg.se går nog inte. Inte vad jag vet.

Men visst finns det jobbigare saker. Tänker på Rockpartys ledning som ställer in Hultsfredsfestivalen så här en dryg vecka innan de skulle fira 25-årsjubileum, hur kan man göra något sånt?! De hade ju ändå sålt 5000 biljetter. Klantskallar, de lärde sig inte något från tidigare års fiasko. Eller att Z-tv lägger ned efter 20 år. Tja, de senare åren har väl ingen brytt sig om kanalen, egentligen. Eller att jag inte kan se Allsång på Skansen (mest The Ark) eftersom SVT inte bemödat sig med att lägga upp den färska premiären så här nästan tre timmar efter att det sänts (/M, jag vill inte se någon länk i kommentarsfältet). Skandal det också. I det mindre format.

Sen bryr jag mig mindre om det blivit Portugal eller Spanien som gick vidare i Fotbolls-VM. Jag håller ändå på Tyskland. Vem är förresten Johanna Frändén som varje dag visar upp sig i SVT? Jo, hon är en kvinnlig Simon Bank, pratar på ett lika utstuderat nördigt och likriktat utryckssätt.

Roligare då att veta att Way Out West säkrat upp med en riktigt bra bokning, utöver det redan späckade programmet. Kommer det något mer? Och dessutom gjorde jag en kul resa i dag, till Helsingör. Kanske blir ett blogginlägg om det också om tekniken inte strular. Kanske blir för matt av allt ändå, i värmen. Eller så kommer bilderna i efterhand. Lika bra det...

Jag har fått en ny idol. Jag såg/bevittnade en man på tåget mellan Tyringe och Hässleholm i går som stod och stampade i säkert tio minuter i närheten av Hässleholms station i går pga att tåget väntade på en stoppsignal. Anledningen var att jag tyckte det var mer mlijövänligt att ta tåget denna sträcka efter att jag och min syster plus sambo hade varit i Ängelholm och firat min fader som fyllde år. Vi åt eftermiddagspizza på Havsbadskjollan mellan Råbocka och Klitterhus (där delar av "Fyra nyanser av brunt" spelades in). När jag skulle åka hem mötte jag en man som var lika social som en Dagens rätt på Thai Take Away eller Pastavagnen. Men inte lika blind som Den Närsynte på Tobakscity/Pastavagnen. För Den Trevlige Mannen lyckades föra ett samtal med ett gäng fjortisar längs med mina seglarskor utan att bli kallad varken Roger, Johnny Boy, Snygging, Lars, Lasse, Kenta eller Kent Agent.

Först målvaktstabbarnas VM, sen målsumparnas VM, nu domartabbarnas VM. Usch vilken tendens det finns i årets VM. Vänder det i kvartsfinalerna? Glömde jag försvarstabbarnas VM?

Eftersom det på allmän begäran önskades en mer inlevelsefull uppläsning av Kents "Livräddaren" så är jag inte sämre än att jag kan ändra mig och göra detta. Här nedan följer den.

Mahut-Isner: 2-2 i set, 59-59 i avgörande set.

Jag har ju varit på Sicilien i en vecka och det är först nu jag orkat blogga om det. Vad ska jag börja med egentligen? Jo, självklart med att visa kära besökare av bloggen runt på hotellrummet. Ta det för vad det är, allt är filmat med självironi, infallsrikedom, tröghet och tja, någon slags tanke, även om allt är gjort helt utan manus. Jag gjorde till exempel ett liknande klipp en timme efter att jag spelat in nedanstående klipp, men det blev sämre tycker jag av någon anledning.

Efter att ha varit på en lång tur till bland annat Etna (3030 meter över havet) i dag på Sicilien så tog jag på mig en tröja som hade högsta aktualitet utan att jag tänkte på att jag hade just denna tröja egentligen. Rätt skoj att jag tog med mig just denna tröja utan att tänka på det till Italien. En gammal Johan Borgert-tröja som inhandlades när han spelade tillsammans med Florence Valentin och ett annat band (tror jag) pa KB i Malmö för något år sedan.

Verkligheten hann ikapp dikten, eller var det tvärtom. Jag säger anda grattis (bra tal Daniel), jag missade hela festligheten, men jag bidrog med mitt strå till stacken.

Jag vill inte skryta men allvarligt talat är jag nog lika berest som en hemtam katt.

Jag måste anteckna lite vad jag har kvar att göra innan flygplanet går i morgon bitti:

Har nyss sett Björn Ranelid briljera i SVT:s "VM-magasinet" och smått komiskt gå händelserna i förväg genom att gång på gång på gång prata om Tysklands storhet och ibland ta över programmet till Mats Nyströms stora förtret.

Jag var bara tvungen att göra ett klipp på min upptäckt att Christer Paulstrup skrev en massa recensioner på en vecka. Som ni vet har jag redan rapporterat om det här. Men eftersom det inte gick något vidare att ta ett foto som bildbevis spelade jag in ett litet klipp istället. Håll till godo.

I dagens och gårdagens Norra Skåne publicerades Ralph Bretzers recension av Sator från Sweden Rock Festival - med olika rubrik också. Fint ska det va!

Semester i tre veckor nu för undertecknad. Fotboll-VM. Italienresa. Kanske en tripp till, Berlin?

"Lekande Lätt" (Kjell Lönnås lekprogram med småglin som beskrev olika saker), Robert Palmer (signaturmelodin till "Doctors" på TV4), The Simpsons och Allison Taylor, och Skottland (The Proclaimers) svarade jag fel på i kvällens quiz på Harrys och fick femton rätt. Nåt slarvfel såklart, nåt jag inte kunde. Attans med, jag var ju så nära. Hade jag haft min lagkamrat i Team Jarvis Cocker med i kväll, "skyllde på jobb", hehe, hade vi ju säkert haft minst 17 rätt. Vinnaren hade 18, Lost in Hollywood igen. Min lagmedlem i Team Jarvis Cocker kan sin The Simpsons och The Proclaimers, och så hade vi kommit på Kjell Lönnå-serien (jag hade det på tungan men fick inte ner det på papper), kunde inte placera låten han spelade upp som var The Simpson och Allison Taylor men hade såklart serien i åtanke då han gav ledtråden om 1989 och att serien varit igång längst av alla tecknade, men trodde det var en värre slamkrypare.

Han cyklar till jobbet och konserterna i trakten. Tror också han är någon form av stereoljud- och högtalarexpert. På konserter ställer han sig alltid strategiskt, någonstans någorlunda i mitten där han hör bäst och smyger fram sitt recensionsblock med lätthet och plitar ned några glosor då och då. I flera år har han recenserat skivor och konserter i Kristianstadsbladet. Han skriver ibland även en och annan krönika om gothrock eller någon gitarrhjälte han diggar. Han är flitig och uthärdig. I dag recenserade han åtta album. Jag förstår inte hur han orkar. Jag blir imponerad men samtidigt lite rädd. Får han betalt per albumrecension eller har han en heltidstjänst där han är slav under nöjesredatören Lisa Appelqvist? Är det första alternativet så kan jag förstå att han vill ha lite extra semesterpengar men ändå. Bor han vid stereon eller hur hinner man rent praktiskt lyssna OCH bedöma ÅTTA album rättvist på en knapp vecka. Tar han det på allvar (det tror jag), vem tvingar honom, vad driver honom att utföra denna uppgift modell uppförsbacke? Hans namn är Christer Paulstrup, är 43 år gammal och bor i Kristianstad.

Gjorde egentligen ett riktigt gottisstopp på Netto i dag. Det var ju ändå tisdag. Och laddningen inför fotbolls-VM är igång. Ingen makrill eller Brämhults inhandlades.


Dagens upptäckter blev dessa:

1. Tanterna trängdes bland frukten - igen, en pensionär kände på mango-frukterna. Det är tydligen viktigt.

2. Uppackning av varor gjorde att ena gången (och egentligen ena hörnan av butiken) såg ut som att bomben slagit ned, den var i princip ogenomträngbar.

3. Argentina från Argentinas Kök var på plats och hade fyllt en hel kundvagn med frukt och grönt.
Två jättelika meloner, minst sex gurkor, några andra meloner och några kålhuvuden.
Kanske laddar hon för att göra "Dagens rätt" som räcker till mer än 12.15, vad vet jag? Eller är det hennes berömda smörgåstårtor och exotiska plankor som ska skapas.

4. En ny (?) gråhårig (!) alternativt vithårig yngre kassörska ringde på "klockan" när kön blev för lång och suckarna hördes ända från "köbevannet" fram till rullbanden.

5. Telefonförsäljarna från Tele2 stod återigen i entrén och gjorde lobbying. Uteliggarna/tiggarna eller spelemännen får dock inte vara utanför butiken längre.

Vill bara meddela fyra viktiga datum och ett högst preliminärt antagande. Andra halvan av 2010 kommer onekligen bli ett Håkan-år, igen!


1. Den 23 juni släpps singelsamlingen "Samlade singlar 2000-2010" (som den här bloggen redan skrivit om här).



2. Den 23 september släpps hyllningsboken "Ps Lycka till ikväll" med överraskning.

"Vi firar med Från bakgator te städer långt bort , en hyllningsbok. Massor av aldrig tidigare visade bilder från på och bakom scenen, unika bilder från Håkans barndom, bilder som fansen tagit. Kommenterade av både Håkan och fans. CD med unikt bonusmaterial medföljer."


Spännande att se vad det är för CD med unikt bonusmaterial som medföljer!


3. Den 13 oktober släpps Håkans nya ännu obetitlade studioalbum, inspelad med bland annat Björn Olsson.

4. Den 20 november spelar Håkan i Färs & Frosta Arena i Lund.

5. Inte klart, men jag gissar att Håkan medverkar, sjunger och spelar i "Allsång på Skansen" i sommar. Program tillkännages snart.

För andra året i rad sprang jag Nationaldagslöpet på T4-området i Hässleholm.

CEO - Come With Me

Ännu en gång har det utsetts världens bästa gitarrist. Slash vann den här gången i Aftonbladets omröstning. Och jag gäspar återigen. Det är samma namn som byter plats med varandra hela tiden. Ältas till leda. Varje månad är det ny undersökning. Har vi kommit på något nytt namn nu? När ska vi lyfta fram Gary Moore igen? Långhåriga frisyrer möter en annan långhårig frisyr. Rockgubbar hela högen. Det är ju samma genre eller namn som dyker upp på just såna här listor. Musikintresserade bryr sig inte om sånt här trams, artisterna har ändå sin bästa tid bakom sig, det är Clapton, Slash, Knopfler och samtliga hårdrocksgitarrister från 80-talet. Men världens eller i detta fallet Sveriges alla gitarrexperter går i taket och "berörs". Likt de vill ha en välpolerad sångröst (Celine Dion) måste de hitta den som spelar mest tekniskt korrekt för att inte Musikermusikens Riksförbund (MmRF) ska avfärda dem med en axelryckning. Och spelar de skevt, fel eller avigt så är det faktiskt inte bra musik och inget "vi" lyssnar på, det ska ni ha klart för er om det så gäller britpop, indiepop eller gud bevare oss electronica.

Själv tycker jag allt som oftast att det är oväsentligt om det sjungs eller spelas gitarr eller fiol tekniskt korrekt. I varje fall i pop/rockmusiken. Det viktigaste är musiken och artisten som framför det och hur han/hon/dem gör det.

Men så tänker som sagt inte alla. Det har jag märkt mer än en gång...

Chris Isaak
Kulturbolaget, Malmö
Torsdag 3 juni

Betyg: 9/10


Chris Isaak i röd glittrig kostym äntrar scenen med ett leende. Det gör hans skickliga, självironiska band också.
Tidigt river han av hitsen  "Somebody´s Crying" och "Wicked Game" i mycket känsliga och fulländade versioner.

Han tar även en promenad genom publikhavet. Vågligt med en roddare som enda livvakt som vägvisare med en liten ficklampa i handen går han förbi mig på golvet, ställer sig strax bakom hela tiden sjungandes "Love Me Tender".

Jag tar nedanstående bilder.



Och så fortsätter det, konsertens dryga två timmar visar prov på aldrig sinande och sprudlande entertainer-anda. Chris Issak visar verkligen var skåpet ska stå. Hela showen känns genomplanerad och ärlig utan att bli det minsta sökt eller förutsägbar. Varför har han inte varit i Sverige på så länge? Kul att ett i det närmaste fullsatt KB sökt sig hit för höjdpunkterna är många, han spelar i princip de viktigaste och mest välbekanta sångerna. Ett akustiskt set i mitten blir som ett vattenhål för att ta konserten vidare med ännu mer fläkt och färd. Jag njuter av den musikaliska stämningen som ligger som ett hölje inne i luften på KB. Publiken är tänd, aldrig tidigare har det varit så tomt vid bardisken. Ingen vill lämna Isaak och hans mannar. Huvudpersonen tar av sig sin kavaj, driver och munhuggas lite med sina bandkamrater och gör till slut ett klädbyte till en silverglittrig kostym i extranumrena. Svetten lackar i Isaaks panna, han torkar inte av den i första taget men hans frisyr är intakt hela konserten.

En utbyggd "San Fransisco Days" och en laddad "Baby Did A Bad Bad Thing" följer mot slutet av spelning. De är riktigt bra. Precis som det mesta han framför, det är väl bara några bluesnummer jag kunde varit utan.

Tyvärr har jag ingen låtlista att bjuda på, men kolla här, den var ganska lik. Bara låtordning som var lite annorlunda, plus att det inte blev några extra extranummer när roddarna plockade ned utrustningen (skrevs det bara om i Aftonbladets fem plus-recension), det blev det tydligen i Stockholmo.

På vägen till bilen blir det obligatorisk falafel, men maken till tröghet att fatta att jag inte vill ha sås vete tusan om jag varit med om. Det krävs minst sju påpekningar. Hjärnan tar troligtvis semester efter klockan 23. Och inte kunde de skylla på att de blivit hypnotiserade av en Chris Isaak på "semester" i Malmö heller.

Det är inte lätt med tekniken alltid. Jag kunde inte spara ned en bild jag hade gjorde en print screen av. Det var en sekvens ur "Studio PSL" på SVT Play som jag tyckte var intressant, så jag fick ta en bild på min datorskärm istället med min mobilkamera. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Som vore jag en "hemlig polis" bevakades den ystadfödde Per Sinding-Larsen under Siestas! öppningstimmar och vad som hände precis utanför ingången till Markan. Helt omedveten om att han spelade in webb-tv, egentligen. Han intervjuade Johan T Karlsson för tredje gången denna dagen, det visste jag (i slutet av inslaget, Dennis Lyxzén bara dyker upp när Per väntar på Familjen). Själv var jag ju tvungen att se till att allt gick rätt till, det fick absolut inte gå förbi några ölare, flanar eller obehöriga som störde Jens von Reis kameraföring. Och så kunde jag kika in i Hotstuff-tältet under tiden. Med snutsolglasögon, snutskjorta och snutskor gjorde jag mitt jobb med bravur.

Kort därefter sa jag hej till Familjen och fick tunghäfta.