Kulturtapeten - vecka 2-3
The Descendants: Något av en besvikelse. I mitt tycke lite för sentimental historia som jag inte riktigt kan ta 100 procent till mig. Visst sorgligt med George Clooneys rollkaraktärs fru men som tittare får man inte så mycket relation till henne mer än att hon varit otrogen. Synd för gillade både ”Sideways” och ”About Schmidt” från samma regissör. Den här var sådär. Men Clooney är bra i huvudrollen, som vanligt numera skulle jag nästan kunna säga.
Hinsehäxan: Väldigt bra svensk drama om Lillemor Östlin, där Vera Vetali gör en femstjärnig rollprestation av henne. Dessutom med många andra bra skådespelarinsatser, snyggt filmad och en bra handling och historia. Hade filmen gått upp på bio (vilket den borde gjort) hade den t.ex. sopat mattan med ”Kronjuvelerna”. Har inte läst boken, men ska göra...
War horse: Steven Spielberg-regisserad film som är mer ett epos och drama än krigsfilm (utspelar sig före och under Första världskriget). ”Simon och hästarna” skulle man skämtsamt kunna säga, för att dra en parallell till en svensk film. För hästen/hästarna är väldigt närvarande i hela filmen och det får ju anses som lite ovanligt för en sån här påskostad film. Och om det fanns någon rättvisa skulle just hästen fått en Oscarsnominering. Vilken rollprestation och hjältehistoria. Hästar har många liv. Slutet är lite för puttenuttigt och overkligt för sitt eget bästa. Men allt som allt en riktig Rolf-Göran Bengtsson-film. Lasse Anrell hatar nog den. Jag är någonstans däremellan. Lite för lång också.
The Lion’s roar (album): Årets bästa folkpop är här redan i januari. First Aid Kit kommer förhoppningsvis slå igenom stort. Det är de värda. Läs Ralph Bretzers vimmelreportage på Bengans där det var gott om folk.
Bowfinger/Knubbigt regn: Döm av min förvåning när jag såg om den här Steve Martin-rullen från 1999 och tyckte den var riktigt rolig, roligare än vad jag minns den från första gången jag såg den. Martin som klantig filmregissör (likt Ed Wood) som med små medel förföljer Eddie Murphy och får - utan hans vetskap - honom att tro att han är med i en science fiction-film.
The big year: Smårolig och harmlös film om några ornitologer som tävlar om att se så många olika fågelarter under ett år i USA. Snyggt foto, man får se mycket av det amerikanska landskapet, en fin rollbesättning utöver trojkan Wilson/Martin/Black med biroller av Dianne Wiest, Anjelica Huston, Jim Parsons (ytterst liten sådan) och Rashida Jones. Och John Cleese som berättarröst.
Det du inte såg (ljudbok): Patrik Sjöbergs bok är som en allvarligare (sexövergreppen inräknat) variant av Zlatans bok. Minst lika rolig mellan varven. Rent av väldigt humoristisk bakom de tragiska händelserna med tränaren, där Patrik har svårt att bryta kontakten helt. Likheterna är också många med Zlatans bok, cykelstölderna, det stora egot och att slå underifrån, bland annat.
Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna (bok): I väntan på Niklas Orrenius nya, om än möjligt mer hyllade, reportagebok "Sverige forever in my heart"(som jag fick i dag) läste jag hans förra bok om Sverigedemokraterna och tyckte den var mycket intressant och bra. Läs!
Apflickorna: Starkt ungdomsporträtt och framför allt barnporträtt. Hon som spelar den lilla flickan som måste ha bikini på sig borde blivit Guldbaggenominerad för bästa biroll. Och visst innehöll den många av 2011 års mest minnesvärda scener inom svensk film.
Las Palmas (kortfilm): Väldigt kul idé som kanske inte höll hela vägen men nästan.
Kulturtapeten - vecka 52-1
Dags för något nytt på bloggen. Korta omdömen om mest film i olika genrer, men blir nog även en del tv-serier, musik, böcker, ljudböcker, etc. Nytt och gammalt. Bra och dåligt. Kanske en ”kulturtapet” varannan vecka eller nåt.
Simon och ekarna: Dramatiskt epos som utspelas sent 1930-tal till mitten av 1940-tal, och skildrar det mesta kring Andra världskrigets dilemma. Men det är mycket mer än så som sker. Inte konstigt att "Simon och ekarna" fått så många nomineringar till Guldbagge. Starkt, gripande, episkt, välspelat, snyggt filmat och mycket bra drama. Barnskådisarna som spelar halva filmen överskuggar nästan de mer namnkunniga.
Kronjuvelerna (tv-serien) : En sorts saga med dramadelar där likt “Simon och ekarna” används två skådisar (en barn och en äldre) för att spela de viktigaste yngre karaktärerna. ”Kronjuvelerna” är inte dålig, men lite för långsamt och styltigt berättad, med en djupt osympatisk och elak Loa Falkman som skodirektören Persson och en tafatt Tomas von Brömssen som förhörsledare. Alicia Vikander är bra. Bill Skarsgårds roll är ännu mer bortskymd än ”Simon och ekarna”, som en biroll.
Pangpangbröder: Ambitiös och stundtals gripande dokumentär om tvillingarna Gustav och Oskar Eriksson som bland annat har olika kroppsliga förutsättningar. Här skildras deras vardag och problem att passa in i alla lägen på ett äkta, närvarande, familjärt och sammanhängande sätt när 53 filmade scener i kronologisk ordning vävts samman av brödernas filmande morbror Axel Danielson (som fångat många scener, både knasiga och allvarliga, imponerande genom att hålla sig ”osynlig”).
Kokvinnorna: Det enda jag tänker på är den stackars fällknivskvinnan Britt, svårt ryggskadad, som går krokigare än någon annan jag tidigare sett. Men hon jämrar sig inte. Imponerande på något vis att kunna hålla fast vid något som några kor så starkt. Att leva för och med dem. Här styr verkligen inte det materiella eller ens pengar, utan bara kärleken till djuren och att mjölka.
The Stig-Helmer Story: Nu har jag sett för många usla svenska filmer på bio de senaste åren; Lasse Åbergs nya rulle är kanske inte helt rutten men är ändå lite för snäll och mesig som film betraktad. Visst några roliga scener och dåtidsscenerna från Nalen och ungdomen är bäst och överskuggar den tama nutidsberättelsen som pliktskyldigt och lätt skrattretande försöker koka soppa på en spik genom att försöka leta upp en gammal ungdomsflirt som Stig-Helmer en gång råkat ge ett modelltåg i gåva, på ett märkligt sätt. Många otidsenliga skämt tar oss dit.
Ligg med mig: Rolig och viktig film från Norge, gillade hur huvudrollsinnehaverskans roll är skriven. Mycket rapp och bra.
Melancholia: Såg till slut denna hypade film och tja, inte riktigt så bra som jag hoppats, tyvärr. Bra skådespeleri och foto men inte så mycket mer; seg.
Vit päls - Nånstans ska man va (album): Just nu vill jag bara lyssna till Vit päls nya skiva. Och göra en supersamling. Ännu ett styrkebesked av Sveriges bästa lo-fi-musiker.
Hung (säsong 3, tv-serie): Nej, nu får det vara nog, den här serien har gått så långt den kan göra. "Hela vägen" skulle man skämtsamt kunna säga. Säsong 3 var lite för mycket. Borde kunnat bli bättre. Men icke!
Korparna (ljudbok): Tomas Bannerhed belönades med Augustpristet 2011 för denna debutroman som innehåller en fin prosa och detaljrikedom, bland annat om olika fåglar. Annars är det en mörk historia om son och deprimerad far som utspelar sig på den småländska landsbygden, och en del vardagliga saker runt omkring. Det händer kanske inte jättemycket men det är nog meningen: att fånga tristessen.
