Plötsligt händer det
I dag hade den norska filmen "Vegas" biopremiär i Sverige. Döm av min förvåning när jag zappar runt lite i kvällens tv-tablå och finner att samma film går i Canal Plus HD. Tyvärr är filmen nästan slut, men efter att läst en hel del positiva recensioner är det verkligen en film jag vill se. Som tur är går den i morgon igen på samma kanal.
Det är bara att hoppas att "Engelen", en annan hyllad norsk film, kommer på Canal Plus nästa månad...
Det är bara att hoppas att "Engelen", en annan hyllad norsk film, kommer på Canal Plus nästa månad...
Att leva och dö som Christer Paulstrup...
(Christer Paulstrup och Marcus Birro)
Snart beger sig herrarna ut på en landsomfattande turné. Alla frågar sig hur det ska gå. De kommer diskutera Sisters of Mercy, The Mission och Thåström, eventuellt tipsa om cykelmärken och hur man skriver åtta skivrecensioner på en vecka.
IFK Hässleholm åkte ned i trean
Det är med sorg i hjärtat som min moderklubb, IFK Hässleholm, i fotboll i dag trillade ned i Division 3. Det räckte inte att en rad gamla IFK-profiler försökte jaga på de tagna på sängen-spelarna när de jagade ett ledningsmål vid ställningen 1-1.
Profilerna försökte med en dåres envishet få till en IFK-straff och hjälpa eller stjälpa spelarna till en annan nivå i sitt anfallsspel. Jag stod vid långsidans staket och muttrade och tyckte det var en bedrövlig syn. Emellanåt verkade de få till spelet men det spoljerades lika snabbt. Speakern verkade inte veta skillnaden på reducering och kvittering, ja inte ens ledning. Kållereds SK både reducerade till 1-1 och kvitterade till 1-2, enligit den något förvirrade speakern.
Till råga på allt elände kunde ingen se vad det stod på resultattavlan. Österås IP är en av de omodernaste arenorna som västvärlden har skådat. Tyvärr verkar inte politikerna vilja göra den lite mer modern heller.
Nästa år har Hässleholm två division tre-lag. IFK och HIF. Vi får se vart det tar lagen, styrelserna och publiken.
Och när de (IFK) nu åkt ned i "trean" så kommer nog inte ens en konstgräsplan komma upp på dagordningen tilll nästa kommunmöte, tyvärr.
Jag kanske ska fråga om jag får gå från Reservlagsserie Division 4 med Waff till en plats i truppen i Division 3 med IFK Hässleholm? Jag kan alltid vara avbytare (vilket jag varit i större delen av min karriär...) och hoppa in som anfaller i 85:e minuten... En waffare är ju materialare och kanslichef i IFK Hässleholm.
John Lennon Tribute Concert-recension
Den här historiska söndagsmorgonen klockan 10:10:10 10/10/10, satt jag och formulerade några meningar från gårdagens John Lennon Tribute Concert i Hässleholm Kulturhus, vad gjorde ni?
Ja, konsertrecensionen kommer väl inte upp på varken Nsk.se eller skanskan.se, så jag lägger upp det här nu på direkten, med lite bilder. Lägger upp låtlistan i morgon.
The Hittills
Var: Hässleholm Kulturhus
Det känns helt självklart att det är just The Hittills och Liverpool som står för underhållningen i Hässleholm Kulturhus när John Lennon hyllas, på dagen sjuttio år efter att han föddes. Lika självklart är det när The Beatles-experten Staffan Olander - mellan de båda bandens framträdande - lugnt och sakligt guidar publiken med historier genom John Lennons karriär och privatliv fram till hans tragiska bortgång.
"John Lennon Tribute Concert" startar med att Liverpools Olle Nilsson ensam på scen gör en avskalad version av "Working Class Hero" på sin akustiska gitarr. Efter att Staffan Olander berättat en lång stund om Lennons trassliga uppväxt, mötet med Paul McCartney och de första stegen med The Quarrymen som till slut blev The Beatles är det dags för The Hittills att ta vid. Under kvällen växlar banden broderligt och kör tre-fyra låtar åt gången. Främst solomaterial av John Lennon blandas med The Beatles. Det senare inleder. "In My Life" och "Across the Universe" får agera startbränsle för Nisse Runeson och kompanis tolkningar. Gitarristen Lasse Nilsson gör kort därefter en fin insats på leadsång i den stämningsfulla "Oh My Love".
Liverpool börjar sitt sjok av låtar med "Come Together" och "Revolution" i hyfsat naturtrogna versioner, innan det är dags för Olle Nilsson att för första gången slå sig ned vid den vita flygeln och tillsammans med övriga i bandet framföra "Grow Old With Me".
Och så fortsätter det. The Hittills river av "Oh Yoko!", "Beautiful Boy (Darling Boy)" och "It´s So Hard" i fina tagningar. På något vis känns det som The Hittills gör det på ett bättre och mer eget sätt än vad Liverpool gör. Det är varierat och skickligt framfört, alla tillåts ta plats och tre medlemmar sjunger leadsång. I norrköpingsbandet Liverpools fall vilar det mesta ansvaret på Olle Nilssons axlar, då han ju är så starkt förknippad med just John Lennon. De andra i bandet får därför denna hyllningsdag mer agera statister i sammanhanget, duktiga sådan visserligen. Kvällens första sammanstrålning av de bägge banden är när "All You Need Is Love" görs på ett pampigt sätt, som avrundning av första delens 75 minuter.
Andra akten startar rent musikaliskt med Liverpool som kör "Nobody Told Me", en ganska beskedlig "I´m Losing You" och den egna låten "Humans". Gitarristen Sebastian Roos skänker låtarna lite mer tyngd och bygger ut dem med ett och annat hårdrocksriff. The Hittills gör en finfin tolkning av "Jealous Guy" med trummisen Janne Runesson, för ovanlighetens skull, på leadsång (riktigt bra och personlig sådan). Saxofonisten Janne Erlandsson förser även låten med ett skönt kraftfullt blås. En av kvällens höjdpunkter, helt klart.
Strax efter "Woman" spelar The Hittills också en egen hyllningslåt till John Lennon kallad "You Made Me Start", där Nisse Runeson sjunger bland annat om Lennons betydelsen för den egna karriären. I "Free as a Bird" förenas The Hittills och Liverpool återigen, innan det är dags för Olle Nilsson att sätta sig ned vid flygeln och sjunga sin patenterade "Sikta mot stjärnorna"-version av "Imagine".
Några extranummer blir det också. "Instant Karma!", "Give Peace a Chance" och "Power to the People"; politisk manifestation, välgörenhet och publikfrieri i ett svep.
Det går inte att begära så mycket mer av en hyllningskonsert än vad som bjöds i Röda Salongen under de två och en halv timmarna i lördags kväll.
Setlista:
Olle Nilsson
Working Class Hero
---------
The Hittills
In My Life
Across the Universe
The Ballad of John and Yoko
Oh My Love
---------
Liverpool
Come Together
Revolution
Grow Old With Me
Watching the Wheels
---------
The Hittills
Oh Yoko!
Beautiful Boy (Darling Boy)
It´s So Hard
All You Need Is Love (feat. The Hittills)
---------
Liverpool
Nobody Told Me
I´m Losing You
Humans (egen låt)
(Just Like) Starting Over
---------
The Hittills
Jealous Guy
Woman
Cold Turkey
You Made Me Start (egen låt)
---------
Liverpool
Free As a Bird (feat. The Hittills)
Imagine
Whatever Gets You Thru the Night
---------
The Hittills feat. Liverpool
Instant Karma!
Give Peace a Chance
Power to the People
Ja, konsertrecensionen kommer väl inte upp på varken Nsk.se eller skanskan.se, så jag lägger upp det här nu på direkten, med lite bilder. Lägger upp låtlistan i morgon.
------
John Lennon Tribute Concert
The Hittills
Liverpool
Presentatör: Staffan Olander
Var: Hässleholm Kulturhus
När: 9 oktober, kl 18.00
Det känns helt självklart att det är just The Hittills och Liverpool som står för underhållningen i Hässleholm Kulturhus när John Lennon hyllas, på dagen sjuttio år efter att han föddes. Lika självklart är det när The Beatles-experten Staffan Olander - mellan de båda bandens framträdande - lugnt och sakligt guidar publiken med historier genom John Lennons karriär och privatliv fram till hans tragiska bortgång.
"John Lennon Tribute Concert" startar med att Liverpools Olle Nilsson ensam på scen gör en avskalad version av "Working Class Hero" på sin akustiska gitarr. Efter att Staffan Olander berättat en lång stund om Lennons trassliga uppväxt, mötet med Paul McCartney och de första stegen med The Quarrymen som till slut blev The Beatles är det dags för The Hittills att ta vid. Under kvällen växlar banden broderligt och kör tre-fyra låtar åt gången. Främst solomaterial av John Lennon blandas med The Beatles. Det senare inleder. "In My Life" och "Across the Universe" får agera startbränsle för Nisse Runeson och kompanis tolkningar. Gitarristen Lasse Nilsson gör kort därefter en fin insats på leadsång i den stämningsfulla "Oh My Love".
Liverpool börjar sitt sjok av låtar med "Come Together" och "Revolution" i hyfsat naturtrogna versioner, innan det är dags för Olle Nilsson att för första gången slå sig ned vid den vita flygeln och tillsammans med övriga i bandet framföra "Grow Old With Me".
Och så fortsätter det. The Hittills river av "Oh Yoko!", "Beautiful Boy (Darling Boy)" och "It´s So Hard" i fina tagningar. På något vis känns det som The Hittills gör det på ett bättre och mer eget sätt än vad Liverpool gör. Det är varierat och skickligt framfört, alla tillåts ta plats och tre medlemmar sjunger leadsång. I norrköpingsbandet Liverpools fall vilar det mesta ansvaret på Olle Nilssons axlar, då han ju är så starkt förknippad med just John Lennon. De andra i bandet får därför denna hyllningsdag mer agera statister i sammanhanget, duktiga sådan visserligen. Kvällens första sammanstrålning av de bägge banden är när "All You Need Is Love" görs på ett pampigt sätt, som avrundning av första delens 75 minuter.
Andra akten startar rent musikaliskt med Liverpool som kör "Nobody Told Me", en ganska beskedlig "I´m Losing You" och den egna låten "Humans". Gitarristen Sebastian Roos skänker låtarna lite mer tyngd och bygger ut dem med ett och annat hårdrocksriff. The Hittills gör en finfin tolkning av "Jealous Guy" med trummisen Janne Runesson, för ovanlighetens skull, på leadsång (riktigt bra och personlig sådan). Saxofonisten Janne Erlandsson förser även låten med ett skönt kraftfullt blås. En av kvällens höjdpunkter, helt klart.
Strax efter "Woman" spelar The Hittills också en egen hyllningslåt till John Lennon kallad "You Made Me Start", där Nisse Runeson sjunger bland annat om Lennons betydelsen för den egna karriären. I "Free as a Bird" förenas The Hittills och Liverpool återigen, innan det är dags för Olle Nilsson att sätta sig ned vid flygeln och sjunga sin patenterade "Sikta mot stjärnorna"-version av "Imagine".
Några extranummer blir det också. "Instant Karma!", "Give Peace a Chance" och "Power to the People"; politisk manifestation, välgörenhet och publikfrieri i ett svep.
Det går inte att begära så mycket mer av en hyllningskonsert än vad som bjöds i Röda Salongen under de två och en halv timmarna i lördags kväll.
Setlista:
Olle Nilsson
Working Class Hero
---------
The Hittills
In My Life
Across the Universe
The Ballad of John and Yoko
Oh My Love
---------
Liverpool
Come Together
Revolution
Grow Old With Me
Watching the Wheels
---------
The Hittills
Oh Yoko!
Beautiful Boy (Darling Boy)
It´s So Hard
All You Need Is Love (feat. The Hittills)
---------
Liverpool
Nobody Told Me
I´m Losing You
Humans (egen låt)
(Just Like) Starting Over
---------
The Hittills
Jealous Guy
Woman
Cold Turkey
You Made Me Start (egen låt)
---------
Liverpool
Free As a Bird (feat. The Hittills)
Imagine
Whatever Gets You Thru the Night
---------
The Hittills feat. Liverpool
Instant Karma!
Give Peace a Chance
Power to the People
Håkan Hellström "2 steg från Paradise" - "Recension"
Efter knappt ett dygn med “2 steg från Paradise” går jag som på lätta moln.
Det är alltid något speciellt - ja, en högtidsstund - när Herr Hellström släpper något nytt, och framför allt när resultat är så här varierat, jämnt och fantastiskt bra.
Redan nu passar jag på att berätta lite om godbitarna (även om det nästan är för tidigt; jag tar risken/chansen), som om den inte skrivits nog om dem redan, tänker ni. Håkan Hellström är ju på alla möjliga omslag. "Inte en till besserwisser som hört låtarna men inte jag".
Kan liksom inte hålla mig ändå. På jobbet har skivan gått varm, i går kväll blev det som på julafton att man sparade att lyssna på låtarna ju längre kvällen led. Som man drog ut på att öppna julklapparna när man var yngre. Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan knäppte på den sista låten strax innan midnatt, tror det var avslutningsspåret ”Du är snart där ”.
Fem pärlor, redan nu:
"Shelley"
Intensiva trummor, "fyllehuven", tre tempohöjande refrängstrofer. Hellström drar sällan ut på låtarna, när lyssnaren kanske tänker sig en eller två refränger till tar allt bara slut. Och lämnar lyssnaren abrupt, som helt enkelt får lyssna igen för att bli helt tillfredsställd...
"Jag vet vilken dy hon varit i"
Kanske Hellströms allra finaste ballad, också föredömligt kort. Gåshud! Gåshud!
"Dom där jag kommer från"
Texten är unik i sig. Om bland annat tjommar, Freddie (Wadling), "filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd" (varför tänker jag på Pontiak Johansson när han sjunger den raden) och The Tough Alliance. Och flöjterna! Flöjterna i slutet (de återkommer på fler spår). Meloidin är som en bra mycket bättre fortsättning på "Zigenarliv dreamin´".
"Man måste dö några gånger innan man kan leva"
Många har jämfört den som vore den en fortsättning av "Tro och tvivel", men den är minst lika mycket en andra del av "Långa vägar". Eller något av bägge, kanske. Kan säkert bli en livefavorit den här storslagna popsången.
"Du är snart där"
Jag vad ska jag säga om detta avslutande epos. Tyckte jag sammanfattade det ganska bra på Twitter i går: "herregud vilken låt; episk, känsloladdad och oj som han sjunger. Har bara lyssnat en gång och är helt matt."
Efter en handfull lyssningar till är den lika stor och en pärs att ta sig igenom, på ett positivt sätt.
Den där väldigt närvarande gitarren får mig av någon anledningen att tänka på Travelling Wilburys. En "Det är så jag säger det"-deluxe.
-----Kan liksom inte hålla mig ändå. På jobbet har skivan gått varm, i går kväll blev det som på julafton att man sparade att lyssna på låtarna ju längre kvällen led. Som man drog ut på att öppna julklapparna när man var yngre. Till slut kunde jag inte hålla mig längre utan knäppte på den sista låten strax innan midnatt, tror det var avslutningsspåret ”Du är snart där ”.
Fem pärlor, redan nu:
"Shelley"
Intensiva trummor, "fyllehuven", tre tempohöjande refrängstrofer. Hellström drar sällan ut på låtarna, när lyssnaren kanske tänker sig en eller två refränger till tar allt bara slut. Och lämnar lyssnaren abrupt, som helt enkelt får lyssna igen för att bli helt tillfredsställd...
"Jag vet vilken dy hon varit i"
Kanske Hellströms allra finaste ballad, också föredömligt kort. Gåshud! Gåshud!
"Dom där jag kommer från"
Texten är unik i sig. Om bland annat tjommar, Freddie (Wadling), "filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd" (varför tänker jag på Pontiak Johansson när han sjunger den raden) och The Tough Alliance. Och flöjterna! Flöjterna i slutet (de återkommer på fler spår). Meloidin är som en bra mycket bättre fortsättning på "Zigenarliv dreamin´".
"Man måste dö några gånger innan man kan leva"
Många har jämfört den som vore den en fortsättning av "Tro och tvivel", men den är minst lika mycket en andra del av "Långa vägar". Eller något av bägge, kanske. Kan säkert bli en livefavorit den här storslagna popsången.
"Du är snart där"
Jag vad ska jag säga om detta avslutande epos. Tyckte jag sammanfattade det ganska bra på Twitter i går: "herregud vilken låt; episk, känsloladdad och oj som han sjunger. Har bara lyssnat en gång och är helt matt."
Efter en handfull lyssningar till är den lika stor och en pärs att ta sig igenom, på ett positivt sätt.
Den där väldigt närvarande gitarren får mig av någon anledningen att tänka på Travelling Wilburys. En "Det är så jag säger det"-deluxe.
Bear Quartets tog ett rent musikaliskt framsteg från föregångare "89" till nya fantastiska ”Monty Python” (troligtvis deras bästa album, och bättre än "Ny väg" i jämnhet), även om utgångspunkterna var likvärdiga. Håkan gör på ett liknande sätt. ”För sent för Edelweiss” känns som försmaken till "2 steg från Paradise" (en bra sådan, javisst). Med i princip samma orkestrering (minus boogien), samma producent (Teddybears bäste, Jocke Apa...), och ur dessa musikaliska förutsättningar föds något större, bättre och vackrare.
Tack Bear Quartet och Håkan Hellström för två av 2010 års bästa album, i helt olika genrer.
Tack Bear Quartet och Håkan Hellström för två av 2010 års bästa album, i helt olika genrer.
Nytt rekord - igen
Mitt förra inlägg blev så populärt att det under lördagsmorgonen inte gick att komma in på bloggen. Man möttes av en felruta (404) där bloggen inte kunde finnas. Trycket fortsatte under dagen och när jag nu skriver ett nytt inlägg har hela 36 kommentarer kommit in och säkert minst lika många bekantat sig med Hans Edler; allt från a-kändisar till e-kändisar som varit nyfikna på den oväntade ettan på Hitlistan eller bara velat skriva av sig angående det tråkiga "Här är ditt liv"-avsnittet med Marit Paulsen. Men nu får det vara slut på det här tramset (det här är inte Aftonbladet.se) men jag är tacksam att ha fått känna på hur det är att få lika många kommentarer på ett blogginlägg som Jockiboi när han berättar någon pinsamhet man trodde man skulle slippa läsa om. Eller det vet jag inget om, jag har "aldrig sett" Kungarna av Tylösand, än mindre varit inne på hans förargliga blogg.
Som sagt nu går vi vidare, snart blir det bowling med "Nisse", innan ser jag Morgan (på lagret) vara avbytare på en bondgård, och efter bowlingen ett spännande avsnitt av "Lite sällskap" och sen ska jag avrunda kvällen med andra avsnittet av Dexter - säsong fem; jag hoppas det är bättre än det första.
"Nowhere Boy", filmen om John Lennon som upprorisk tonåring där han köper tillbaka sin gitarr för fem pund när mostern sålt den då han inte skötte plugget, var helt okej. Den fungerade fint som en föregångare/prelude till "Backbeat". En ung Lennon liknar dock mer en Buddy Holly-kopia (vilket säkert kan ha varit sant, vad vet jag).
Det är mycket Lennon nu, på lördag skulle han fyllt 70 år. Det "firas" lite varstans. Till hans minne går jag på konsert i Röda salongen i Hässleholm Kulturhus för en hyllningskonsert. Vi får se om Hans Edler dyker upp på ett hörn, jag tror inte det men man kan aldrig veta helt säkert. Det brukar förekomma gästartister när lördagens huvudartister är i farten.
Grattis Hans Edler till förstaplatsen
("Black Fender" framförd live för över tre år sedan, i dag gick den in som etta på Hitlistan. Äntligen!)
En viss Hans Edler är veckans raket och högsta nykomling på Hitlistan. Han är nämligen etta och har därmed sålt flest singlar i Sverige den gångna veckan helt utan marknadsföring (?) med sin singel "Black Fender".
Jag lyssnar nu och förundras. Hur kan detta vara möjligt? Att såhär otidsenlig 60-talsdoftande musik kan ta sig högst upp på en svensk topplista. Vad ligger bakom? "Black Fender" är The Hittills-rock utan krusiduller; mycket gitarrer, "ooooh ooooh" och tralligt. Inte dåligt, men heller inte sensationellt. Jaja, jag gläds med Edler. Sånt här behövs i Idol-tider. Det är rent av en framgång och ett steg i rätt riktning för svensk musikindustri.
För en numera folkpensionerad sångare och artist som kanske är mest "känd" för att ha agerat spöksångare åt Stellan Skarsgård och spelat lite The Shadows-musik.
Saxat från Wikipedia.
"1968 släppte den då unge Stellan Skarsgård en singel. Senare avslöjades det att alla de sjungna partierna var av Edler och inte av Skarsgård."
Kommer Kaj Kindvall testa den på Tracks?
