Patrik Leandersons blogg

Det började redan med den numera smått legendariska dokumentären "Det är svårt att le med en svart tand i munnen" om bl.a. bandets förtvivlade sökande efter spelningar på Gula Villan,  KB och andra ställen. Och sen har det fortsatt att vara ett tryggt band att hålla i handen. First Floor Power dock aldrig slagit igenom på allvar. Men vad gör väl det, de har inspirerat många andra band och gjort mycket bra musik. Spelningarna på Perrong 23 tillsammans med Dipper och Robert Johnson & Punchdrunks koms ihåg. Spelningarna på Malmöfestivalen och KB likaså. Karl-Jonas Winqvists Blood Music och Jenny Wilson i solonamn har också i mångt och mycket varit väldigt bra, första Blood Music-skivan är t.ex. hur bra som helst, liksom JW:s solodebut.

Med tre album släppta, två skivor med Pascal och en med Skriet seglar Isak Sundström (varken släkt med Bo eller Stefan så vitt jag vet) och hans medhjälpare upp som en frisk fläkt på 00-talets elektroniska - och punkiga - scen. "Förbi Fabriken" ,"Galgberget" och "Skriet" har varit i toppskiktet i det leandersonska hemmet när respektive års skivorna skulle summeras.
Det mer lugna och suggestivt laddade duoprojektet Skriet kommer således vara med på min lista över 2009 års bästa svenska album, med rätta. Ett smått fantastiskt album. "Ben & Hjärta", en långsamt vacker låt är så himla fin, till exempel. Över sju minuter och 37 sekunder händer inte mycket men ändå allt.
"Förbi Fabriken" och "Galgberget" har jag redan hyllat en hel del. Två fina punkexplosioner. Finaste asfaltspunken på bra länge. Uppföljaren kommer redan i 27 januari och heter "Orkarnen närmar sig". Smakprovet "Dansa" finns som mp3.

Moneybrother, säga vad man vill om honom. Hans musik är oftast riktigt bra. Kanske inte allt sedan den makalösa debuten och de febriga framträdandena som följde "Blood Panic", bland annat inne på Markan en vardagskväll. De bägge Siesta!-spelningarna var inte riktigt lika fantastiska, den första var dock storslaget bra, den andra kantades av en hawaii-skjorta och krans kring halsen för mycket, och ett förfärligt ljud.

Men den mer framgångsrika skapelsen - Moneybrother, som följde efter Monster lades ned - har präglat mitt 00-tals musiklyssnande, kanske framför allt mellan 2003-05. Hans tomatsoppa som lanserades tidigare i år har jag ännu inte smakat, om den nu finns på riktigt dvs.

Sagor & Swing, Hans Appelqvist, Tape, Eric Malmberg och Anna Järvinen.

Häpna är ett av våra bästa skivbolag och entusiaster som i sann gör det själv-anda skapar musik med små gester med finfin melodisk - ibland abstrakt - känsla. Sagor & Swing var det första jag hörde, sen kom Tape och Hans Appelqvist och flera andra i samma anda under ungefär samma tid. Och sen har många bara blivit bättre eller bibehållit sin fina form. Anna Järvinens debut blev Häpnas stora kommersiella genombrott, och en artist som gick utanför ramarna för vad bolaget tidigare kännetecknats för. Men ändå bibehölls den organiska formen, det var bara lite mer sång och dessutom från en gammal Granada-sångare som med hjälp av musiker från Dungen gjorde vacker vispop över två album.


Nedräkning har börjat, jag kommer presentera en rad av de jag tycker är de bästa och mest betydelsefulla artisterna på 00-talet. Ett femtontal skulle jag tro, och i slutändan kommer jag även försöka göra en ranking. Av i varje fall de tre bästa, minst. I några fall blir det kanske bara bilder på artisterna, ibland omslag, och ibland även lite text. Det visar sig.

I fredags var jag på punkkonsert på Perrong 23. Skrev om två band, Ninja Betong och Sista Skriket.
Var trevligt, men folktomt. Recensionen av det hela fanns i måndagens Norra Skåne och Skånska Dagbladet. Tyvärr finns den inte upplagd på deras nätsidor så jag lägger upp det här på bloggen istället...




(Ninja Betong in action)


------------------
 
Konsert
 
Perrong 23, Hässleholm

Fredag 4 dec
 
Ninja Betong
Sista Skriket
 
I fredagskväll intogs Perrong 23:s scengolv av två band som framförde punk i sin allra skitigaste och hederligaste form. Med gitarrer och bas, trummor och hat gör de allt för att försöka nå sina punkdrömmar. Politiska och personliga åsikter och känslomässiga uttryck tonsätts till korta, tuffa, enkla, skrikiga och snabba låtar. Så värst mycket publik som får dessa låtar rakt i nyllet är det dock inte tal om. Men den bristfälliga uppslutningen verkar banden bry sig mindre om, de gör helt enkelt vad de kan bäst, som sanna underdogs levererar de två korta framträdande som kokar.

Unga och relativt nystartade hässleholmstrion Ninja Betong - bestående av Johan "Svinto" Lindén (gitarr och sång), Johanna "Yohannanas" Karlsson (bas och sång) och Joel "Gridman" Friberg (trummor) - är först ut att avfyra några för genren karaktäristiska punkdängor. Det skramlar rätt bra faktiskt, det är kantigt men genom sin asfaltspunk får de ut rätt mycket ändå, även om jag inte hör allt de sjunger om. Med mycket attityd och självförtroende kommer man långt. Under drygt tjugo minuter blir det några egensnickrade låtar uppblandat med någon cover. I söndertrasade byxor, halvrakat huvud, svarta skinnbyxor, rött nagellack och t-shirts med text som t.ex. "Vägra raggarna benzin" och "Beat on the brat" har jag inte många invändningar när det gäller Ninja Betong. I och för sig är bandets musik inget nytt under solen men nog ska de ha beröm för att de med en dåres envishet vågar slå ett slag för svenskspråkig punk så här långt efter dess gulddagar, med Ebba Grön i spetsen.

Mer etablerade Sista Skriket är något mer hi-fi och slipade i sitt sound. Med tre album i ryggen har de ett större material att välja bland. De är mer dynamiska och rutinerade, dessutom en man mer än Ninja Betong och därav mer ljudstarka i sin output. Sångaren Daniel Karbelius sliter och tar i för kung och fosterland, en bra egenskap för en frontfigur. Han har även en synth som används med jämna men ganska långa mellanrum. Med ett bra driv och en slags otrulig självsäkerhet förstärks deras musik live. Det är inte svårt att ryckas med i delar av göteborgarnas rockiga punk. Låtar från deras album varvas med en version av Imperiets "Du ska va president", som avslutar och summerar en intensiv kväll, som slog ett slag för en allt annat än populärkulturell genre december 2009. 

Hästpojken - Gitarrer & bas, trummor & hat
Joel Alme - You will always get it once/When you got it, don´t leave it (Under två minuter popstänkare kontra bästa saxofonpopen sedan Jens Lekmans Saxofonhallicken-cover...) 
Monty - En till himmel (Montt Mardié på svenska, äntligen igen)
Johan Borgert & Holy Madre - Hot om sex
Sambassadeur - Days
Beach House - Norway