Patrik Leandersons blogg

(Vesper)

7/10

Stockholmaren Christopher Sanders band [ingenting] har jag alltid haft ett gott öga till. Men undrar om inte solodebuten "Hej hå!" hittar kärnan i albumformatet ytterligare. Här vävs tre omstöpta Lindgren/Riedel-visor och två svenskspråkiga tolkningar av Spacemen 3 ("Amen") och Daniel Johnston ("Sann kärlek") samman med egenskrivna sånger som dryper av suggestivt trippande psykedelia och somrig pop med Sanders avslappnade, personliga uttryckssätt. Referensmässigt är det spretigt men när man hör det i praktiken faller pusselbitarna på plats. Och de lyssnare som vågar stanna upp en stund och gå bortom radiobruset kommer att finna en artist som går från klarhet till klarhet. Det enda negativa jag kan komma på är att jag skulle vilja ha ett par delikata popsånger till, i stil med "Caroline (jag såg dig)", "Äppelöga II" och "Hjärtat slår sällsynta slag" för att vara riktigt nöjd, men dessa sparar säkert Sander till höstens kommande, tredje [ingenting]-album.

(Rough Trade/Border)

6/10

När många av Jarvis Cockers jämnåriga artister i genren gör något mer akustiskt tillrättalagt i singer/songwriter-land tänker Sheffields stolthet tvärtom; lägger i överväxeln och fläskar på med en mer högljudd och skramlig samling sånger än vad vi är vana att han ger ut. Det beror med största sannolikhet på hans samarbete med demonproducenten Steve Albini (Nirvana, Pixies m.fl), men Cocker ska ändå ha all heder och respekt för detta modiga tilltag. För "Further Complications" känns mer temperamentsfull och intressant än Pulps avskedsskiva "We Love Life" och den två och ett halvt år gamla solodebuten "Jarvis". Mycket tack vare att den präglas av en oförutsägbarhet genom de elva spåren. Tänker på Roxy Music, T. Rex och David Bowies gyllene glamrockera på sjuttiotalet, ja till och med Sonic Youth i delar av ljudbilden.

Nu är "Further Complications" som tur är inte bara en ren rockskiva utan bakom den rymligare och mer slitna manchesterkostymen - och det nyanlagda skägget - återfinns som vanligt den gänglige Cockers eminenta diskbänksrealism i texterna, det välbehållna melodisinnet och variationsrikedomen som inkluderar några sublimt skurna Pulp-soulballader. Och det förlåter faktumet att några låtar ändå är lite för mycket av vad jag klarar av att höra honom sjunga.

Christopher Sander - Hej hå! (album)
Jarvis Cocker - Further Complications (kommande album)
The Legends - Over and Over (album)
Grizzly Bear - Veckatimest (kommande album)
Montt Mardié - Skaizerkite (album)
The Horrors - Primary Colours (album)

Pet Shop Boys - Yes (Deluxe edition) (superbt album, deras bästa på länge. Årets hittills bästa utländska!)
Existensminimum - OK Boys (årets svenska album, underskattat är bara riktnumret!)
Moneybrother - Real Control (känns nästan roligare och mer varierad än förra, åtminstone)
Anna Järvinen - Man har bland molnen (fin uppföljare till den grymma debuten)
Florence Valentin - Spring Ricco (Love gör slagkraftig och trevlig pop med Håkan och Glasvegas i tankarna. Haninges Glasvegas.)
Fine Arts Showcase -  Dolophine Smile (Nu börjar det likna något, Lill-Gura!)
M.Ward - Hold Time (Produktiv man, med fina melodier)
Peter Doherty - Grace/Wastelands (Växer, växer, växer)
Super Furry Animals - Dark Days/Light Years (Inte deras bästa, men kanske deras flummigaste)