Local Heroes - En konsert genom Springsteenland
Var på en hyllning till The Boss i lördags. Trevligt och så, recensionen blev enligt nedan, publicerad i Norra Skåne.
-----
Local Heroes – En konsert genom Springsteenland
Hässleholm Kulturhus
Röda salongen
Lördag 26 september
Att göra storslagna hyllningskonserter till några av de största artisterna världen har skådat har blivit populärt att sätta upp i Hässleholm Kulturhus. Ja, även på andra orter för den delen. Det ligger helt rätt i tiden. Bland annat Bob Dylan och Pink Floyd har tidigare fått sina låtar tolkade av ett gäng göingska förmågor.
I lördags kväll var det återigen dags. På röda salongens scengolv trängdes 21 musiker med lokal förankring att ta sig an delar av Bruce Springsteens låtkatalog, där grunden låg i albumet "Born in the U.S.A.". Bakgrunden är Springsteen-fanatikern Jörgen Johanssons resor, böcker och foto i sin hjältes fotspår, oftast gjorda tillsammans med parhästen Anders Mårtensson. Den amerikanska östkuststaden Asbury Park är utgångspunkten i allt och sedan i somras har mycket kunnat ses i Utställningshallen. Konsertversionen av ”Local Heroes” är i mångt och mycket finalen på detta arbete.
”Local Heroes” innefattar en brokig och genremässigt bred uppställning. Förutom Jörgen Johanssons besläktade stämband, representeras bonnarocken av Joddla med Siv-sångaren Martin Jernse, countryn av Monia Sjöström Zander, discon av före detta Alcazar-medlemmen Annikafiore , saxofonpopen av Emma Essinger och electronican av Sophie Rimheden, bara för att nämna de lite mer oväntade namnen. För vissa har säkert Bruce Springsteen betytt mer än andra. Men i det här sammanhanget blir det en helhetsmässigt småtrevlig show där alla får utrymme.
Ibland kan de mer naturtrogna versionerna flyta förbi ganska obemärkt. Men så blixtrar det plötsligt till med något som sticker ut lite extra. Som en lyckad duett, ett sprakande och kraftfullt arrangemang eller ett energifyllt och charmigt framträdande, förstärkt av den stora orkestern.
Konserten inleds med att hela programbladsintroduktionen läses upp av Jörgen Johansson och bilder visas på en skärm bakom scenen. Sedan blir det ”Born in the U.S.A.” i en lugnare version, där Rolle Wendin får äran att ta de första tonerna. En stund senare fylls scenen till ett hoppande, sjungande och gungande hav av samtliga av kvällens medverkande.
”Hungry Heart” gör Henrik Henriksson och Monia Sjöström Zander en rätt ordinär cover av, ”The Promised Land” följer i samma andetag. Den uppsluppna stämningen går dock inte att ta fel på. Monia Sjöström Zander har valt att sjunga kvällens nyaste Springsteen-låt, den falsettförsedda ”Sad Eyes”, och det gör hon bra, med nerv i stämman.
”I´m on Fire” i händerna på Sophie Rimheden är kvällens mest säregna tolkning, med hjälp av Annikafiore blir den en skön avstickare. Sedan följer ”Cover Me”, Emma Essinger skänker låten glöd och tryck i en kokande version där hon blandar sång och sin speciella tenorsaxofonspelteknik på ett utmärkande sätt. Den jazzälskande publiken ger henne också kvällens största bifall. Och att just köra solo och visa upp sina färdigheter på sina respektive instrument får nästan alla chansen att göra mot slutet, t.o.m Sophie Rimheden, även om det är av minimalistisk karaktär.
Andra akten startar också på bästa sätt i en tempofylld ”Jungleland”. ”Badlands” och ”The River” görs i någorlunda pliktskyldiga nära-originalet-versioner, där leadsångarna får stå i rampljuset och leka Springsteen i några minuter. Den över två timmar långa showen (exkl. paus) ”Local Heroes” går i hamn med extranumret ”Born to Run” i en uttömmande tappning. En lyckad kväll är till ända. Två utsålda spelningar, varav den här recensionen baseras på den senare av dem. Nu återstår bara att spekulera vilken artist som kommer få sina låtar tolkade nästa gång i Hässleholm Kulturhus. Finns det en förslagslåda?
----
Ariel Pink - The Dolddrums (2004)
Hemmainspelning, gjord på en "klockradio" känns det nästan som. Men vad gör det när melodierna är så bra och låtarna så starka. Lite brus och rundgång kan aldrig skada dem. "The Dolddrums" var första officella släppet på ett "riktigt" bolag, Paw Tracks (Animal Collectives egna). Och det bästa. Har i och för sig bara hört "Worn Copy" också som kom året därpå. Men skivan håller än. I början av 2000-talet och några år fram var det som en uppsjö artister kom fram och gjorde något nytt av popmusiken, oftast med enkla medel, några masker och en massa konstiga instrument. På Fife i Skottland fanns ett helt kollektiv (Fence med bl.a. U.N.P.O.C. och King Creosote) som gav ut en massa cd-r:er med hemgjorda omslag, spelade i varandras band och fick göra konserter utanför landets gräner; strax innan mp3-orna exploderade och allt mer och mer blev digitalt. Så missa inte Ariel Pinks "The Dolddrums", det är den skivan detta "Bortglömda pärlor"-inlägget slår ett slag för... Finns tyvärr inte på Spotify. Där finns bara ett nyare album, som jag inte hört (men kanske kommer lyssna på), och en Madonna-cover ("Everybody"), gjord på hans speciella vis.
The Hormones - Where Old Ghosts Meet (1998)
En skiva jag brukar återvända till. Powerpopen rinner ned från himlen. Och pubrocken. "One-album"-bandet baserat i London är ett faktum så här elva år efter releasen av det här trevliga och powerpopgräddiga albumet. Skivbolaget "droppade" bandet på releasedagen... Frontfiguren Marc Carroll gjorde solokarriär. Allt är om möljigt inte det bästa, men här finns tillräckligt många Teenage Fanclub-burgare per capita för att det ska göra resan kort. "Mr Wilson" och "Don't Let Them Get You Down" var "hitsen" med små osynliga h. Skivan är kanske inte heller lätt att finna/köpa eller ladda ned, men den som försöker bär frukt. På Amazon.co.uk finns den för drygt tio svenska kronor i någorlunda skick, tydligen. På Spotify finns den naturligtvis inte, inte ens Youtube. Men det hindrar inte denna raritet att se dagens ljus 2009, igen.
00-talets bästa tv-serier - Extras (2005-2007)
Istället för att räkna upp 00-talets 100 bästa låtar (som många redan gjort) tar jag mig an några tv-serier som var mest minnesvärda. Komedi när den är som bäst, handlar mitt första tips om. Nämligen Ricky Gervais uppföljare till den banbrytande The Office. Likt den serien innehåller Extras bara två säsonger plus ett längre julavsnitt (vilket är kanon, varför ska alla tv-serier vara så evighetslånga, egentligen?). Extras innhåller i mångt och mycket lågmäld humor (med ett väldigt bra manus), men i säsong 2 händer det en del saker. Andy Millman har efter idel statistroller äntligen fått sin egna sit-com. Med "catchfrase", peruk och glasögon och studiopublikskratt. Publiksiffrorna är höga men Andy är inte nöjd. Inte heller med sina motspelare och manus. I klippet ovan får han försöka agera regissör, det blir inte så lyckat. Keith Chegwin har inte riktigt talang...
I ett annat avsnitt, ett av de roligast också, går han på pub och möter sina största fans, men han går vidare till ett annat ställe, och får sitta i vip-hörnan i några sekunder innan David Bowie gör entré, och Andy och hans sällskap får röra på påkarna. Det dröjer inte länge förrän han mutat en vakt och sitter bredvid Bowie och beklagar sig över att han gör en sit-com han egentligen inte vill göra. Resultatet blir om möjligt ännu mer förödande när Bowie tar och gör en sång om honom...
Lågmält klipp från "Plötsligt i Vinslöv"!
Kan inte släppa denna del ur "Plötsligt i Vinslöv". Det vilar något rolig och oförklarligt över det. Var det John som kanske skulle störa honom? Eller vråla när han åt korven? Det var tur Holger sa ifrån, helt klart! Och var korven varm? Och varför åt han den rätt upp och ned från den röda kastrullen? Varför följdes inte detta upp i "Plötsligt igen"!
"Plötsligt igen" - Galapremiär på hemmaplan!
I går var jag på plats i Hedbergshuset i Vinslöv och såg "Plötsligt igen", man kände sig som en galapetter onekligen. Jag möttes - redan i trappen - av ett starkt sorl och vimmelkantiga kulturpersoner som drack vin, champagne och öl. Det var fest, det var världspremiär och det var trångt.
Jag betygsatte den till en trea. Så här blev recensionen som kommer i papperstidningarna (Norra Skåne och Skånska Dagbladet) i morgon (finns redan på deras nätsidor):
---
Det är ingen vanlig premiär, i en nästintill smockfull övervåning i Hedbergshuset är det en kamp att få fri sikt till skärmen där "Plötsligt igen" - uppföljaren till "Plötsligt i Vinslöv" - visas. Men det är värt mödan.
Keith Floyd - Kockarnas kock ur tiden!
Samma dag som nyheten om skådspelaren Patrick Swayze förlorat kampen mot cancern, möttes vi av det tråkiga beskedet att tv-kockarnas urfader Keith Floyd avlidit av en hjärtinfarkt. En tråkig nyhet för oss som lagat mat i hans anda och druckit ett par bir till en ihopsnickrad pyttipanna. Floyd var unik i sin matlagning. Ibland var rödfärgen i ansiktet starkare än de röda stekjärnen han viftade med på en savann, i rn barrskog eller folkfylld tvärgata i Stockholm. Han gjorde det lilla till det stora. Förvandlade basvaror till en smärre Nobelmiddag. Varstans han tog sig satte han kokkonsten i centrum och ville ut på gatorna bland folk och filma. Gärna med ett glas vin eller en kall pilsner nära till hands. Samtidigt som han var revolutionerande och har inspirerat Gordon Ramsay och Jamie Oliver till svenska motsvarigheter som Melker Andersson och Per Morberg var han först och bäst av alla. I SVT på nittiotalet var det stor show en gång i veckan. Minns hans livsbejakande kokhänder som trollade med råvarorna. Hans humor och allt annat än allvarliga och stränga ton. Han var helt enkelt en fullgod tv-underhållare. När allt numera ska vara så allvarligt i köket förde Floyd in något mer tillbakalutat och rörigt. Tyvärr har det inte riktigt bestått. Allt ordnar sig-principen skulle fler av dagens kockar ta tillvara på. Och inte ta sig själv på så stort allvar. Hoppas SVT visar några hyllningsavsnitt nu bara! Keith Floyd är värd all respekt.
Ljudböcker tjänar tid!
När jag som kontorsråtta sitter på min stol på jobbet brukar jag under några timmar om dagen lyssna till en ljudbok. Gärna något inom olika genrer. Generationsromaner blandas med deckare och spöknoveller och mycket annat. Mitt urval är möjligtvis ganska slumpmässigt, jag går på tips jag kommit över från tidningar, kompisar och andra infall. Likt George Castanza vill jag ha "en bra berättarröst som omväxling på min egen tråkigare inre berättarröst". Givetvis läser jag böcker själv också men det är något tidsfrämjande med att sitta och lyssna på en bok när man samtidigt jobbar framför datorn. Och omväxlande. Man sparar även tid och hinner med mer än man brukar. Det blir dubbelt upp på samma tid skulle man kunna säga. Detta tidstjänande fenomen brukar farsan tycka är lite konstigt att jag kan kombinera: "Hur kan du koncentrerar dig på att lyssna på böcker medan du jobbar?". Inga problem brukar jag kontra, då det rör sig om siffror jag jobbar med. Men ibland kan koncentrationen få sig en törn. Är böckerna för långsamma och innehåller för många personer är det lite svårt att greppa allt som betas av, men helheten störs aldrig. Och ibland vill man ju veta hur namn stavas, osv. En bra berättarröst kan dock hjälpa till och är givetvis att föredra. Om inte romanerna jag lyssnar på är inlästa av författarna själva (vilket jag överlag inte gillar) är det oftast Sveriges största skådespelarnamn som har tilldelats uppgiften. Reine Brynolfsson, Peter Andersson och Magnus Krepper är några som gjort sitt jobb på ett bra sätt. De läser in med en tydligare inlevelse och känsla, allt som oftast.
Eftersom jag läser ganska långsamt själv så tror jag inte jag hade tjänat så mycket tid att läsa samma böcker själv. Och några böcker hade jag säkert inte plågat mig igenom utan lagt ifrån mig nästan direkt (läs "Gomorra" och "Underdog"). När jag lyssnar vill jag dock slutföra dem, än så länge har jag inte avslutat någon ljudbok utan att lyssna klart. Att ha dem i mp3-spelaren eller mobilen är också smidigt. Jag kan lyssna när jag vill och att köpa det på cd-skiva är uteslutet. Tänk er själv att ta med sig 20 stycken cd-skivor för EN bok när man kan förvara det i mp3-form och sen bara flytta över några filer från datorn till mobil/iPod när man vill. Kan det bli bättre? Nej, jag tror faktiskt inte det. Och jobbet blir samtidigt roligare än vad det egentligen är; "förena nytta med glädje" är således ett passande uttryck. Att jag inte kom på att lyssna på böcker tidigare på jobbet är det enda jag grämer mig lite över...
Veckans...
Babe: Karin Winther, duktig programledare - med vackert leende (men oj vad tunnsmal hon ser ut att vara i helbild) - för det ojämna men oftast intressanta semikulturella SVT-programmet "Hype".
CD: Girls - Album, San Fransiscos hippieflummigaste hipsterduo förenat i en skäggigt ledig produktion. En blandning av snabba poplåtar och ljuvligt släpiga lägereldsrefränger.
Låter som en ung Elvis Costello eller en stirrigare Richard Hawley; sköra Apples in Stereo-dängor varvat med My Bloody Valentine-larm, ömsom galet, skramligt, vackert, spretigt, traditionstyngt och melodiöst. Spelar på Debaser i Malmö, 25 sept, gratis innan 22.
Bok: Håkan Nesser - Maskarna på Carmine Street, Berättarjagets funderingar och lediga tankar är behållningen i en avslappnat skriven roman om svek, barnförsvinnande och prestationsångest i New York-miljö. Återigen med ett i Nesser-mått-mätt öppet slut som man som läsare får läsa genom raderna.
Mp3: The Mary Onettes - Puzzles: Ännu en svensk pärla, oj vad bra. Ett band som går från klarhet till klarhet: http://www.labrador.se/Puzzles/TheMaryOnettes_Puzzles.mp3
Loppmarknaden är den nya krogen!
Anders och Måns (kända från radio och tv innan hösten 2006) påtalade gång på gång på gång att de klev upp i ottan på söndagsmorgonen och gick på loppmarknad. Inga krogbesök dagen innan där inte, då kunde de bli för trötta för att hitta rätt prylar till rätt priser. Jag har själv aldrig varit på en renodlad loppmarknad. Det har dock min syrra. Hon är numera en flitig besökare för att få ihop husgeråd till sitt nya hus. Som om inte Förmedlingscentralen och Ikea räcker, liksom.
Jag har fått återberättat hur det brukar se ut och gå till på en "loppis". Köpglada och hånga flanar, antikdeckare-light i bästa fall, men mestadels bönder, springer som töffar in i jakten på det rätta fyndet. För att spara några kronor. Ibland snor de saker rätt upp och ned, roffar åt sig guldkornen och drar där ifrån utan att pröjsa. Försöker i bästa fall pruta ned priset nån krona, från t.ex. 5 kr till 4 kr. Ej medveten om att överskottet går - allt som oftast - till en idrottsförening som bara vill väl och behöver lite extra pengar för att dryga ut kassan.
Själv känner jag inget större sug efter att gå till en loppmarknad. Mest en avskräckande känsla går som en rysning genom kroppen. Men det skulle onekligen vara kul att själv bevittna dessa vikingaplundrartakter med egna ögon en söndagsförmiddag på en stor fuktig, daggrik gräsmatta precis när solen gått upp. Hästveda marknad borde således vara rena rama guldsmyckesaffären i en jämförelse...
"1990-talets favoritband" - del 1
Ibland är det nostalgiskt skönt att blicka tillbaka till nittiotalets glansdagar och minnas sin ungdoms gyllene musikårtionde. Ni vet, lyssna på ens gamla idoler och upptäcka att de faktiskt låter exakt likadant i dag som då. Som ett tidsdokument i musikrymden kommer jag under rubriken "1990-talets favoritband" dokumentera och skriva om några band som har präglat mitt musiklyssnande, och som jag sällan sviker. Mest tankar, minnen, ord och meningar som dyker upp i skallen.
I fredags såg jag min första konsert med Dinosaur Jr. Jänkarna som förra året återförenades till sin originaltrio, ända sedan de beslutade att gå skilda vägar redan efter "Bug". J Mascis och Lou Barlow kom vid den tidpunkten inte så bra överens. Mascis fortsatte med Dinosaur Jr och Lou Barlow styrde kosan med Sebadoh och Folk Implosion, bland annat. Det hade naturligtvis något gott med sig, Sebadoh släppte några riktigt bra skivor. Förträffliga "Harmacy" spelades flitigt i det leandersonska hemmet.
Dinosaur Jr upptäckte jag förresten ganska sent; någonstans vid MTV-hits som "Start Choppin´"och "Feel the Pain". Videos som vevades i klassiska "Alternative Nation" under sena timmen. Den senare av dem är en klassisk video där J Mascis körde runt med en golfbil i New York. Och Dinosaur Jr största hit skulle jag tro. Det var något med det skramliga soundet, den gnälliga sången och de finurligt enkla melodierna med riff och gitarrsolo som jag egentligen avskydde i poplåtar. Men här föll allt samman, jag gillade att Mascis lät som en gnälligare Neil Young med mörkare röst och såg ut som en klon av en Crash Test Dummies-sångare. Och så slutade den där berg-o-dahl-bane-resan bandet gjort de senare sisådär 15 år lyckligt. Allt har inte varit bra, långt ifrån men de där något vingliga soloutlfykterna och de där beskedliga albumen i Dinosaur Jr förläts snabbt när "Beyond" kom förra året, en finfin comeback. Och för några månader sedan dök "Farm" upp, om möjligt nästan ännu bättre.
Det var rätt många låtar från "Without A Sound" bandet spelade på KB. Denna skiva får nästan betraktas som deras mest underskattade och även poppigare stunder. Men det är svårt att jämföra och säga vilka av Dinosaur Jr:s album som verkligen är de bästa. Det beror på dagsformen och vilket humör jag är på. Men mycket står sig bra, än i dag.
Materialet och låtvalet på KB var annars hyfsat genomtänt, konserten var mycket bra, men några spexare var de verkligen inte. De gjorde det de var bäst på och lirade. Den ena låten efter den andra i ganska rask takt. I en dryg timmes tid. Och det var kanske lika bra jag inte fick någon autograf, för vad skulle jag då sagt (något jag blivit tvungen till) till bandet? "Great show, grabbs" eller "Is the Crash Test Dummies-singer your cousin, J?"...
Theodor Jensen i eget namn blandar och ger...
"Gloria" (ingen Mando- eller Beyoncé-cover...) är behållningen på Theodor Jensens nya skiva. För oss som dyrkade förra The Plan-skivan "Walk For Gold" är hans första soloskiva, "Tough Love", i eget namn något av en besvikelse. Nio låtar rymmer den och flyter lite för lätt förbi. Visst finns här några bra spår, första och sista spåret bland annat. Men det är något som saknas. Inställsamma och något för traditionella Titiyo-duetten är inget för oss som vill höra Theodors febriga uttryckssätt. Den är mer en inkörsport för nya/andra fans. För mycket falsett i nästintill olyssningsbar stil och och balkanfolkmusik-flörtar ryms också på "Tough Love". Men någon ny "Ruthless Eyes" eller någon annan av höjdpunkterna från "Walk For Gold" finns det inte tillstymmelse till. Men "Gloria" är fin, som en avskalad "Broken Promised Land" inspelad i en kyrka.
Theodor Jensen verkar vara en varannan-albumsman, debuten var ju också fantastisk, "Embrace Me Beauty" mer spretig och ojämn, dock med ett par guldkorn.
