I går var jag på plats i Hedbergshuset i Vinslöv och såg "Plötsligt igen", man kände sig som en galapetter onekligen. Jag möttes - redan i trappen - av ett starkt sorl och vimmelkantiga kulturpersoner som drack vin, champagne och öl. Det var fest, det var världspremiär och det var trångt.
Jag betygsatte den till en trea. Så här blev recensionen som kommer i papperstidningarna (Norra Skåne och Skånska Dagbladet) i morgon (finns redan på deras nätsidor):
---
Det är ingen vanlig premiär, i en nästintill smockfull övervåning i Hedbergshuset är det en kamp att få fri sikt till skärmen där "Plötsligt igen" - uppföljaren till "Plötsligt i Vinslöv" - visas. Men det är värt mödan.
Man märker snabbt att "Plötsligt igen" är en mer direkt skapelse än föregångaren. Mer en komedi än en renodlad dokumentär. Gapskratt och applåder efter varje mening som sägs är mer regel än undantag. Men ändå kan jag inte släppa tanken att många av scenerna är riggade, filmade i efterhand då det ursprungliga samtalet, idén eller handlingen uppenbarades. Det stör ändå inte helheten. Denna knappa timme som Malin Skjöld och Jenny Bergman återigen följer Mr. Bangolf-Kjell (som har börjat resa), Grill-Anders (som söker en ny kärlek på nätet) och Papegoje-Holger (som blivit av med just sin papegoja) i deras liv är ytterst trivsam. Återblickar knytar an till den nya filmen. Vi skrattar mest med de inblandade, inte åt dem som vi kanske gjorde i större utsträckning i "Plötsligt i Vinslöv". En distansrik inblick till det lokala kändisskapet som "Plötsligt i Vinslöv" innebar försöker skaparna också göra till en nyckeldetalj i "Plötsligt igen". De lyckas på ett träffsäkert sätt få personerna att försöka förklara kändisskapets inverkan; allt tas med en nypa salt, inget bortförklaras eller skylls ifrån. Att skriva en autograf är mer en självklarhet än en plåga, om nu någon "råkar" ta upp att de varit med i tv.
Ett gäng lundabor med "Säger dom blubb blubb"-t-shirts går i filmens inledningsskede på en guidad tur i Holger Nilssons fotspår och provsitter bland annat bänken där Holger och John brukade sitta och samtala.
Norra Skåne får i uppdrag att undersöka Holgers bortförda papegoja, som polisens växel inte visar sig ha högsta prioritet att finna. Bertil Nilsson, den genuine allmänreportern, tilldelas uppgiften och får därmed något av en ofrivillig huvudroll i "Plötsligt igen". Han tar sig an Holger Nilsson med en så pass återhållsam ödmjukhet att det blir väldigt minnesvärt. Hans enkla och lugna intervjuteknik tillför värme. Och det mesta blir ren magi. De bägge herrarna har faktiskt en del gemensamt. Till exempel ter sig Holger Nilssons högst svåråtkomliga tidningssamling i sitt inledningsvis av filmen smått förfallna hus imponerande stort, klart i paritet med Bertil Nilssons redaktionella - och privata - arkiv av tidningar i skyhöga staplar bredvid sitt skitiga och slitna tangentbord där pekfingervalsen har härskat hela tiden.
Det är inte första gången som dokumentärfilmare återvänder till den ursprungliga platsen och tar reda på vad som hänt sedan sist. Rainer Hartlebs klassiska "Jordbro"-serie är om möjligt milstolpen men Malin Skjöld och Jenny Bergman gör återigen det på sitt speciella vis som engagerar, roar och berör. Någon gång under hösten kommer "Plötsligt igen" visas i SVT.
---
