Årets musikaliska skämt är här
Såhär när november snart blir december kan jag inte hålla mig för skratt när jag läser och lyssnar på några spår på EMD:s coverskiva "Rewind" (Lyssnarservice är inte alltid bra, men jag var bara tvungen att lyssna på två låtar), en slags akustisk skiva som bandet säger, deras motsvarighet till "MTV Unplugged" om de fått spela in en sådan. Ni har kanske hört de vedervärdiga singlarna "Save Tonight" (Eagle-Eye Cherry) och "What Is Love" (Haddaway)? Den första spelades och sågades rättvist längs med fotknölarna i "Flipp eller Flopp" i P3 när den släpptes i maj. Den har mig veterligen inte spelats därefter i den kanalen. Den andra "premiärspelade" EMD i en fredagsfinal av "Idol", den var så skrattretande usel att de nya deltagarnas covers framstod som mästerverk.
Nu över till det jag egentligen ville säga. EMD har spelat in två låtar som ursprungligen kan kallas lite indie. Popsicles "Not Forever" och Wannadies "You and Me Song". Ridå! Vem har godkänt det? De har lagt vad som liknar ett trött, könlöst karbonpapper över dessa låtars arrangemang, uppbyggnad, ja allt och förstört dem fullständigt. Fullkomligt överflödiga versioner som inte tillför något. Så lika originalet som trion kunde tänka sig och sen härmat dem. Men skrattar gör jag. Det enda positiva är att låtarna får höras av en yngre generation men den bryr ju sig inte om det egentligen, för småtöserna - som inte fyllt moppe - kommer gilla dem oavsett hur de låter men det är ju inte så mycket musikens förtjänst utan att de tre grabbarna ser glada ut på omslaget. De skiter i originalen.
Hade jag kunnat lägga upp smakprov hade jag gjort det men ett tips är att lyssna en stund på "Not Forever" och "You and Me Song" när plattan släppts 3 december och lagts upp på Spotify eller annat lyssningsställe. Om inte annat för att få ett garv och en roligare uppladdning inför jul. Julpyntandet har nog aldrig varit så roligt... "Rolandz"-programmet i går var nästan lika pinsamt (de få minuter jag såg) och man skrattade mest åt att det var så usel komik av en komiker som en gång var rolig. För det var bara sorgligt.
Förmodligen blir "Rewind" den definitiva dolkstöten för EMD. Karriären kan inte räddas efter detta. Och Danny kan lämna de två andra för gott och gå vidare solo igen.
Erik Linder och Peter Jöback har de senaste åren gjort misslyckade coverskivor av en hel del bra låtar, ungefär på samma sätt och med samma premisser som EMD (fast resten av låtvalen på "Rewind" är inte särskilt bra), fast de tre gossarna lärde sig inte något av andras misstag. Jag kommer läsa varenda recension av "Rewind", men jag tackar dem i varje fall för den ofrivilliga humorn de glatt visar upp. Och förmodligen kommer "Rewind" belönas med ett genomsnittsbetyg som är under 1,0 på kritiker.se (om det är tekniskt möjligt). En bravad i sig som de nog inte blir lika glada över som den Grammis för bästa låt de vann häromåret...
En HIF:are nästa års vinnare av schlagern?
Eric Saade berättar i dag för Aftonblaade att han är självsäker inför nästa års Melodifestivaaden. Han gör nämligen "comeback"...
"- Jag gör det för att jag vill vinna Eurovision. Det här kan bli det bästa numret i Melodifestivalens historia."
Stuntmän, Cirkus Scott, trapetser, flygande rymdskepp och Saade själv kommer flyga in i en lian på scen, skulle man nästa kunna tro kommer hända om man läser flickidolen förslag till scenframträdande. ”Popular” är skriven av Fredrik Kempe, som också stod bakom ”Manboy”.
Men ”Manboy”-stjärnan tackade inte definitivt ja förrän för några dagar sedan. Först tvingades SVT acceptera en lång kravlista.
Som efter förra årets duschsuccé nu var en Dubbeldusch.
"- Jag gör det för att jag vill vinna Eurovision. Det här kan bli det bästa numret i Melodifestivalens historia."
Stuntmän, Cirkus Scott, trapetser, flygande rymdskepp och Saade själv kommer flyga in i en lian på scen, skulle man nästa kunna tro kommer hända om man läser flickidolen förslag till scenframträdande. ”Popular” är skriven av Fredrik Kempe, som också stod bakom ”Manboy”.
Men ”Manboy”-stjärnan tackade inte definitivt ja förrän för några dagar sedan. Först tvingades SVT acceptera en lång kravlista.
Som efter förra årets duschsuccé nu var en Dubbeldusch.
Juldikt från Röingegatan klockan 16:37
Emin Sen med en mosbricka. Foto: Tommy Svensson
Snömodden skär in i Citybikens breda däck
Besvärliga hjulspår och uppkörd snö gör mig i kylan helt väck
På Röingegatan är kaoset totalt
Bara lugn nu, Patrik, inga yviga rörelser för det är halt
Önnerby håller fanan högt inne på Skivlagret
Kanske snubblar det in någon och frågar efter en film med Ann-Margret
Själv så har jag fullt sjå att styra mig i rätt riktning hem
Minivanar och bilar gör det svårt men jag ska klara av att parera dem
Kör förbi Café Casablanca, undrar hur det går nuförtiden för Emin Sen
Har han kläm på alkoholtillstånd, kvitton och spättaben
Julkort från New York
Han hade inte tid eller tyckte det var för jobbigt att spela in en ny säsong av succéprogrammet "Mauro & Pluras kök". Synd tycker jag. Nu kommer i varje fall ett nytt livstecken från Herr Scocco (det var ju ändå i juni han släppte senaste singeln "Adrenalin") i form av en julsingel kallad "Julkort från New York", en klassisk Scocco-ballad med nedanstående småroliga textrad.
"Och jag bor uppe på Hudson,
i en liten garderob
Den kostar 300 dollar natten,
där kan man tala om ett rån"
Kan vara en jullåt som håller i längden, den är ju allt annat en typisk sådan. Men gratis är den, dubbelklicka bara på ordet här...
Kanske en försmak om att det blir ett program som heter "Mauro & Pluras jul" istället nästa år, håll med om att det låter frestande (Tv4 eller Tv8 kan få programförslaget helt gratis av mig). Ett mer roligt, alkoholhaltigt och humoristiskt alternativ (om än inte lika hemtrevligt) till Ernst Kirchsteigers julprogram som numera går varje år innan jul i Tv4.
Fin pop från Kuryakin
Ändå när jag är inne på "P3 Lab" och bra svensk pop kan jag ju även flagga för ett fint litet band som hållit på ett bra tag vid det här laget, bildades i Uppsala 2003. Och som jag lite då och då återvänt till. Petter Gjöres and Johan Norbergs band Kuryakin har en fint Prefab Sprout-doftande låt som även snurrar då och då i "vanliga" P3. "If You Could See Me Now" heter låten och kan avnjutas ihop med två andra låtar på www.myspace.com/kuryakinmusic. Kuryakin har också varit med på Friendly Noise-samlingen "Are You Scared to Get Happy?" från 2005 och gjort en del andra EP:s. Ett album har tydligen också getts ut alldeles nyligen i Japan.
Det finns även en intervju och mer musik med Kuryakin på "P3 Labs" hemsida.
Och Mälarhöjden kommer inte vara detsamma utan dig
Är det "P3 Lab" jag ska lyssna till för att hitta något som liknar guldkorn numera i kanalen som heter P3? När det är mer låtar man är så urless på att höra stup i kvarten än bra och intressanta singlar känns det som ett bra alternativ. Återkommer kanske till de dåliga P3-låtarna i ett senare blogginlägg. Utöver "P3 Lab" är det väl egentligen bara "P3 Pop" (som läggs ned efter årsskiftet), ja rent av chosefria "P3 Rock" (kommer finnas kvar) är att föredra, som har någon form av originalitet och glöd framför de vanliga programmen, dess musik och ständiga kamp till "kommunikation" med lyssnarna. "Musikguiden i P3" är också ett bra program när det är en artist man gillar som väljer låtar och berättar om dem.
Ändå är det den enda kanalen jag lyssnar på, kommersiell radio är ju rena hjärntvätten, och då räknar jag inte med P1 för det är musiken jag tar upp i detta inlägg.
Jag lyssnar inte på "P3 Lab" särskilt ofta men kommer nog göra det framöver. Martin Senters "Mälarhöjden" var en låt som spelades när jag av en slump slog på radion nu i onsdagskväll. En långsam, fin ballad som verkligen griper tag. Om inte med järnhand eller omedelbarhet utan sakta smyger den sig på. En annan låt, betydligt rockigare "Ingenting förlorat" finns att lyssna till på hans myspace-sida eller här. Men det är "Mälarhöjden" som är grejen.
I slutet av 90-talet och början av 00-talet kryllade det av band som sjöng på svenska i kölvattnet efter Kent. "Mälarhöjden" skulle kunna vara något sånt likt Moderna Män eller Centimeter tog sig för. För "Mälarhöjden" är svår att sätta datum och år på, den skulle lika bra kunnat sett ljuset i mars 1998 eller oktober 2003 som hösten 2010.
Martin Senter har tidigare spelat gitarr i betydligt ruffigare och oridinärare Seven Four Feet som lades ned 2007. 60 Feet Dolls var ett brittiskt band med "feet" i sig. Var nog därför jag kom att tänka på dem. De har också lagt ned. Oj, de måste jag lyssna på igen, "Talk to Me" minns jag att jag gillade och bandet såg /M och jag som förband till Supergrass (visst var det så?). Nej, nu svävade jag iväg en aning.
Släng ett öra till "Mälarhöjden", alltså, och "P3 Lab". Det är mitt tips.
It´s A Sin That Never Goes Out
2010 är året då punken har slagit sig fram likt en lemur i skogen fast ute på de svenska vägarna, och bidragit till att ge genren ett litet nytt liv. Eller så var det i varje fall så jag hade hoppats det skulle se ut en bit in i april. Masshysteri, Pascal, Sista Sekunden, Ninja Betong var bara några som tog fram den eller ville förverkliga sina punkdrömmar och slog några extra slag på budskapstrumman och väsnades lite extra fint. Nu kan vi nog även lägga till semipunkiga The Baboon Show som i november tar ett kliv upp från anonymitetens källarlokaler och förfinar sin formel. Om man korsar Elmo, Hardcore Superstar och några teskedar The Hives får man en fingervisning hur The Baboon Show låter. Inte oävet, inte sensationellt, men ändå klart värt att kasta ett par öron till. Men det är en tjej, Cecilia Boström (inte släkt med Andreas eller Figge vad jag vet) som sköter leadsången och frontar denna kvartett, i ovanstående video är hon t.o.m. lite lik Hanna "Granitröven" Hellquist. Stockholmsbandet The Baboon Show har faktiskt hållit på ett bra tag och givit ut en ”Best of”-samling av National (skivbolaget inte bandet). Jag minns att jag köpte en rea-singel på Skivesset i Malmö för många år sedan, tror inte jag lyssnat på den (den ligger väl i en låda i källaren) men när jag nu lyssnar på den (kände igen omslaget i varje fall) hör jag deras speciella cover av ”There Is A Light That Never Goes Out".
Rent teoretiskt skulle den forne NSK-fotografen och lungo-experten Patric Berg finna ett nytt favoritband jämte Hardcore Superstar i The Baboon Show, om han bara hade vetat om dem. Tyvärr kommer Hardcore Superstar med ny skiva i samma veva som The Baboon Show också, jag får kanske skicka ett ex av "Punk Rock Harbour" till honom. Fem eller sex släta koppar lungo av tio - som den skäggige fotografen i mitt huvud hade uttryckt saken - ger jag skivan. Även om jag ju aldrig dricker svart kaffe, kallt kaffe eller lungo*.
* Lungo, en svag, lite större kaffekopp espresso innehållande betydligt mer vatten.
* Lungo, en svag, lite större kaffekopp espresso innehållande betydligt mer vatten.
It all began i Hässleholm - här ser vi några övermogna bananer också
I dagens Norra Skåne kunde man läsa om gårdagens festligheter och gala i Hässleholm då bland annat "Årets hässleholmare" utsågs och prisades. Det var inte Per Sinding-Larsen som delade ut priset och inte heller Johan T Karlsson som närvarade för att mottaga priset, tyvärr. Jag reagerade dock på några helt andra saker. Visst, Johan T Karlsson var klart värd utmärkelsen som "Årets hässleholmare" men jag vill ändå flagga för några andra som inte fick pris och som än mindre var nominerade.
På bild från reportaget fanns Per Folkesson med två damer och Gert Jönsson. Jag blev dock väldigt förvånad när det stod Per Linell under bilden. Per har alltså bytt bort Folkesson mot det något mer anonyma Linell. Han måste vara gift med moderatpolitikern Anna Linell och därför var det omöjligt att behålla Folkesson? Han borde därför helt klart fått priset som "Årets namnbyte".
Jag tänker också på att ett par andra borde fått pris.
Kategorin "Årets hässleholmsblogg" (om den fanns) borde delats av www.hessleholm.blogspot.com (även om jag tycker han skriver lite för lite om tappade frallor på Kvantum och om Hässleholms kulturliv i övrigt numera och för mycket om Robyn, men namnet på bloggen är klockrent) och www.magnusskoglunds.blogg.se (som verkligen inte skäms för att han kommer från Hässleholm då han skriver, pratar och sjunger på renodlad hässleholmska oavsett om det är Stefan Sundström, Nationalteatern eller Lars Winnerbäck han sätter tänderna i...).
Nästa år borde det således finnas två nya kategorier, helt klart. Och tre nya pristagare.
Spelade in ett klipp också där jag försöker prata ur skägget om allt detta...
En Styrkekram är bra för Syket
I korttext följer lite tankar om musik, film och annat jag upplevt senaste tiden. Inga konstigheter.
Tove Styrke - Tove Styrke
5/10
Från början trodde jag en del på den här skivan. Den har dock inte växt nämnvärt, snarare tvärtom. Mycket hänger på att melodierna ibland lyser med sin frånvaro. Det är mer rytm och synthslingor som dominerar många spår. Men visst finns här några fina spår, framför allt de två avslutande spåren. En ballad ("Close Enough") och en mer "episk" singel ("White Light Moment"). Några styrketårar fälls inte men på sina ställe låter det en hel del Robyn (Klas Åhlund-copycaten Patrik Berger har varit med och skrivit och producerat några spår). Och precis som dennes två första Body Talk-skivor är Styrkes självbetitlade debut lite ojämn. Ändå klart olik ett vanligt slätstruket "Idol"-album, för detta är ändå den bästa "Idol"-debuten efter Amanda Jenssen.
Syket - Fish Band EP
8/10
Äntligen återutgiven, nu i digital form efter att först bara funnit på en vinylsingel. Det här är fin psykedelisk poprock som doftar Spiritualized, Silverbullit och Isolation Years, men ändå bär något spännande över sig. Remixen av "Fish Band" kunde jag varit utan men resten är verkligen finfint och väldigt stämningsskapande och starkt. Upptäck Syket och möt ett norrländskt band på klar frammarsch. Jag vill ha mer snart.
Några bra saker senaste veckan: "The Social Network", "I Love You, Man", Malmö FF, "Adventureland", Dexter säsong 5, "Våra vänners liv", och sist två bortglömda, klart lyssningsvärda skivor: Bedroom Eyes "The Long Wait Champion" och Juni Järvi "The Gospel".
Några mindre bra saker: 1. "Grotesco": första avsnittet var lite rumphugget och inte fullt så roligt som jag trodde. En klar besvikelse jämfört med säsong 1. Mycket Dorsin och mindre Andersson. Tror det blir bättre dock.
Tove Styrke - Tove Styrke
5/10
Från början trodde jag en del på den här skivan. Den har dock inte växt nämnvärt, snarare tvärtom. Mycket hänger på att melodierna ibland lyser med sin frånvaro. Det är mer rytm och synthslingor som dominerar många spår. Men visst finns här några fina spår, framför allt de två avslutande spåren. En ballad ("Close Enough") och en mer "episk" singel ("White Light Moment"). Några styrketårar fälls inte men på sina ställe låter det en hel del Robyn (Klas Åhlund-copycaten Patrik Berger har varit med och skrivit och producerat några spår). Och precis som dennes två första Body Talk-skivor är Styrkes självbetitlade debut lite ojämn. Ändå klart olik ett vanligt slätstruket "Idol"-album, för detta är ändå den bästa "Idol"-debuten efter Amanda Jenssen.
Syket - Fish Band EP
8/10
Äntligen återutgiven, nu i digital form efter att först bara funnit på en vinylsingel. Det här är fin psykedelisk poprock som doftar Spiritualized, Silverbullit och Isolation Years, men ändå bär något spännande över sig. Remixen av "Fish Band" kunde jag varit utan men resten är verkligen finfint och väldigt stämningsskapande och starkt. Upptäck Syket och möt ett norrländskt band på klar frammarsch. Jag vill ha mer snart.
Några bra saker senaste veckan: "The Social Network", "I Love You, Man", Malmö FF, "Adventureland", Dexter säsong 5, "Våra vänners liv", och sist två bortglömda, klart lyssningsvärda skivor: Bedroom Eyes "The Long Wait Champion" och Juni Järvi "The Gospel".
Några mindre bra saker: 1. "Grotesco": första avsnittet var lite rumphugget och inte fullt så roligt som jag trodde. En klar besvikelse jämfört med säsong 1. Mycket Dorsin och mindre Andersson. Tror det blir bättre dock.
2. Att varken Hässleholm eller Kristianstad har Wells Banana Bread Beer. När en expert som Lasse Råde tipsar om bananölen borde den finnas på närmare platser än Malmö och Helsingborg (ännu en kamp mellan städerna). Svagt!
Well I can't see anyone else smiling in here
I dagarna avslöjades det att Pulp gör comeback med en turné nästa år. Kan det bero på att det gått så bra för Team Jarvis Cocker på Harrys Musicquiz det senaste året? Framgång föder framgång... Siesta! borde lägga ett bud på Pulp. Förhoppningsvis blir det ett album också.
I väntan på det släpper frontfiguren Jarvis Cocker en ny låt kallad "Sick of you" som en extra aptitretare. En kort, frustrerande liten burgare. Smaklig spis!
Turnérapport
(Marcus fick köra "Kvällsöppet" med parhästen Lennart Ekdahl, Christer satt i publikhavet)
De låter hälsa att turnén går bra och att de just nu letar efter ännu ett par mörka The Mission-solglasögon till en roddare.
Turnépremiären gick galant och just nu äger de Sagateatern i Linköping. "Att leva och dö som Christer Paulstrup" har blivit något av en succé.
Jag har via twitter följt de bägge herrarnas framfart.
”Första gången någon, en kille i receptionen på hotell Clarion i Sthlm, känner igen mig på rösten över telefon. "Birro va?", meddelade Marcus glatt. Han gör ju "Kvällsöppet" i Tv4 parallellt. Dessutom skriver han artiklar om italienska ligan och Champions leauge varje dag. I slutet av november är han tillbaka i "Karlavagnen" i P4. Och "På Spåret". Stress verkar inte finnas i hans vokabulär. Imponerande!
Christer tar det hela till en helt annan twitter-nivå.
”Var fan är min cykelnyckel? ”, ”En cykelpump är bra i alla väder!", ”Fick en hel bing(e) skivor från Bonnier Amigo, nu jäklar kör vi! Jag har (aldrig) varit vilsen, Lisa!” och ”Väcker ni mig mitt i natten kan jag utan problem rabbla upp lösenorden till mina samtliga 43 Lyssnarservice-konton!” är bara fyra av hans senaste twitterinlägg.
Lycka till på resten av turnén önskar jag er.
Galapetter Leanderson
Ursäkta förresten att jag uppdaterar så sporadiskt här på bloggen. Jag lovar att bättra mig, för allt behöver ju inte ha en jätteuppstyrd idé eller skojighet. Kanske bara ett film- eller skivtips. En blogg ska ju vara spontan och inte för proffsig, egentligen.
Ni som mot förmodan inte får nog av mitt trams eller framfart i vardagslivet kan ju alltid spana in mina twitter-inlägg i väntan på något som händer här på bloggen.
De senaste veckorna har jag varit något av en galapetter. Det började ju med den där John Lennon-hyllningen på hans årsdag 9 oktober (som tidigare kunnats läsa utförligt här på bloggen, den kom faktiskt in på nsk.se till slut också).
Veckan därpå var jag på invigningen av Kristianstad Arena och nyligen nu i helgen på ”A Tribute To Queen – Kings Of Rock”, som bar en klar lokal hässleholmsprägel. Visst hade det varit kul att ha hört Familjen, Sophie Rimheden, Andreas Tilliander, Stefan Thor, ja eller varför inte några av de mer lokala indieartisterna med rötter i staden som Pete Thompson, Killer Zeus, Richard Götesson, Ninja Betong eller Stålar sätta sina tänder i något av Queen och gjort det på sitt sätt. Eller två trubadurer som Henrik ”Henke” Henriksson eller Magnus Skoglund? I nödfall hade till och med jag kunnat ställt upp med en monolog och reciterat "Radio Ga Ga"...
I det sammanhang som det nu blev hade dessa alternativ möjligtvis inte passat in då showens deltagare var ganska naturtrogna originalen och bar en klar sjunga-fint-stämpel men visst hade det skänkt en helt annan dimension och spänning till Queen. Kanske en annan gång?
Veckan därpå var jag på invigningen av Kristianstad Arena och nyligen nu i helgen på ”A Tribute To Queen – Kings Of Rock”, som bar en klar lokal hässleholmsprägel. Visst hade det varit kul att ha hört Familjen, Sophie Rimheden, Andreas Tilliander, Stefan Thor, ja eller varför inte några av de mer lokala indieartisterna med rötter i staden som Pete Thompson, Killer Zeus, Richard Götesson, Ninja Betong eller Stålar sätta sina tänder i något av Queen och gjort det på sitt sätt. Eller två trubadurer som Henrik ”Henke” Henriksson eller Magnus Skoglund? I nödfall hade till och med jag kunnat ställt upp med en monolog och reciterat "Radio Ga Ga"...
I det sammanhang som det nu blev hade dessa alternativ möjligtvis inte passat in då showens deltagare var ganska naturtrogna originalen och bar en klar sjunga-fint-stämpel men visst hade det skänkt en helt annan dimension och spänning till Queen. Kanske en annan gång?
Fredrik Strages värsta jobb
Fredrik Strage måste i sin karriär tackat nej till väldigt mycket. Mer än vad jag lyckats med. En gång i veckan sitter han i Tv4:s Nyhetsmorgon och pratar goth och blandat. I dag, precis innan en reklampaus, frågade programledarna honom om vilket som varit det tråkigaste/värsta jobbet han haft (troligtvis i hela sitt liv) och han svarar ”det måste varit när jag recenserade Markoolio i Malmö”. Ok, visst borde det väl ändå varit något som varit något jobbigare ändå under hela hans arbetsliv?
Jag minns Markoolio-konserten, har nog aldrig sett så många barn på en konsert innan eller efter, jag minns Strages ensamma gång därifrån - precis lika ensam som min. Jag minns att jag såg Per Hägred i öltältet (man fick öl/läskbiljetter). Recensionsjobb är oftast väldigt ensamt överlag. Ja, det var kanske Strages värsta jobb, vad vet jag. Eftersom han säger just det så här drygt åtta år efter detta har hänt måste det ju vara så.
Eh, jo förresten, den där Markoolio-konserten fick jag också recensera som del i ett danskt koncept som hette Grön Konsert (Tuborg sponsrade). Utöver Markoolio minns jag att det var Infinite Mass, Lambretta och Wilmer X som spelade, och konferencier var Fredrik Lindström. Året var 2002 och det är enda gången detta spektaklet tog sig över bron och in på de svenska markerna.
Kanske lika bra det. Mölleplatsen var platsen. Där hade de Where The Action Is också en gång några år senare. Sen tog det också slut. Men det var en helt annan femma och med en betydligt bättre lineup - dock utan Strage.
