Tivolirock 13 juli - recension
Var på sista (?) Tivolirock i lördags. Väldigt lite folk. Vågar inte gissa men kring 2000, kanske... En del publicerades i Norra Skåne i måndags. Här följer en lite längre version. Bland annat med en recension av Graveyard. Dessutom betyg.
Darin: ***
Oskar Linnros: ****
Johnossi: ****
Graveyard: ****
Tivolirock 13 juli
Darin har med sig ett åttamannaband på scenen. Han inleder med några av sina första hits. “Step up”, “Money for nothing” och “Want ya” i rätt rask takt. Sedan blir det några låtar från senaste skivan “Exit” som sänker tempot en aning. Kanske inte till sin fördel vid 17-tiden och eftermiddagssol men sen tar han plats bakom keyboarden i suggestiva och fina falsettsången “Surrender” och mot slutet av den sluter bandet upp.
En stund senare är det dags för Darin att sätta sig ned på scengolvet och sjunga några av sina ballader. “You’re out of my life” är först ut av dem och här får publiken chansen att sjunga med. Smäktande “Why does it rain” tar vid och publiken tunnas av något. I “Who’s that girl?” ställer sig Darin återigen upp och tempot ökar.
Och i “Playing with fire” åker en röd skinnjacka på över den vitmönstrade t-shirten och blinkande skärmar bakom honom blottas. I klubbiga “Check you out” bränner det till lite mer och Darin rör sig över större ytor och med lite större pondus. Naturligtvis blir det några låtar från hans “Så mycket bättre”-deltagande på slutet. Först Magnus Ugglas “Astrologen” som mest flyter förbi. Men i extranumret och tillika Olle Ljungström-låten “En apa som liknar dig” blir det bra tryck och kraftigare rökpuffar sprutas ut på bägge sidor av scenen. Så klart kan inte en artist som Darin avsluta med två covers, det blir därför en av hans största egna sentida hits, “Nobody knows” och den gör han riktigt bra. Publiken är också mer aktiv än någonsin i extranumren. Och gott om hits fick de allt höra av Darin även om det var några ballader för mycket i början och en något för trevande artist under delar av konserten som bevisar att han har en bit kvar i att möta en publik och ta ut svängarna mer men det kommer säkert, även i festivalsammanhang.
----
En energisk, snudd på övertänd och väldigt sprallig Oskar Linnros går ut hårt på Tivolirocks Scen 2. Iförd mössa och svart linne och vit skjorta inleder han med titelspåret “Klappar och slag” från nya andra albumet, väver in lite rap och kör kort därefter “Kan jag få ett vittne?”. Mössan kastas av och efter det blir det senaste singeln “Hur dom än” som får bra respons och Linnros visar sig ha blivit än bättre live med ännu ett till soloalbum i ryggen. Timbuktu-låten “Fallskärm” som Linnros varit med och skrivit vävs in mot slutet i “Hur dom än”. Han har med sig ett väloljat band och en körsångerska som då och då tar över och blir en duettpartner till honom.
“Tunga moln” sänker tempot en aning. Och så uppväxt-hymnen “Ack, Sundbyberg” följt av “Stockholm” där Linnros tar plats lite längre ut på scenen och försöker skapa gammal soul-känsla. Hade det filmats hade det garanterat varit i svartvitt..
Nya albumet visar sig fungera utmärkt live.
Självklart dyker stora hits från genombrottssoloskivan “Vilja bli” upp. “25”, “Från och med du” och extranumret “Genom eld” gör sammantaget att det är den bästa konserten jag sett med Oskar Linnros. Med hans självförtroende och tydlig linje, entusiasm och kärlek till publiken borde han ta landet med storm.
----
Den långa stämningsskapande inledningslåten “Into the wild” som Johnossi spelar är måhända inte synonymt med vad som komma ska på Träscenen. Men vi får en introduktion till en taggad duo (live förstärkt med en keyboardist) med snyggt och ljust scenljus kring sig. Första singeln “Gone forever” från vårens album “Transitions” kommer tidigt. Och ja, sen fortsätter i princip hitparaden där sångaren/gitarristen John Engelbert och trummisen Oskar “Ossi” Bonde spänner musklerna och tar verkligen vara på sin speltid. Mycket hinns med på en timme. Och det mesta är riktigt bra. Deras rockiga och melodiösa popmusik har väl alltid fungerat i liveformatet men undrar om jag sett en bättre konsert med bandet. Trots den relativt fåtaliga publiken är det bra engagemang långt fram. Inte så konstigt. Det här är svårt att stå still till. En kompakt och snygg show bjuder herrarna på med väldigt bra ljud dessutom som ger låtarna än mer kraft live. Att ständigt utveckla det som duo är imponerande. Scenen är täckt av rök med mycket blinkande ljus och tre färgglada cirklar på scen.
Den utmärkta balladen “For a little while” kommer en bit in i spelning. En fin liten pärla som tjänstgör som vattenhål och visar på utveckling i bandet redan breda register.
Därefter blir det tunggung i “Roscoe” som med tyngd övergår i “18 karat gold” och “Everywhere (With you man). Avslutningen blir såklart “What’s the point” i en röjig men relativt naturtrogen version. Inga extranummer blir det men det känns som det kvittar. För en timme i Johnossis sällskap den här behagliga sommarkvällen är riktigt angenämt.
----
Göteborgskvartetten Graveyard får sin i grund och botten 70-talsinspirerade psykedeliska hårdrock att låta både ny och uppdaterad. Tunga riff och en extremt sammansvetsad och närvarande spelglädje gör att de nästan bokstavligt får bas, gitarrer och trummor att glöda. De spelar snabbt och långsamt. Ibland i samma låt. Korta rocklåtar som “Goliath” och “Seven seven” kombineras med längre som “Slow motion countdown” och “Thin line” vilket gör konserten varierad. Låtar från bandets tre album får chansen. Blues- och rocklåtar som är svängiga och ösiga. Att det bara är de mest tappra som är kvar när lördag blivit söndag bryr sig Graveyard inte om. Bandet låter musiken tala. Ibland som mot slutet av konserten löper instrumenten amok i härlig livekänsla och det vill egentligen aldrig ta slut. För som bandet spelar! Imponerande, minst sagt. De är väl värda sina Grammis-utmärkelser. Och fortsättning lär följa.
Darin: ***
Oskar Linnros: ****
Johnossi: ****
Graveyard: ****
Tivolirock 13 juli
Darin har med sig ett åttamannaband på scenen. Han inleder med några av sina första hits. “Step up”, “Money for nothing” och “Want ya” i rätt rask takt. Sedan blir det några låtar från senaste skivan “Exit” som sänker tempot en aning. Kanske inte till sin fördel vid 17-tiden och eftermiddagssol men sen tar han plats bakom keyboarden i suggestiva och fina falsettsången “Surrender” och mot slutet av den sluter bandet upp.
En stund senare är det dags för Darin att sätta sig ned på scengolvet och sjunga några av sina ballader. “You’re out of my life” är först ut av dem och här får publiken chansen att sjunga med. Smäktande “Why does it rain” tar vid och publiken tunnas av något. I “Who’s that girl?” ställer sig Darin återigen upp och tempot ökar.
Och i “Playing with fire” åker en röd skinnjacka på över den vitmönstrade t-shirten och blinkande skärmar bakom honom blottas. I klubbiga “Check you out” bränner det till lite mer och Darin rör sig över större ytor och med lite större pondus. Naturligtvis blir det några låtar från hans “Så mycket bättre”-deltagande på slutet. Först Magnus Ugglas “Astrologen” som mest flyter förbi. Men i extranumret och tillika Olle Ljungström-låten “En apa som liknar dig” blir det bra tryck och kraftigare rökpuffar sprutas ut på bägge sidor av scenen. Så klart kan inte en artist som Darin avsluta med två covers, det blir därför en av hans största egna sentida hits, “Nobody knows” och den gör han riktigt bra. Publiken är också mer aktiv än någonsin i extranumren. Och gott om hits fick de allt höra av Darin även om det var några ballader för mycket i början och en något för trevande artist under delar av konserten som bevisar att han har en bit kvar i att möta en publik och ta ut svängarna mer men det kommer säkert, även i festivalsammanhang.
----
En energisk, snudd på övertänd och väldigt sprallig Oskar Linnros går ut hårt på Tivolirocks Scen 2. Iförd mössa och svart linne och vit skjorta inleder han med titelspåret “Klappar och slag” från nya andra albumet, väver in lite rap och kör kort därefter “Kan jag få ett vittne?”. Mössan kastas av och efter det blir det senaste singeln “Hur dom än” som får bra respons och Linnros visar sig ha blivit än bättre live med ännu ett till soloalbum i ryggen. Timbuktu-låten “Fallskärm” som Linnros varit med och skrivit vävs in mot slutet i “Hur dom än”. Han har med sig ett väloljat band och en körsångerska som då och då tar över och blir en duettpartner till honom.
“Tunga moln” sänker tempot en aning. Och så uppväxt-hymnen “Ack, Sundbyberg” följt av “Stockholm” där Linnros tar plats lite längre ut på scenen och försöker skapa gammal soul-känsla. Hade det filmats hade det garanterat varit i svartvitt..
Nya albumet visar sig fungera utmärkt live.
Självklart dyker stora hits från genombrottssoloskivan “Vilja bli” upp. “25”, “Från och med du” och extranumret “Genom eld” gör sammantaget att det är den bästa konserten jag sett med Oskar Linnros. Med hans självförtroende och tydlig linje, entusiasm och kärlek till publiken borde han ta landet med storm.
----
Den långa stämningsskapande inledningslåten “Into the wild” som Johnossi spelar är måhända inte synonymt med vad som komma ska på Träscenen. Men vi får en introduktion till en taggad duo (live förstärkt med en keyboardist) med snyggt och ljust scenljus kring sig. Första singeln “Gone forever” från vårens album “Transitions” kommer tidigt. Och ja, sen fortsätter i princip hitparaden där sångaren/gitarristen John Engelbert och trummisen Oskar “Ossi” Bonde spänner musklerna och tar verkligen vara på sin speltid. Mycket hinns med på en timme. Och det mesta är riktigt bra. Deras rockiga och melodiösa popmusik har väl alltid fungerat i liveformatet men undrar om jag sett en bättre konsert med bandet. Trots den relativt fåtaliga publiken är det bra engagemang långt fram. Inte så konstigt. Det här är svårt att stå still till. En kompakt och snygg show bjuder herrarna på med väldigt bra ljud dessutom som ger låtarna än mer kraft live. Att ständigt utveckla det som duo är imponerande. Scenen är täckt av rök med mycket blinkande ljus och tre färgglada cirklar på scen.
Den utmärkta balladen “For a little while” kommer en bit in i spelning. En fin liten pärla som tjänstgör som vattenhål och visar på utveckling i bandet redan breda register.
Därefter blir det tunggung i “Roscoe” som med tyngd övergår i “18 karat gold” och “Everywhere (With you man). Avslutningen blir såklart “What’s the point” i en röjig men relativt naturtrogen version. Inga extranummer blir det men det känns som det kvittar. För en timme i Johnossis sällskap den här behagliga sommarkvällen är riktigt angenämt.
----
Göteborgskvartetten Graveyard får sin i grund och botten 70-talsinspirerade psykedeliska hårdrock att låta både ny och uppdaterad. Tunga riff och en extremt sammansvetsad och närvarande spelglädje gör att de nästan bokstavligt får bas, gitarrer och trummor att glöda. De spelar snabbt och långsamt. Ibland i samma låt. Korta rocklåtar som “Goliath” och “Seven seven” kombineras med längre som “Slow motion countdown” och “Thin line” vilket gör konserten varierad. Låtar från bandets tre album får chansen. Blues- och rocklåtar som är svängiga och ösiga. Att det bara är de mest tappra som är kvar när lördag blivit söndag bryr sig Graveyard inte om. Bandet låter musiken tala. Ibland som mot slutet av konserten löper instrumenten amok i härlig livekänsla och det vill egentligen aldrig ta slut. För som bandet spelar! Imponerande, minst sagt. De är väl värda sina Grammis-utmärkelser. Och fortsättning lär följa.
Robin Stjernberg - Pieces
Skrev några ord om Robin Stjernbergs debutalbum i fredagens Norra Skåne.
Robin Stjernberg - Pieces
(Lionheart/Universal)
Betyg: 3
Ett hektiskt och innehållsrikt 2013 fortsätter för hässleholmaren Robin Stjernberg när han ger ut sitt andra album, den här gången med enbart egenskrivet material. “Pieces” är en gräddig musikalisk tårta i tolv bitar, maffig men med något som mättar och dröjer sig kvar ett tag. Ta till exempel inledningen som är bra. Den lite arenamässiga låten “One down two to go” med en refräng som är ute och köper sockervadd i publikhavet med näven i luften.
Det pampiga titelspåret "Pieces" växer och vecklar ut sig till riktigt falsettballadguld. Oefterhärmligt sjungen av Robin Stjernberg. Rösten ja, det är ett kapitel för sig. Som han sjunger. Snacka om att han använder sången som ett instrument som slår allt annat på skivan på fingrarna.
Den vinstgivande “You” är förstås en annan låt som tillhör albumets bästa. “For the better”, som går i samma fotspår är också en av topparna och tar tillvara på Stjernbergs resurser på bästa sätt.
Bortsett från några låtar i mitten av skivan är det snygg och välproducerad FM-radiopop med mycket röstgympa för pengarna. Den något menlösa Michael Bublé-pastischen “Isn’t it time” och den statiska John Farnham-skrika-ut-låten “Rule the world” har jag lite svårt för, annars är “Pieces” en rätt behaglig skiva.
Låtarna har Robin Stjernberg skapat och skrivit ihop med ett gäng doldisar i branschen. Jag gissar att de kan få fram en ännu vassare helhet tillsammans framöver, ruffa till de rätt lika låtstrukturerna ännu mera eller om Stjernberg helt enkelt gör det på egen hand nästa gång, efter att allt ståhej lagt sig en smula. Det är bara att hoppas, för med en röst som denna är sångfågeln från Hässleholm värd att bli ihågkommen som så mycket mer än den första Melodifestivalenvinnaren som gick via Andra chansen och som med folkets röster bara hamnade på en fjortondeplats i Eurovision Song Contest.
Robin Stjernberg - Pieces
(Lionheart/Universal)
Betyg: 3
Ett hektiskt och innehållsrikt 2013 fortsätter för hässleholmaren Robin Stjernberg när han ger ut sitt andra album, den här gången med enbart egenskrivet material. “Pieces” är en gräddig musikalisk tårta i tolv bitar, maffig men med något som mättar och dröjer sig kvar ett tag. Ta till exempel inledningen som är bra. Den lite arenamässiga låten “One down two to go” med en refräng som är ute och köper sockervadd i publikhavet med näven i luften.
Det pampiga titelspåret "Pieces" växer och vecklar ut sig till riktigt falsettballadguld. Oefterhärmligt sjungen av Robin Stjernberg. Rösten ja, det är ett kapitel för sig. Som han sjunger. Snacka om att han använder sången som ett instrument som slår allt annat på skivan på fingrarna.
Den vinstgivande “You” är förstås en annan låt som tillhör albumets bästa. “For the better”, som går i samma fotspår är också en av topparna och tar tillvara på Stjernbergs resurser på bästa sätt.
Bortsett från några låtar i mitten av skivan är det snygg och välproducerad FM-radiopop med mycket röstgympa för pengarna. Den något menlösa Michael Bublé-pastischen “Isn’t it time” och den statiska John Farnham-skrika-ut-låten “Rule the world” har jag lite svårt för, annars är “Pieces” en rätt behaglig skiva.
Låtarna har Robin Stjernberg skapat och skrivit ihop med ett gäng doldisar i branschen. Jag gissar att de kan få fram en ännu vassare helhet tillsammans framöver, ruffa till de rätt lika låtstrukturerna ännu mera eller om Stjernberg helt enkelt gör det på egen hand nästa gång, efter att allt ståhej lagt sig en smula. Det är bara att hoppas, för med en röst som denna är sångfågeln från Hässleholm värd att bli ihågkommen som så mycket mer än den första Melodifestivalenvinnaren som gick via Andra chansen och som med folkets röster bara hamnade på en fjortondeplats i Eurovision Song Contest.
