Timbuktu och Damn! på Hovdala Slott
I lördags var jag och syrran på ett regnigt Hovdala. Båda tog foton (syrrans det översta och understa nedan) och jag skrev några rader om konerterna. Timbuktu och Damn! var bäst. Hade jag betygsatt hade jag satt 4/5.
Den här gången kom recensionen upp på Norra Skånes hemsida väldigt snabbt, dock inga bilder som togs. Därför lägger jag upp dem här också. Var fyra bilder i dagens pappersupplaga.
-------------------------------------------------
Konsert
Timbuktu & Damn
Tingsek & Vindla String Quartet
Hovdala slott
Lördag 23 juli
Bara en vecka efter Timbuktus lyckade konsert på Tivolirock i Kristianstad är det dags för hässleholmarna att få sin dos när han och Damn! intar Hovdala slotts yttre borggård. Det är en tapper skara människor som tagit sig till det natursköna området där vädrets makter inte är med oss denna kväll. Den somrigt utsmyckade scenen med gula blommor och där musikerna sprider värme på scen hjälper till att för stunden glömma bort det ständigt strilande regnet och helgens fruktansvärda händelser i Norge. Till råga på allt elände avled även Amy Winehouse denna lördag, något som Jason ”Timbuktu” Diakité också tar upp under konsertens gång och dedikerar ”Karmakontot” till. Den något tvivelaktiga inramningen till trots gör Timbuktu och Damn! verkligen sitt yttersta på scen för att publiken ska få valuta för entrépengen.
Den största skillnaden gentemot Tivolirockspelningen är ju ändå att alla är här för Timbuktus skull. För att bland annat lyssna till tonerna av hans senaste album ”Sagolandet”, som dominerar setet. Och inte mig emot, det är kanske hans bästa och jämnaste album hittills. Utöver detta är låtlistan ganska lik den som var på Tivolirock.
Givetvis blir det en hel del av hans senare års hits också, i väldigt bra versioner ska tilläggas. Hits med tyngd, groove och ett grymt sväng där det kramas ur det bästa från låtarna med skickliga och dynamiska Damn! som utmärkt uppbackning. Malmönykomlingen Albin Gromer gästar också med sång i några låtar.
”Livets samba” inleder kvällen och sedan flyter allt på bra och som extranummer blir det ”N.A.P.” och ”Det löser sej”. Då har det redan gjorts fina och laddade versioner av bland annat ”Fantasi”, ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” och den briserande känslobomben i form av senaste singeln ”Resten av ditt liv”. Bifallet från publiken är även på topp i dessa låtar. Den roliga spontandansen som en av medlemmarna i Damn! faller ut i är också värt ett omnämnande. Timbuktu är inte sen med att haka på med några väl valda danssteg. Att ha Damn! som sitt eget husband borde Timbuktu vara stolt över, för det är en mångsidig och genreöverskridande orkester som verkligen levererar. De bidrar även till att det händer mycket på scen under konsertens cirka 80 minuter.
Innan Timbuktu och Damn! hade gått upp på scen gjorde Magnus Tingsek en timslång konsert. Direkt från Skanör kom han från en eftermiddagsspelning och trots att han hade lite svårt att veta vilken veckodag det var blev det en rätt behaglig spelning. Med sin akustiska gitarr, en ny keyboardist och Vindla String Quartet sjöng Tingsek sina tidlösa, nästintill andäktiga soullåtar som helhetsmässigt måhända känns lite för svala en kväll som denna men det går inte att säga att de var något annat än kompetent framförda. Som klippta och skurna att lyssna till sittandes i gröngräset. I duggregn och under en halvkylig kväll infinner sig inte riktigt den där påtagliga och direkta stämningen trots att Tingseks lena stämband imponerar och ett piggt inhopp av Linnea Henriksson som duettpartner skingrar molnen sporadiskt.
Den här gången kom recensionen upp på Norra Skånes hemsida väldigt snabbt, dock inga bilder som togs. Därför lägger jag upp dem här också. Var fyra bilder i dagens pappersupplaga.
-------------------------------------------------
Konsert
Timbuktu & Damn
Tingsek & Vindla String Quartet
Hovdala slott
Lördag 23 juli
Bara en vecka efter Timbuktus lyckade konsert på Tivolirock i Kristianstad är det dags för hässleholmarna att få sin dos när han och Damn! intar Hovdala slotts yttre borggård. Det är en tapper skara människor som tagit sig till det natursköna området där vädrets makter inte är med oss denna kväll. Den somrigt utsmyckade scenen med gula blommor och där musikerna sprider värme på scen hjälper till att för stunden glömma bort det ständigt strilande regnet och helgens fruktansvärda händelser i Norge. Till råga på allt elände avled även Amy Winehouse denna lördag, något som Jason ”Timbuktu” Diakité också tar upp under konsertens gång och dedikerar ”Karmakontot” till. Den något tvivelaktiga inramningen till trots gör Timbuktu och Damn! verkligen sitt yttersta på scen för att publiken ska få valuta för entrépengen.
Den största skillnaden gentemot Tivolirockspelningen är ju ändå att alla är här för Timbuktus skull. För att bland annat lyssna till tonerna av hans senaste album ”Sagolandet”, som dominerar setet. Och inte mig emot, det är kanske hans bästa och jämnaste album hittills. Utöver detta är låtlistan ganska lik den som var på Tivolirock.
Givetvis blir det en hel del av hans senare års hits också, i väldigt bra versioner ska tilläggas. Hits med tyngd, groove och ett grymt sväng där det kramas ur det bästa från låtarna med skickliga och dynamiska Damn! som utmärkt uppbackning. Malmönykomlingen Albin Gromer gästar också med sång i några låtar.
”Livets samba” inleder kvällen och sedan flyter allt på bra och som extranummer blir det ”N.A.P.” och ”Det löser sej”. Då har det redan gjorts fina och laddade versioner av bland annat ”Fantasi”, ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” och den briserande känslobomben i form av senaste singeln ”Resten av ditt liv”. Bifallet från publiken är även på topp i dessa låtar. Den roliga spontandansen som en av medlemmarna i Damn! faller ut i är också värt ett omnämnande. Timbuktu är inte sen med att haka på med några väl valda danssteg. Att ha Damn! som sitt eget husband borde Timbuktu vara stolt över, för det är en mångsidig och genreöverskridande orkester som verkligen levererar. De bidrar även till att det händer mycket på scen under konsertens cirka 80 minuter.
Innan Timbuktu och Damn! hade gått upp på scen gjorde Magnus Tingsek en timslång konsert. Direkt från Skanör kom han från en eftermiddagsspelning och trots att han hade lite svårt att veta vilken veckodag det var blev det en rätt behaglig spelning. Med sin akustiska gitarr, en ny keyboardist och Vindla String Quartet sjöng Tingsek sina tidlösa, nästintill andäktiga soullåtar som helhetsmässigt måhända känns lite för svala en kväll som denna men det går inte att säga att de var något annat än kompetent framförda. Som klippta och skurna att lyssna till sittandes i gröngräset. I duggregn och under en halvkylig kväll infinner sig inte riktigt den där påtagliga och direkta stämningen trots att Tingseks lena stämband imponerar och ett piggt inhopp av Linnea Henriksson som duettpartner skingrar molnen sporadiskt.
Tivolirock 2011 - lite recensioner
Slänger upp mina tre recensioner från lördagens Tivolirock. Bara Miss Li finns än så länge på Norra Skånes hemsida. Får se om jag lägger upp några iPhone-bilder från konserterna nedan, vid ett senare tillfälle. Såg en del annat också på Tivolirock som var bra, t.ex. Sahara Hotnights och Timbuktu & Damn. Den senare av dem kommer recenseras på Hovdala till helgen. Därav uteblev recension från Tivolirock i tidningen.
-----------
Miss Li
Träscenen, Tivolirock
Lördag 16 juli
Träscenen är stilrent inramad likt en brungul teater med en fin gammal ridå i bakgrunden. Miss Li och hennes skickliga band är inte sämre än att de klätt sig i färgerna brunt, gult och svart. Miss Li har dessutom målat sig helt vit i ansiktet. “My man” från senaste albumet “Beats & bruises” inleder konserten. En högst karaktäristisk sång från den här Borlängetjejen. Live och rent musikaliskt kan man dock skönja en viss utveckling i hennes musik. Det är inte bara fartfyllda “pang på rödbetan“-låtar som till varje pris försöker tonsätta en cirkus- eller kabaréföreställning. Ibland är det mer mörka och lågmälda sånger. Och det är något som den produktiva 28-åriga Linda Carlsson och hennes artistalias Miss Li utvecklat på inte minst sitt senaste album. I en låt som “I can´t get you off my mind” reser hon sig från sitt lilla piano och sjunger mitt från scenen. I nästa stund är hon nere i glappet mellan scen och publik och sjunger. Senare befinner hon sig även nästan ute i publiken. Vakterna får hålla henne där hon står på staketet. Stämningen är på topp och man har aldrig tråkigt i Miss Lis sällskap. Gillar också nya, lite tyngre "You could have it (so much better without me)" som höjer konsertens intensitet ytterligare, och bevisar att samspelet mellan henne och bandet numera sitter i ryggraden. Helhetsmässigt är det en väldigt behaglig eftermiddagsmatinéföreställning där de flesta av hennes hits ser dagens ljus. Den mer intima och bättre Träscenen har dessutom ett utmärkt konsertljud i jämförelse med den större en bit bort. Och, nej, solglasögonen åker aldrig av gitarristen och låtskrivarkollegan Sonny Boy Gustafsson. Han bidrar dock med briljans och lekfullhet i några mer utsvävande versioner av låtarna. “Gotta leave my troubles behind” avslutas till exempel med en sorts skönt balkanfolksväng.
-------------------------------
Danko Jones
Stora scenen, Tivolirock
Redan från början har Danko Jones publiken i ett järngrepp. Den här rockshowen känns. Både för publiken och bandet. Den tuffa, riffglada och dieseldoftande rocken far fram i ilfart, som ett trimmat snabbtåg.
Kanadensarna på scen river av den ena effektiva läktarrefrängerna efter den andra. Publiken hakar på i skrålande hey-bifall. Låtarna som framförs spänner över ett ganska långt spektrum, stora delar av karriärens låtkatalog får visa upp sig. Allt sammanfaller dock i en schyst helhet. Om man bara ser till musiken.
Under konsertens gång står Danko Jones på sin sida av scenen och tar i för kung och fosterland. Det är mycket ljud och dynamik som kommer från denna trio med klassisk sättning: bas, gitarr och trummor. De ger verkligen allt. Och med en sångare som får kallas karismatisk, även han gör det mesta för att inte framstå som just det.
Mellansnacket som han står för är däremot inte konsertens styrka. Det blir helt enkelt för långrandigt, osammanhängande och en smula hjärndött. Med hela sin machoimage försöker sångaren ta all plats. Självförtroendet är det inget fel på. När han börjar peka mot munkvagnen och raljera långt och länge om att de äter så mycket onyttigheter i Kanada skruvar i varje fall jag lite på mig. Det leder därefter till en för lång diskussion om svenska matvanor (bröd, ost och kaviar har han fått för sig att vi äter massor av) och en mängd försök till samtal med folk i publiken som mest känns som för långa konstpauser.
Bättre blir det när musiken får tala sitt tydliga språk, då är det rockmusik som växer - och är riktigt bra - live.
-----------------------
TrashQueen
Stora scenen, Tivolirock
Det mesta gick emot TrashQueen som i sista stund blev klara för Tivolirock. Taskigt och lågt ljud, diverse andra tekniska problem, och knappt något folk framför scenen gjorde inte saken bättre. Till slut uteblev nästan applåderna.
Därför är det lätt att tycka lite synd om bandet, för jag tror de kan så mycket bättre. Olika omständigheter, och troligtvis att Svalövkvartetten inte spelat på en såhär pass stor scen tidigare, kan ha bidragit till att de hade det lite kämpigt. Men detta är de inte ensamma om. Under årens lopp på Tivolirock är det rätt otacksamt att spela vid den här tiden. Det brukar aldrig vara en speciellt aktiv publik vid 16-tiden när intresset är någon helt annanstans, eller när folk inte ens kommit till parken.
Efter en hyfsad inledning, däribland “Shot through the heart”, känns det som luften går ur bandet. En mindre scen, gärna inomhus fungerar säkert bättre. För kläderna, frisyrerna och rätt inställning till musiken verkar bandet ha och det kan säkert tilltala fler anhängare än vad det gjorde i lördags. Det vittnar inte minst några klipp jag såg på internet som lät bra.
För i all sin klyschighet finns det ändå bitvis en form av melodiösitet i deras glammiga sleazerock.
När sångaren Andy Sinner kör en ballad på akustisk gitarr tampas han inte bara med att gitarren är sällsamt ostämd, bandet på scenen intill gör sitt yttersta för att överrösta, vilket får till följd att man inte hör speciellt mycket mer än “oljudet” från gitarren.
TrashQueen avslutar med en cover av Mötley Crües “Girls, girls, girls” och titelspåret från sitt kommande debutalbum “Alive n' free” som de planerar att ge ut i höst. Jag kan bara önska dem lycka till.
-----------
Miss Li
Träscenen, Tivolirock
Lördag 16 juli
Träscenen är stilrent inramad likt en brungul teater med en fin gammal ridå i bakgrunden. Miss Li och hennes skickliga band är inte sämre än att de klätt sig i färgerna brunt, gult och svart. Miss Li har dessutom målat sig helt vit i ansiktet. “My man” från senaste albumet “Beats & bruises” inleder konserten. En högst karaktäristisk sång från den här Borlängetjejen. Live och rent musikaliskt kan man dock skönja en viss utveckling i hennes musik. Det är inte bara fartfyllda “pang på rödbetan“-låtar som till varje pris försöker tonsätta en cirkus- eller kabaréföreställning. Ibland är det mer mörka och lågmälda sånger. Och det är något som den produktiva 28-åriga Linda Carlsson och hennes artistalias Miss Li utvecklat på inte minst sitt senaste album. I en låt som “I can´t get you off my mind” reser hon sig från sitt lilla piano och sjunger mitt från scenen. I nästa stund är hon nere i glappet mellan scen och publik och sjunger. Senare befinner hon sig även nästan ute i publiken. Vakterna får hålla henne där hon står på staketet. Stämningen är på topp och man har aldrig tråkigt i Miss Lis sällskap. Gillar också nya, lite tyngre "You could have it (so much better without me)" som höjer konsertens intensitet ytterligare, och bevisar att samspelet mellan henne och bandet numera sitter i ryggraden. Helhetsmässigt är det en väldigt behaglig eftermiddagsmatinéföreställning där de flesta av hennes hits ser dagens ljus. Den mer intima och bättre Träscenen har dessutom ett utmärkt konsertljud i jämförelse med den större en bit bort. Och, nej, solglasögonen åker aldrig av gitarristen och låtskrivarkollegan Sonny Boy Gustafsson. Han bidrar dock med briljans och lekfullhet i några mer utsvävande versioner av låtarna. “Gotta leave my troubles behind” avslutas till exempel med en sorts skönt balkanfolksväng.
-------------------------------
Danko Jones
Stora scenen, Tivolirock
Redan från början har Danko Jones publiken i ett järngrepp. Den här rockshowen känns. Både för publiken och bandet. Den tuffa, riffglada och dieseldoftande rocken far fram i ilfart, som ett trimmat snabbtåg.
Kanadensarna på scen river av den ena effektiva läktarrefrängerna efter den andra. Publiken hakar på i skrålande hey-bifall. Låtarna som framförs spänner över ett ganska långt spektrum, stora delar av karriärens låtkatalog får visa upp sig. Allt sammanfaller dock i en schyst helhet. Om man bara ser till musiken.
Under konsertens gång står Danko Jones på sin sida av scenen och tar i för kung och fosterland. Det är mycket ljud och dynamik som kommer från denna trio med klassisk sättning: bas, gitarr och trummor. De ger verkligen allt. Och med en sångare som får kallas karismatisk, även han gör det mesta för att inte framstå som just det.
Mellansnacket som han står för är däremot inte konsertens styrka. Det blir helt enkelt för långrandigt, osammanhängande och en smula hjärndött. Med hela sin machoimage försöker sångaren ta all plats. Självförtroendet är det inget fel på. När han börjar peka mot munkvagnen och raljera långt och länge om att de äter så mycket onyttigheter i Kanada skruvar i varje fall jag lite på mig. Det leder därefter till en för lång diskussion om svenska matvanor (bröd, ost och kaviar har han fått för sig att vi äter massor av) och en mängd försök till samtal med folk i publiken som mest känns som för långa konstpauser.
Bättre blir det när musiken får tala sitt tydliga språk, då är det rockmusik som växer - och är riktigt bra - live.
-----------------------
TrashQueen
Stora scenen, Tivolirock
Det mesta gick emot TrashQueen som i sista stund blev klara för Tivolirock. Taskigt och lågt ljud, diverse andra tekniska problem, och knappt något folk framför scenen gjorde inte saken bättre. Till slut uteblev nästan applåderna.
Därför är det lätt att tycka lite synd om bandet, för jag tror de kan så mycket bättre. Olika omständigheter, och troligtvis att Svalövkvartetten inte spelat på en såhär pass stor scen tidigare, kan ha bidragit till att de hade det lite kämpigt. Men detta är de inte ensamma om. Under årens lopp på Tivolirock är det rätt otacksamt att spela vid den här tiden. Det brukar aldrig vara en speciellt aktiv publik vid 16-tiden när intresset är någon helt annanstans, eller när folk inte ens kommit till parken.
Efter en hyfsad inledning, däribland “Shot through the heart”, känns det som luften går ur bandet. En mindre scen, gärna inomhus fungerar säkert bättre. För kläderna, frisyrerna och rätt inställning till musiken verkar bandet ha och det kan säkert tilltala fler anhängare än vad det gjorde i lördags. Det vittnar inte minst några klipp jag såg på internet som lät bra.
För i all sin klyschighet finns det ändå bitvis en form av melodiösitet i deras glammiga sleazerock.
När sångaren Andy Sinner kör en ballad på akustisk gitarr tampas han inte bara med att gitarren är sällsamt ostämd, bandet på scenen intill gör sitt yttersta för att överrösta, vilket får till följd att man inte hör speciellt mycket mer än “oljudet” från gitarren.
TrashQueen avslutar med en cover av Mötley Crües “Girls, girls, girls” och titelspåret från sitt kommande debutalbum “Alive n' free” som de planerar att ge ut i höst. Jag kan bara önska dem lycka till.
Vloggtips
Fick ett bloggtips som jag vill kalla vloggtips. En videodagbok om när två gånger Andreas går och köper lunch i Sösdala. Och samtalar om allt om himmel och jord. Varenda dag, i några veckor. Frågan är om de kommer hålla det intakt, i längden. Jag hoppas verkligen att det gör det. Ante Svensson är sidekicken med stort S. Lite förkyld, lite sidosatt men full av ämnen och kraft. Jag hoppas han håller fanan högt i fortsättningen även om de bara äter körv på Preem...
Vuxenpoäng vid 34
Jag har blivit vuxen - igen. Och samlar vuxenpoäng för glatta livet... Sedan en tid tillbaka väljer jag inte bara bort produkter med för många e-nummer (smakförstärkare E621-650 och citronsyra E330 är några bovar i dramat), fulöl med glukossirap och majs utan gör även en del annat när jag handlar livsmedel.
Som till exempel i dag när jag handlade på ICA Kvantum.
Jag köper inte de gulaste bananerna utan väljer de lite halvgröna. De står ju sig längre, och dessutom brukar jag förvara dem i kylskåpet.
Jag tittar på äggen i äggförpackningen innan jag lägger ned dem i korgen. Trots att kontrollerna är väldigt utförligt gjorda vid äggfabriken så kan det ju trots allt ha varit någon slarver i något mellanled som fumlat till det. Även om det aldrig hänt mig.
Jag köper inte bara 70-procentig mörk choklad, jag väljer en ekologisk variant, gärna från Peru. Den smakar dock likadant som en billigare variant. Men i mitt vuxna inre märker jag ändå en skillnad.
Jag köper färskpressad apelsinjuice, ingen juice från koncentrat inte. Även om det finns goda sådana också.
Jag har lärt mig att äta buffelmozzarella och oliver i alla de slag. Och låtsas tycka om det.
Nedanstående förstår jag mig dock fortfarande inte på:
- Kaffe
- Torktumlare
- "Lotta på Liseberg"
Ullared i bilder
Redan när vi steg på bussen, Tjörnarps buss, meddelade värdinnan att vi snart skulle ta en paus. Skönt tänkte vi, första och enda stoppet blev dock i Snipparp, en timme senare. /M köpte sossetidningen Aftonbladet nästan på studs...
Så klart var det mest lastbilschaffisar och tyskar som tog en vilopaus i Snipparp. /M och jag tog en Underberg, lite Risifrutti och en rund makrillburk. Undertecknad fumlade till det på morgonen och fick i "stridens hetta" ta med sig en Staropramen istället för en planerad petflaska med vin. Petflaskan läckte och under några hektiska minuter blev det skurning av golv istället för att vara i god tid till avfärden.
I Aftonbladet såg vi till vår förvåning att Perrong 23 omnämndes under vad som hände i konsertväg i landet. Black Feet spelar tydligen på söndag, vi fick också nys om att Jakob Hellman intar P23 tillsammans med Magnus Ekelund nu på torsdag.
Gekås har kopierat Ikeas lunchmeny nästan parodiskt exakt. Det tyckte jag var roligt.
Jag fick låna fem kronor av /M till en kundvagn. Hade själv ingen växel = amatör. Jag valde/fick nr 4111, lätt att komma ihåg och bra hjul.
Efter att gått och dragit kundvagnen och sett det mesta av Gekås blev vi hungriga och åt lasagne och drack öl i alla dess former.
Kändisspotting: Min systers idol Ola-Conny jobbade i dag. Han har ju hand om brödavdelningen och där signerades kortlekar och Hönökakor... Morgan hade nog semester. Vi såg inte röken av honom i varje fall.
Vagnen vid kassan: Mitt första besök på Gekås slutade med en vagn som var halvfull men ändå full av överraskningar. Att jag kunde hitta så mycket "skit" på några timmar gör mig stolt. Eller inte...
Det var inga överdrivet långa köer på Gekås. Unga, oförstörda, duktiga töser i kassan hade ett grymt bra flow.
Dolkstöten. Kassakvittot från Gekås i Ullared klockade in på strax över tusenlappen. Det kunde både varit mindre och mer. På väg till bussen köpte jag även ett par nya fotbollsskor för nästan 300 kr så fattig blev jag på kuppen.
På väg hem krånglade det mesta, bussen fick spader och tvingades pausa en knapp timme innan en hjullastar fick igång fanskapet. Den trevliga värdinnan lovade att bjuda oss på något drickbart, kanske även ätbart, men somnade bredvid chauffören strax efter att vi lämnat Ullared...
Ullared - Bra eller anus?
I morgon (läs i dag) ska jag åka till shoppingens Mekka - Ullared. För första gången. Och, ja, på min semester. Många, framför allt, män har inte överlevt detta besök rent mentalt och än mindre själsligt. Man utmanar ödet för att gå bland alla möjliga ting i säkert fem timmar. Till råga på allt elände är det en bussresa jag och mitt resesällskap valt. Två 30-plussare och ett gäng pensionärer? Ja, antagligen.
Jag har sett sporadiska delar av Kanal 5:s tv-program om fenomenet "Ullared". Men egentligen borde man bli avskräckt av att åka dit och inte tvärtom. Det som intresserar mig om möjligt nästan minst i världen numera är just shopping. Jag blir "färgblind" av alla möjliga konstiga märken och vad som är på modet just nu. Vill jag ha något går jag ju bara en "raggarrunda" på Hennes & Mauritz i fem minuter.
Skönt då att det förmodligen inte finns något mode just på Ullared. Där har en före detta hässleholmare (en sorts light-variant av Ingvar Kamprad) vid namn Boris valt att köpa in så mycket "skit" som möjligt och försöka omsätta detta så snabbt som möjligt till köpglada bönder/stadsbor/hundar/flanar/katter/undulater.
Ja, det är en fantastisk köpglädje som skönjats i tv-programmet. Ibland påklistrad måste jag ändå tillägga. Vet egentligen inte varför jag åker dit. Personlig undersökning eller att bli frälst kanske? Varningsklockorna ringer i varje fall, men många säger ju att de "fyndar" saker där. Jag tror inte på dem, ändå måste jag utmana ödet och se allt med egna ögon.
Återstår alltså att se vad jag tycker. Redan nu utlyser jag en tävling. Hur mycket kommer jag att handla för? Rätt gissning (eller den som kommer närmast) får en signerad tröja med Morgans och Ola-Connys autografer (om jag hittar dem d.v.s.), i annat fall blir det en annan sak.
Kanske ett gammalt söndrigt pingsracket med mina fingeravtryck eller /M:s fotostatkopia av Morgans autograf som han gjorde i 4A på Falkenbergs mellanstadieskola Lagret...
Laddar för dam-VM:s sista gruppspelsomgång
Säg inte att damfotboll inte är rått och att de kan tackla.
En orgie i sumpade chanser kan man härmed bortse ifrån...
En orgie i sumpade chanser kan man härmed bortse ifrån...
The Arks sista låt...
Den definitivt sista The Ark-låten innan en comeback om X antal år. Två dolkstötar!
