Gissa artisten - åldersångest - del 1
Text: "21 och redan gammal - vill inte ens tänka på när du blir 22" (Ursäkta det kan t.o.m. vara i fel tonart, men vad gör man inte för konsten...)
Mondo-reklam
Sicilien, del 5 - Snapsen
Som ni kanske vet besteg jag ju vulkanen Etna i Sicilien i mitten av juni. Jag glömde dock nämna att jag drack en röd snaps, 70 procent, i en restaurang rätt högt uppe vid toppen. Ficheras "Fuoco dell´Etna heter den hetlevrade drycken och glad i hågen köpte jag en liten "souvenir" med mig hem. 10 centiliter för cirka 5 euro. Det fanns större flaskor men så jädrans gott var det ändock så jag köpte en liten knapp. Ja, ni ser flaskan är oöppnad och den öppnar jag nog vid ett högtidligare tillfälle än 31 juli 2010.
"Fem komma tvåan" dricker jag snart
Jag vet, jag framstår kanske inte som en festprisse eftersom jag varken gillar Teddybears eller Maskinen. Men den där dunkadunkamusiken i björndräkt eller i allt för putslustig och konstig mix av hiphop och electro gör mig ändå sugen på att prova på Hässleholms begivenheter en kväll som denna. Det vankas Björkets trädgård med Timo Diablo och Rob´N´Raz-Rasmus. Kanske även att Henrik Henriksson och Rolf Höst säljer körv utanför vid 03-snåret. Och att jag en gång för alla får prata pingis (och den där utklassningssegern 22-20 mot Robert Koran 1991) med just Robert Koran. Hela mitt entourage ska dit förutom Popmarcus som ska se Timo Räisänen för 35:e gången denna sommar. Han kan ha valt rätt men jag går ändå ut utan fallskärm. Förhoppningar och regnbågar. Försöker se ljuset i tunneln som Gunde Svan skulle sagt.
Just nu dricker jag en Åbro Original. På Festivaldax i mitten av augusti kommer Finjabacken på Stortorget sälja Åbros "Fem Komma Tvåan" för 60 riksdaler. Inte speciellt dyrt för en öl som kostar knappt 12 kronor på Systembolaget. Som tur för mig och otur för Finjabacken befinner jag mig i Göteborg när Festivaldax är som mest i gång, då i Slottskogen på Way Out West.
Skador, astmachock och vätskebrist
Isabellah Andersson började tävla i långdistanslopp för bara några år sedan, har sedan dess hunnit gifta sig och fått barn. Trots det eller tack vare, välj själv, så är hon bättre än någonsin.
----
I går lyckades även den svenska löperskan Ulrika Johansson ta ut sig så in i bängen på 3000 meter att astman briserade och hon fick bäras ut från stadion. Hon överlevde men på tv-bilderna såg det verkligen inte bra ut.
Bra ut såg det verkligen inte heller när Carolina Klüft hoppade längd, när hon med mycket möda och stort besvär lyckades ta sig precis över sex meter. Det kan inte vara roligt att vara friidrottare och med mycket träning under hur lång tid som helst inte lyckas hoppa mer än just sex meter. Var det verkligen längd hon var bäst på som mångkamperska, kunde hon inte valt en annan gren?! Nu kan "Carro" i och för sig skylla på skador och att hon tvingats spela "skitgubbe" med sin hemmaman (?) Patrik Klüft, den senare utklassade jag med en sekund i förra årets Göteborgsvarvet. Det lever jag på än...
Annars tror jag en löpartalang som Isabellah Andersson kan göra bra ifrån sig på marathon. Men det är väl ändå att tror för mycket om det ska räcka till medalj redan nu.
Som sagt, det är motigt att vara svensk (och friidrottare). När alla stora namn med någon form av medaljchans är skadade och har kastat in handuken. Att de blir skadade beror säkert på att de dricker för lite "återhämtningsdryck"/Staropramen. Patrik Sjöberg var väl aldrig skadad...
Sicilien, del 4 - Vulkanen
Det har nu gått en tid sedan jag kom tillbaka från Sicilien. Jag har ännu inte sett Gudfadern-filmerna som jag sa till mig själv att göra. Jag har heller inte berättat eller lagt upp bilder från den kanske häftigaste delen av resan (förrän nu) - nämligen besöket på vulkanen Etna. För på Sicilien besteg jag vulkaner, absolut inget annat.
I dag har jag också äntligen lämnat över en flaska sambuca (han får avgöra om den ska bära prefixet "fin" eller "ful" innan) till en vän som verkligen älskar denna dryck. Han har varit i Italien fler gånger än jag varit i Tyringe.
Härunder lite bilder, håll till godo.
Wall Street
Det femte elementet
Hotet från underjorden
Vägen/The Road
Sällskapsresan 2 - Snowroller
Länge leve Bernie
(- Filming a little bit. - Pardon? - Filming! Ja. - Of course!)
Arne Hegerfors, still going strong?!
(Frågan är vem som valde den förfärligt irriterande musiken? Anders "Ankan" Parmström?)
Jag förbereder mig mentalt för veckans höjdpunkt (Hugo Åbergs Memorial i kväll får snällt petas ut i periferin) och letar artiklar med punch och ordvitsar i.
Jag förbereder mig mentalt för veckans höjdpunkt (Hugo Åbergs Memorial i kväll får snällt petas ut i periferin) och letar artiklar med punch och ordvitsar i.
Vet inte riktigt om jag finner det jag söker, men tycker det är lite roligt att duvorna visar sig ha oväntat bra musiksmak när de skiter ned i FM-rockbandet Kings of Leons munnar så att de tvingas avbryta (!) sin spelning efter bara tre låtar. Jag förundras över att Jackie Ferm får en hel artikel där hon hävdar att hon kört full med moped och väldigt passande fått ett "jack i" benet.
Jag kommer däremot garanterat att få min dos knivskarpa göteborgsdoftande ordvitsar och alla dess avarter när jag kör min Saab till Hovdala slott i morgon kväll strax innan kl 19 och möts av en berättarafton ledd av ingen mindre än tv-oraklet - och den häromveckan succésommarvikarierande programledaren för "Nyhetsmorgon" - Arne Hegerfors (vilket även Bertil Nilsson i lördagens Bertils bästa hävdade).
Jag kommer däremot garanterat att få min dos knivskarpa göteborgsdoftande ordvitsar och alla dess avarter när jag kör min Saab till Hovdala slott i morgon kväll strax innan kl 19 och möts av en berättarafton ledd av ingen mindre än tv-oraklet - och den häromveckan succésommarvikarierande programledaren för "Nyhetsmorgon" - Arne Hegerfors (vilket även Bertil Nilsson i lördagens Bertils bästa hävdade).
Mannen som inte bara hävdat att Malmö FF hade ett tifo värt 250 miljoner på sitt 100-årsjubileum och presenterat Ebbot Lundberg som Ebbot Lundgren i en Canal Plus-sändning, när denne TSOOL-sångare sjöng nationalsången på Gamla Ullevi - utan även ligger bakom en rad klassiska sportcitat (jag har valt ut tre andra, se nedan) och som ligger bakom åtminstone två DVD-volymer av "Självmål och andra fotbollstabbar" som i prinicip skänktes bort på Hemmakväll när det var VM-feber. Någon som köpt en vuvuzela och dämpat abstinensen, förresten? Jag har inte hittat någon än. I så fall hade jag nog tagit med den i morgon...
Väl mött, hoppas jag på Hovdala! Veckans höjdpunkt är det, på förhand! 60 riksdaler kostar kalaset. Glöm inte att ta med era DVD:er, om ni har några och få dem signerade av en sportjournalist i den gamla goda skolan.
Tre floskler komna ur Arnes mun, i morgon skiter inga fåglar där, tack:
1. Svensson... Svensson, var det en serie som hette förut" (Efter att Anders Svensson passat till Mattias Svensson)
2. Han kommer ju från Mjällby. Inte mittfältaren Johan Mjällby utan småländska Mjällby." (Lite övertydlig och något fel geografiskt)
3. Krutov har ett utseende som inte ens en mor kan älska..." (Under en ishockeylandskamp)
Väl mött, hoppas jag på Hovdala! Veckans höjdpunkt är det, på förhand! 60 riksdaler kostar kalaset. Glöm inte att ta med era DVD:er, om ni har några och få dem signerade av en sportjournalist i den gamla goda skolan.
Tre floskler komna ur Arnes mun, i morgon skiter inga fåglar där, tack:
1. Svensson... Svensson, var det en serie som hette förut" (Efter att Anders Svensson passat till Mattias Svensson)
2. Han kommer ju från Mjällby. Inte mittfältaren Johan Mjällby utan småländska Mjällby." (Lite övertydlig och något fel geografiskt)
3. Krutov har ett utseende som inte ens en mor kan älska..." (Under en ishockeylandskamp)
Jamie vs. mig vs."Mannen mellan två jobb"
I TV8 visas just nu några av de första avsnitten av Jamie Olivers "Den nakna kocken" i repris. Och vad ska man säga om det - egentligen?
Den unge Jamie sluddrar och fyllesteker något krimskrams som han ska bjuda sina kompisar på, kokar för mycket pasta med lite olja och kryddor i. Ungefär som jag gjorde för några år sedan, när jag lagade mat ute på Näsby. Varför kokar man alltid för mycket pasta, förresten? Numera plågar jag sällan spisen, det får andra göra som kan laga mat, dessutom äter jag inte pasta längre. Förutom i dag då det var kris och jag fick gå till Mats och Marits Pastavagnen på Torget och köpa en slabbig pasta med köttfärs kombinerat med bacon och tomat (stark). En kärring klagade på att hennes sås inte smakade curry. Mats avfärdade henne rutinerat med att det gjorts av kall färdig sås eller vad som slank ur honom. Han har nog hört det förut och utan att röra en min tar han första bästa replik i hjärnkontoret. Hur många år har han förresten stått på Torget och gjort samma rätter dag ut och dag in? Han har inte ens uppdaterat menyn till fullkornspenne... Han pregade även ned hela tio servetter i min bajsbruna papperpåse. En sann miljöbov den där där Mats, på Restaurang Farozon står det en lapp på deras servetthållare att man inte ska ta fler än man behöver - och att man ska tänka på miljön.
Själv så lagar jag ibland något lätt, jag ljög lite innan för ibland steker jag några hamburgare eller nåt, vad vet jag, inga konstigheter, och det går undan.
Återigen till "Den nakna kocken". I programmet är Jamie (och även jag på Näsby) som vore han en yngre upplaga av sluskkocken Per Morberg och går på måfå och känsla. Kompisarna som redan är på plats i Jamies kök sjunger playbackmikrofon i en ölflaska, dansar och är glansiga i blicken. Jamie hakar på. Robbie Williams "Old before I die" ljuder i slutet av programmet, Dodgys (ett band jag faktiskt sett live, slå det om ni kan) "Good Enough" likaså. Jomenvisst, avsnitten är inte från detta decennium, inte ens förra.
"Den nakna kocken" är nämligen från samma år som "C/o Segemyhr" (1999) som visas i repris i Tv4, just nu. En komedi som håller än. Något man inte kan påstå att Pojk Oliviers program gör...
Ps. Jag äger en elfenbensvit OBH Nordica-mixer som jag köpte för något år sedan. Jag har bara använt den en gång (samma dag jag köpte den men jag var mycket noga med att välja ut just denna mixer, jämförde priser på Pricerunner, osv), allt blev en varm sörja av tomat och purjolök, helt oätlig. Jag gav upp och lät manicken stå framme bredvid kaffeapparaten, den senare använder jag heller aldrig då jag inte dricker kaffe. Ds.
Själv så lagar jag ibland något lätt, jag ljög lite innan för ibland steker jag några hamburgare eller nåt, vad vet jag, inga konstigheter, och det går undan.
Återigen till "Den nakna kocken". I programmet är Jamie (och även jag på Näsby) som vore han en yngre upplaga av sluskkocken Per Morberg och går på måfå och känsla. Kompisarna som redan är på plats i Jamies kök sjunger playbackmikrofon i en ölflaska, dansar och är glansiga i blicken. Jamie hakar på. Robbie Williams "Old before I die" ljuder i slutet av programmet, Dodgys (ett band jag faktiskt sett live, slå det om ni kan) "Good Enough" likaså. Jomenvisst, avsnitten är inte från detta decennium, inte ens förra.
"Den nakna kocken" är nämligen från samma år som "C/o Segemyhr" (1999) som visas i repris i Tv4, just nu. En komedi som håller än. Något man inte kan påstå att Pojk Oliviers program gör...
Ps. Jag äger en elfenbensvit OBH Nordica-mixer som jag köpte för något år sedan. Jag har bara använt den en gång (samma dag jag köpte den men jag var mycket noga med att välja ut just denna mixer, jämförde priser på Pricerunner, osv), allt blev en varm sörja av tomat och purjolök, helt oätlig. Jag gav upp och lät manicken stå framme bredvid kaffeapparaten, den senare använder jag heller aldrig då jag inte dricker kaffe. Ds.
Fyra bra P3-låtar just nu - del 23
Daniel Adams-Ray - Dum Av Dig
Inte riktigt lika bra som sin Snook-kollega Oskar Linnros "Från och med du", men bättre än samme mans debutsingel "Ack, Sundbyberg". Vart ska detta sluta? Jag gissar att Daniel Adams-Rays kommande debutalbum blir något mer "pojkaktig" än Linnros "mogna" debut "Vilja bli".
Vad jag däremot kan konstatera är att de inspirerats på ett nästintill märkligt sätt av ungefär samma influenser och rör sig i nästan exakt samma genre. Gott så! Då det är trevlig och fin radiopop som berör mig betydligt mer än t.ex. Snook.
Cocknbullkid - Cocknbullkid
Låter som en kvinnlig version av The Arks "Absolutely No Decorum" men ändå inte.
Vet i prinicip inget om gruppen eller tjejen, mer än att den här singeln är trevlig.
Vampire Weekend - Jonathan Low
Filmerna bryr jag mig mindre om (fel målgrupp), men soundtrackskaparen av "Twilight"-serien ska ändå ha beröm för att ta fram några pärlor per soundtrack. Denna gång åtminstone denna låt som lätt hade platsat på amerikanernas senaste album.
Best Coast - Boyfriend
Lite härlig 1990-talstjejindiepop på P3 tackar jag inte nej till.
Inte ens nära
Katy Perry & Snoop Dogg - California Gurls
Sluta spela denna förfärligt tjatiga låt fyra gånger om dagen, tack.
Inte riktigt lika bra som sin Snook-kollega Oskar Linnros "Från och med du", men bättre än samme mans debutsingel "Ack, Sundbyberg". Vart ska detta sluta? Jag gissar att Daniel Adams-Rays kommande debutalbum blir något mer "pojkaktig" än Linnros "mogna" debut "Vilja bli".
Vad jag däremot kan konstatera är att de inspirerats på ett nästintill märkligt sätt av ungefär samma influenser och rör sig i nästan exakt samma genre. Gott så! Då det är trevlig och fin radiopop som berör mig betydligt mer än t.ex. Snook.
Cocknbullkid - Cocknbullkid
Låter som en kvinnlig version av The Arks "Absolutely No Decorum" men ändå inte.
Vet i prinicip inget om gruppen eller tjejen, mer än att den här singeln är trevlig.
Vampire Weekend - Jonathan Low
Filmerna bryr jag mig mindre om (fel målgrupp), men soundtrackskaparen av "Twilight"-serien ska ändå ha beröm för att ta fram några pärlor per soundtrack. Denna gång åtminstone denna låt som lätt hade platsat på amerikanernas senaste album.
Best Coast - Boyfriend
Lite härlig 1990-talstjejindiepop på P3 tackar jag inte nej till.
Inte ens nära
Katy Perry & Snoop Dogg - California Gurls
Sluta spela denna förfärligt tjatiga låt fyra gånger om dagen, tack.
Syket - en räddare i nöden
Hjärndöd norsk Hitler-splatter i "Död snö" på Canal Plus First, galna mördare i "Fargo" på Tv4, folk som spelar utvecklingstörda och lurar Försäkringskassan i verkligheten, osv. Jag kan fortsätta, men besparar er det.
Jag tror i stället det norrländska bandet med det "passande" namnet Syket är räddningen. Sedan finns det ett annat band som heter Psykakuten.
Två låtar med Syket finns på deras Myspace och där finner man även två videor till två andra låtar från Youtube.
En vinyl med några av dessa låtar finns också att köpa - för oss skåningar närmast - på Musik & Konst (!) och Rundgång i Malmö.
Psykedelisk pop när den är som bäst. Finfina nedanstående låt och video är som en blandning av Isolation Years och TSOOL.
The Ark, Kebab City och MFF-förlust
Det var några från Rottne som fick mest publicitet och utrymme under Tivolirock.
The Ark hyllades av de båda lokala tidningarna - Nsk och Kristianstadsbladet (5/5 i betyg i den ena, högst troligt i den andra också om betyg satts) där det snarare var VM i superlativ som överöste Ola Salo och de andra The Arkarna.
Jag tror allt neon-ljus, stegar och scenkostymer gjorde sitt. Ingen av recensenterna hade sett något liknande innan. En trodde till och med att The Ark inte spelat på Tivolirock sedan 2000. Lite kuriosa är också att en annan recensent tyckte att Familjen skulle ta över Allsång på Skansen. Hur kom han fram till det egentligen?
Återigen till The Ark. Tycker skribenterna tog i lite väl mycket om själva showen. Den var väl helt ok, men inga fem plus inte. En som inte heller var helt nöjd var /M som redan i "Clamour for Glamour" hojtade till mig "deras tradigaste låt" och strax senare, "det här är nog den mest tradiga spelning jag sett med The Ark". Kanske hade min Sambuca-flaska som han ännu inte fått gjort susen?! En annan i mitt följe tog tre älgakliv ut från publikhavet med tom blick nästan direkt och stegade lite senare mot bilen där han satt och väntade på syrran och mig tills vi dök upp efter att sett några låtar av Familjens konsert (sångerskan tog väl över andra halvan av showen ändå). Då hade /M redan tagit sista trånga "spytåget" hem till Hässleholm och hunnit med att tvätta två maskiner kulörtvätt, laddat hem nya Beck - Levande begravd på Rapidshare och värmt en panpizza i vanlig ugn i flera timmar (den blir bättre då än några minuter i mikron).
Själv köpte jag en kebabrulle med mild tomatsås på Kebab City på Järnvägsgatan när jag kom tillbaka till staden med stort H, en älgkebab i pitabröd på torget i Kristianstad plus en hamburgarmeny på O´Learys lite senare var liksom inte nog. Mycket skulle ha mer.
När jag kom hem till lägenheten läste jag på text-tv att MFF hade förlorat borta mot AIK (de spelade visst denna dag också). Jag skrek ett avgrundsvrål, kastade ut min himmelsblå hatt jag köpt på Hästveda Marknad och somnade gråtandes.
Några män med Hästhuvuden på Hästpojkens konsert sågs inte denna gången.
Det var trångt framme vid scen på Docenternas spelning.
Timo Räisänen var glad som en speleman, han kompades av en som skulle kunnat vara med i Baksmällan eller Supersugen.
Hårt och tung med Dark Tranquility.
Deathstars spelade när det var ljust, lite synd kanske.
Årets festivalskor var blårutiga. Patric Arve tror jag har designat dem. Annars lyste Teddybears med sin frånvaro för en gång skull på en festival. Det var onekligen en befrielse för åtminstone mig...
Tre recensioner från Tivolirock
Jag skrev om tre konserter på årets Tivolirock. De verkar inte kommit in på Norra Skånes hemsida.
Så jag lägger upp dem här. Var ganska beskedligt skrivande, men så blir det ibland. Deportees var lite lättare att skriva om, även om jag skrivit om dem rätt mycket innan.
------
Deportees
Tivolirock
Tivolirock
Lördag 17 juli
Deportees musik sveper in som en vindpust och på lördagseftermiddagen även bokstavligt talat i form av en störtskur i den tropiska värmen. Deras svala och svalkande blandning av folkpop och soul låter bra, och någon ringrost finner jag inte. För Vindeln/Umeå-bandet har precis lämnat sin instängda men trygga tillvaro i inspelningsstudion för att möta publiken med några sommarspelningar. På Tivoliscenen blir det en avslappnad och snudd på andäktig konsert som bjuder både på välkända låtar och ett par sånger bandet inte spelat tidigare.
Deportees gör oftast sina låtar till något speciellt när de spelar live, bryter ned dem i sina beståndsdelar och bygger upp dem till akustisk perfektion med sångaren Peder Stenbergs trygga röst. De vågar köra några extra upprepningar av refrängen i till exempel andra låten “Turn Back Time” utan att det skulle vara något märklig med det, modigt om inte annat. Och sen rätt som det är blir det en tempoökning som heter duga.
Tyvärr är det ganska glest med publik framför scenen. Vi som är där får höra många fina versioner av låtar från deras tre album. Inledande “I Wanna Be In Your Gang” till avslutande “Under The Pavement - The Beach” är femtio minuter av bästa märke. Det inkluderar en cover av Dwight Twilley Bands ”Looking For The Magic” och en ny låt som jag tror heter “Medicated Vibe”. Jag kan bara konstatera att Deportees gjorde en av Tivolirocks allra bästa spelningar.
-------
Deportees musik sveper in som en vindpust och på lördagseftermiddagen även bokstavligt talat i form av en störtskur i den tropiska värmen. Deras svala och svalkande blandning av folkpop och soul låter bra, och någon ringrost finner jag inte. För Vindeln/Umeå-bandet har precis lämnat sin instängda men trygga tillvaro i inspelningsstudion för att möta publiken med några sommarspelningar. På Tivoliscenen blir det en avslappnad och snudd på andäktig konsert som bjuder både på välkända låtar och ett par sånger bandet inte spelat tidigare.
Deportees gör oftast sina låtar till något speciellt när de spelar live, bryter ned dem i sina beståndsdelar och bygger upp dem till akustisk perfektion med sångaren Peder Stenbergs trygga röst. De vågar köra några extra upprepningar av refrängen i till exempel andra låten “Turn Back Time” utan att det skulle vara något märklig med det, modigt om inte annat. Och sen rätt som det är blir det en tempoökning som heter duga.
Tyvärr är det ganska glest med publik framför scenen. Vi som är där får höra många fina versioner av låtar från deras tre album. Inledande “I Wanna Be In Your Gang” till avslutande “Under The Pavement - The Beach” är femtio minuter av bästa märke. Det inkluderar en cover av Dwight Twilley Bands ”Looking For The Magic” och en ny låt som jag tror heter “Medicated Vibe”. Jag kan bara konstatera att Deportees gjorde en av Tivolirocks allra bästa spelningar.
-------
Ola Joyce
Tivolirock
Lördag 17 juli
Örebrosonen Ola Joyce produktivitet och mångsidighet berördes när hans debut släpptes i våras och i framtiden kan dessa egenskaper vara till hans fördel. Här tar han sin välproducerade musik och försöker föra över, snudd på, direkt till scen. I inledande “Old Fashioned Heartbreak” känns han lite nervös och osäker, det svajar även till i ett par efterföljande låtar. Annars är spelningen ett bevis på att hans vuxna radiopop ännu inte riktigt fått fäste bland publiken, visst finns här fullt gångbara låtar som “Window Shopping“, “Beautiful Loser“ och framför allt “Generation Unsuccessful” men de görs i lite för pliktskyldiga versioner. Hans säkra band gör sitt bästa för att backa upp honom, ändå är det något som saknas. Ola Joyce kan inte riktigt fylla ut den stora scenen från start till mål. Det tar sig dock på slutet, i den lugna “The Final Scene” lägger han sig raklång framme vid scenkanten och sjunger. Han bjuder också på en ny låt, “In the Name of New York”, som har en berättande text och ett något annorlunda upplägg. Med tiden är jag övertygad om att han kan hitta mer rätt i liveformatet. Det som saknas är rutin och publikstöd.
Tivolirock
Lördag 17 juli
Örebrosonen Ola Joyce produktivitet och mångsidighet berördes när hans debut släpptes i våras och i framtiden kan dessa egenskaper vara till hans fördel. Här tar han sin välproducerade musik och försöker föra över, snudd på, direkt till scen. I inledande “Old Fashioned Heartbreak” känns han lite nervös och osäker, det svajar även till i ett par efterföljande låtar. Annars är spelningen ett bevis på att hans vuxna radiopop ännu inte riktigt fått fäste bland publiken, visst finns här fullt gångbara låtar som “Window Shopping“, “Beautiful Loser“ och framför allt “Generation Unsuccessful” men de görs i lite för pliktskyldiga versioner. Hans säkra band gör sitt bästa för att backa upp honom, ändå är det något som saknas. Ola Joyce kan inte riktigt fylla ut den stora scenen från start till mål. Det tar sig dock på slutet, i den lugna “The Final Scene” lägger han sig raklång framme vid scenkanten och sjunger. Han bjuder också på en ny låt, “In the Name of New York”, som har en berättande text och ett något annorlunda upplägg. Med tiden är jag övertygad om att han kan hitta mer rätt i liveformatet. Det som saknas är rutin och publikstöd.
------
JazzAttacks
Tivolirock
Lördag 17 juli
JazzAttacks har sedan en tid tillbaka övergett engelskan för att rappa på modersmålet. EP:n “Bootleg” är frukten av den nya inriktningen som även inkluderar lite mer elektroniska drag. Jag är dock mest förtjust i de två äldre låtarna som sjumannabandet gör på Skreolscenen. Tycker deras rap och flow får en helt annan tyngd på engelska. Allt samman låter ändå inte så dumt live, jazzen och hiphopen som är de mest framträdande musikstilarna fungerar fint tillsammans.
Det händer också en del under JazzAttacks konsert. Förutom att de utstrålar ett klädsamt självförtroende och spellust, slängs det ut EP-skivor. Oturligt nog spricker den ena rapparen Ninjo Bergströms byxor nästan direkt, och han tvingas att byta till ett par mindre stilrena jeansshorts. Oscar Olin och resten av bandet sköter det rutinerat när deras kollega är bakom scenen, och plockar fram ett nummer som inte är hämtat från ordinarie set. Saxofonisten Martin Tuvesson får briljera åtskilliga gånger, och stundtals är soundet rätt behagligt att lyssna till.
Tivolirock
Lördag 17 juli
JazzAttacks har sedan en tid tillbaka övergett engelskan för att rappa på modersmålet. EP:n “Bootleg” är frukten av den nya inriktningen som även inkluderar lite mer elektroniska drag. Jag är dock mest förtjust i de två äldre låtarna som sjumannabandet gör på Skreolscenen. Tycker deras rap och flow får en helt annan tyngd på engelska. Allt samman låter ändå inte så dumt live, jazzen och hiphopen som är de mest framträdande musikstilarna fungerar fint tillsammans.
Det händer också en del under JazzAttacks konsert. Förutom att de utstrålar ett klädsamt självförtroende och spellust, slängs det ut EP-skivor. Oturligt nog spricker den ena rapparen Ninjo Bergströms byxor nästan direkt, och han tvingas att byta till ett par mindre stilrena jeansshorts. Oscar Olin och resten av bandet sköter det rutinerat när deras kollega är bakom scenen, och plockar fram ett nummer som inte är hämtat från ordinarie set. Saxofonisten Martin Tuvesson får briljera åtskilliga gånger, och stundtals är soundet rätt behagligt att lyssna till.
---------
John Travolta
(Nordpolen?)
Jag lyssnar på Nordpolens "På Nordpolen" med jämna mellanrum och tycker att det albumet står sig väldigt bra fortfarande. Det är sorgligt och vackert på samma gång. Däremot verkar inte Pelle Hellström komma med något nytt i år, men jag hoppas jag har fel.
På lite måfå fick jag däremot fram en fin remix av en Existensminimum-låt som i original låter en del Broder Daniel. Kolla upp Existensminimum om han mot förmodan missats.
"1993" heter i varje fall låten och Nordpolens remix kallar han kort och gott Nordpolen LSD Remix. Jag hade nog döpt den till LCD Remix eller LCHF Remix (Pelle är ju smal som en ål) om jag varit Nordpolen, vilket i och för sig många hade trott om jag visade upp mitt konfirmandfoto.
Oavsett vad remixen heter så är den mäktig, alla Nordpolen-element gör den till något eget. Skruva upp ljudet och sträck upp händerna och dansa. Eller bara sitt i soffan, ät en finkanelgiffel (Pågens) och få gåshud.
Ge mig kaga nu
Jag försöker vara mångsidig och nyfiken i mitt bloggande. Eller jag försöker. Hitta något nytt att mumsa på. Och därmed även skriva och tipsa om.
Men mest sur blev jag när jag såg innehållsförteckningen. I dessa små "gynnare" hade den onde Kohberg pregat ned 23 e-nummer av alla de slag. Jag tror det var glukossirap och vasslepulver också i, kanske även några nötter. - Lika bra det, då köper inte den där Leanderson mina "gifler", tänkte nog Kohberg där han stod och bakade i en fabrik, omgjord från bilverkstad till bageri vid en sjö i en skog på ett berg i utkanterna av Odenses förorter.
I dag efter jobbet körde jag in till min favoritlivsmedelsbutik och gjorde ett veckoinköp.
Jag köpte till och med två ungerska eller var det rumänska majskolvar till det fatala priset av en guldtia. Bredvid detta fynd fick jag syn på ett paket gifflar (Kanal Gifler Fristelser, ja felskrivet och särskrivet också) från Kohberg (någon mer än jag som aldrig hört talas om denna bagare, för jag vågar väl kalla honom för just bagare så han inte blir sur?) som till och med ger Bagarleffe hopp om att sadla om/tillbaka (nu blir nog han också sur - igen, det var faktiskt åtta eller nio år sedan hans far slutade som bagare fick jag reda på häromveckan).
Men mest sur blev jag när jag såg innehållsförteckningen. I dessa små "gynnare" hade den onde Kohberg pregat ned 23 e-nummer av alla de slag. Jag tror det var glukossirap och vasslepulver också i, kanske även några nötter. - Lika bra det, då köper inte den där Leanderson mina "gifler", tänkte nog Kohberg där han stod och bakade i en fabrik, omgjord från bilverkstad till bageri vid en sjö i en skog på ett berg i utkanterna av Odenses förorter.
Årets hittills bästa album, januari-juni 2010
Tyckte det var dags för en liten halvårsrapport när det gäller musik, såhär några veckor in i juli. Jag begränsar mig till fem svenska och fem utländska album som jag spelat mest, tyckt mest om och således känns bäst just nu. Ingen direkt rangordning mer än att jag utsett just den bästa skivan totalt sett överst. Har jag missat något?
Beach House - Teen Dream
Det har nu gått nästan ett halvår sedan skivan gavs ut, undrar om inte ”Teen Dream” är ännu bättre juli 2010. Jag tror nästan det!
Stjäl några meningar från min recension i vintras...
”Baltimore-duons atmosfäriska folkpop är så filmisk i sina fogar och beståndsdelar att helheten blir något väldigt speciellt. Victoria Legrands trollbindande röst suddar ut gränserna för manligt och kvinnligt, ett framträdande drag i sig, och fungerar som balsam för själen. De stämningsskapande gitarrerna, körerna, syntharna och det försiktiga trumkompet bidrar också till att göra de helgjutna drömska arrangemangen rättvisa. Som om The Flaming Lips-sångaren Wayne Coyne går en avvänjningskurs i stress under ledning av Josh Rouse.
Varje låt står på egna ben men tillsammans bildar de tio sångerna en familj som bor i ett hippiekollektiv.”
MGMT - Congratulations
Bättre än debuten, en härlig rockopera och finfina sånger. Retroheaven 2010.
The National - High Violet
Gudomligt vacker och melankolisk amerikansk rock som blickar mot Storbritanniens vemodiga storheter som Joy Division och Echo & The Bunnymen (jag kan även räkna upp Arab Strap och Tindersticks ändå när jag är i farten men de är ju inte lika relevanta i sammanhanget även om jag hör spår av dem också i musiken) på ett liknande sätt Interpol gjort på ett par album. Om ni saknar det senast nämnda bandet, Interpol, är "High Violet", The Nationals femte album, absolut värd att ge sig hän åt och förföras av. Lyssna på ”Anyone´s Ghost”, ”Bloodbuzz Ohio” och ”Conversation 16” så förstår ni vad jag menar.
Teenage Fanclub - Shadows
Gubbarna i "The Fannies" kan fortfarande, om än i lite lugnare form.
The Drums - The Drums
Amerikansk hype som håller hela veckan lång.
Johan Borgert - Nu är jag ett as
Som vore han en ny Pugh Rogefeldt tar Johan Borgert sats och spelar in ett temaskiva laddad till tänderna av obesvarad kärlek och rastlöshet. Som en vuxnare Kristian Anttila framstår han, men musiken och "Nu är jag ett as" tjänar på att spelas flera gånger. Här finns ingen ny "Jag tror jag heter Daniel i kväll", men Borgert känns igen, den roliga och trevliga covern av en holländsk låt som "Smalfilm" sticker ut.
Masshysteri - Masshysteri
Finaste punken på länge. "I´m impressed, are you impressed", för att citera en klassisk svensk tv-komedi om en tjock och en smal man som försöker göra tv-shopreklam men det går inte riktigt som de bägge herrarna tänkt sig. Det gör det däremot för Masshysteri.
The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
Inte riktigt lika bra som deras andra två album, men här finns tillräckligt med guldkorn som utklassar det mesta i genren.
First Aid Kit - The Big Black & The Blue
Ungdomlig kraft skapar tårdrypande magi.
The Drums - The Drums
Amerikansk hype som håller hela veckan lång.
Svenska album
Johan Borgert - Nu är jag ett as
Som vore han en ny Pugh Rogefeldt tar Johan Borgert sats och spelar in ett temaskiva laddad till tänderna av obesvarad kärlek och rastlöshet. Som en vuxnare Kristian Anttila framstår han, men musiken och "Nu är jag ett as" tjänar på att spelas flera gånger. Här finns ingen ny "Jag tror jag heter Daniel i kväll", men Borgert känns igen, den roliga och trevliga covern av en holländsk låt som "Smalfilm" sticker ut.
Masshysteri - Masshysteri
Finaste punken på länge. "I´m impressed, are you impressed", för att citera en klassisk svensk tv-komedi om en tjock och en smal man som försöker göra tv-shopreklam men det går inte riktigt som de bägge herrarna tänkt sig. Det gör det däremot för Masshysteri.
The Radio Dept. - Clinging to a Scheme
Inte riktigt lika bra som deras andra två album, men här finns tillräckligt med guldkorn som utklassar det mesta i genren.
Joel Alme - Waiting for the Bells 
Uppföljaren till den fina debuten har kommit lite i skymundan men visst är det en väldigt bra album.
First Aid Kit - The Big Black & The Blue
Ungdomlig kraft skapar tårdrypande magi.
Världsmusik vs. Babianmusik
Samtidigt som jag slänger in en maskin med vitt, 60 grader kvällen till ära (dubbelt så mycket som temperaturen utomhus), slänger jag upp mina två recensioner från förra helgens begivenheter i Kristianstad som fanns att beskåda i papperstidningen av Norra Skåne och Skånskan i måndags. Tyvärr har de inte lagts upp på deras hemsida. Kan det vara värmen? Det är ju till och med för jobbigt att blogga, men för att hålla lite liv i bloggen här dyker de bägge texterna, där jag staplat meningar på varandra, upp här i stället...
Världsmusik och aprock på samma kväll, tänker ni? Ja, det gäller att vara mångsidig i sitt musiklyssnande/skrivande.
Och med egna fotografier (kommer snart) den här gången, Stefan "Hallå Stefan" Sandströms foto fick välförtjänt stor plats i pappersupplagan. Ibland måste man tänka på dessa hårt arbetande fotografer. Såg förresten att Jörgen "Loserville" Johansson hade tagit foto för konkurrenten Kristianstadsbladet. Ja, han kanske frilansar (var han inte fotochef innan på Skånskan?). Det gör ju även jag, fast då bara för Norra Skåne och Skånskan - och numera högst sporadiskt.
------------------
Konsert
Richard Bona
Partytältet, Tivoliparken
Lördag 10 juli
Den 42-årige Richard Bona från Kamerun och hans tekniskt skickliga femmannaband som härstammar från världens alla hörn spelar en omfångsrik musik som tillåts vara jordnära och fylld av värme.
Det är vad vi kallar världsmusik med rötter i bland annat Bonas hemland. Inledningsvis är det mycket blås från den amerikanske trumpetaren Adam Stoler som växlar mellan korta instick och längre solon. Lite senare framförs en ganska nedtonad låt som får tid att veckla ut sig med finlir från många av de övriga i bandet. Och det är något som är karakteristiskt för Bonas musik, således även denna kväll i Tivoliparken. Den försiktigt trippande musiken som sakta men säkert vaggar låten vidare. Allt flyter liksom bara på utan några som helst krusiduller. Här tillåts allt fokus ligga på Bonas sång och pulserande basspel. I några partier av låtarna är det väldigt tyst på scen för att senare blomma ut i något mer temperamentsfullt. En låt som “Te Dikalo” närmar sig dock mer storbandsjazz när hela bandet tar i så det knakar.
Det framförs också några instrumentala låtar, i mitten av konserten en väldigt lång sådan, där Bona på ett humoristiskt sätt lyckas få in riffet till “Smoke On The Water” och även göra poser för folk som fotograferar framme vid scenen. Ibland känns dessa jamsessioner något för utdragna och långa för sitt eget bästa.
Under kvällens gång blir det även en del a cappellasång och lite samba- och bossatoner.
Richard Bona visar också prov på att han behärskar liveloopar och allt vad det innebär. Ensam på scen spelar han in sång och ljud, med hjälp av loopmaskinen och dess pedaler, som senare återkommer i själva låten han för närvarande framför. På ett liknande sätt som svensk-amerikanska Theresa Andersson använder sig av när hon spelar live.
Mellan låtarna pratar Bona om fotboll, hur det gått för länderna som bandkamraterna kommer ifrån, bland annat. Han gör det hela tiden på ett skämtsamt vis och med ett leende på läpparna oavsett vad han talar om. Och även om han och bandet spelar länge så är det först mot slutet av konserten som jag tycker det blir ett litet onödigt tempotapp, men det stör egentligen inte helheten för det här var en mysig och stämningsfull feelgood-spelning som visade upp Richard Bonas breda register.
---------------------
Konsert
Babian
Stora Torg, Kristianstad
Lördag 10 juli
Det är inte så länge sedan Babian spelade på Siesta!-festivalens näst största scen, men det är ett band som tål att upplevas flera gånger live, ja det kan rent av vara nyttigt. Med en konserverad form, och spelglädje som är svår att ta miste på bjuder Babian på låtar från sina två album. Det är full fart från början, sångaren och gitarristen Tobias Allvin står inte still många sekunder, samtidigt som en snudd på avslappnad stämning råder i större delen av publikhavet. Provokation brukar vara Babians nyckel till att få publiken att ge sig hän lite extra. Den här gången lyckas Allvin dock inte provocera publiken speciellt mycket.
Den gode Tobias Allvin, med en solros fäst på ena bröstfickan av västen, lyckas dock med konststycket att stagediva rakt ut i ett litet buskage framför scenen. I nästa stund håller han en megafon i handen. Andra hyss är när han i “Kaka” skjuter ut en konfettibomb och i slutet av livefavoriten “Skaka röv” visar upp sina Babian-kalsonger. Avslutningen är riktigt vass, och när han och gitarrkollegan Conny Andersson i det laddade extranumret “Jag exploderar om du säger nej” beordrar att ljuset på scen ska släckas ned tänder de bägge herrarna strax därefter fyr på varsin tomteblossliknande pjäs som de fäst längst ut på gitarrerna.
Det händer mycket på kort tid under en Babian-spelning. Det kan man vara säker på, och ännu en klart underhållande och svängig spelning från en malmökvartett på stark frammarsch kan läggas till handlingarna.
Världsmusik och aprock på samma kväll, tänker ni? Ja, det gäller att vara mångsidig i sitt musiklyssnande/skrivande.
Och med egna fotografier (kommer snart) den här gången, Stefan "Hallå Stefan" Sandströms foto fick välförtjänt stor plats i pappersupplagan. Ibland måste man tänka på dessa hårt arbetande fotografer. Såg förresten att Jörgen "Loserville" Johansson hade tagit foto för konkurrenten Kristianstadsbladet. Ja, han kanske frilansar (var han inte fotochef innan på Skånskan?). Det gör ju även jag, fast då bara för Norra Skåne och Skånskan - och numera högst sporadiskt.
------------------
Konsert
Richard Bona
Partytältet, Tivoliparken
Lördag 10 juli
Den 42-årige Richard Bona från Kamerun och hans tekniskt skickliga femmannaband som härstammar från världens alla hörn spelar en omfångsrik musik som tillåts vara jordnära och fylld av värme.
Det är vad vi kallar världsmusik med rötter i bland annat Bonas hemland. Inledningsvis är det mycket blås från den amerikanske trumpetaren Adam Stoler som växlar mellan korta instick och längre solon. Lite senare framförs en ganska nedtonad låt som får tid att veckla ut sig med finlir från många av de övriga i bandet. Och det är något som är karakteristiskt för Bonas musik, således även denna kväll i Tivoliparken. Den försiktigt trippande musiken som sakta men säkert vaggar låten vidare. Allt flyter liksom bara på utan några som helst krusiduller. Här tillåts allt fokus ligga på Bonas sång och pulserande basspel. I några partier av låtarna är det väldigt tyst på scen för att senare blomma ut i något mer temperamentsfullt. En låt som “Te Dikalo” närmar sig dock mer storbandsjazz när hela bandet tar i så det knakar.
Det framförs också några instrumentala låtar, i mitten av konserten en väldigt lång sådan, där Bona på ett humoristiskt sätt lyckas få in riffet till “Smoke On The Water” och även göra poser för folk som fotograferar framme vid scenen. Ibland känns dessa jamsessioner något för utdragna och långa för sitt eget bästa.
Under kvällens gång blir det även en del a cappellasång och lite samba- och bossatoner.
Richard Bona visar också prov på att han behärskar liveloopar och allt vad det innebär. Ensam på scen spelar han in sång och ljud, med hjälp av loopmaskinen och dess pedaler, som senare återkommer i själva låten han för närvarande framför. På ett liknande sätt som svensk-amerikanska Theresa Andersson använder sig av när hon spelar live.
Mellan låtarna pratar Bona om fotboll, hur det gått för länderna som bandkamraterna kommer ifrån, bland annat. Han gör det hela tiden på ett skämtsamt vis och med ett leende på läpparna oavsett vad han talar om. Och även om han och bandet spelar länge så är det först mot slutet av konserten som jag tycker det blir ett litet onödigt tempotapp, men det stör egentligen inte helheten för det här var en mysig och stämningsfull feelgood-spelning som visade upp Richard Bonas breda register.
---------------------
Konsert
Babian
Stora Torg, Kristianstad
Lördag 10 juli
Det är inte så länge sedan Babian spelade på Siesta!-festivalens näst största scen, men det är ett band som tål att upplevas flera gånger live, ja det kan rent av vara nyttigt. Med en konserverad form, och spelglädje som är svår att ta miste på bjuder Babian på låtar från sina två album. Det är full fart från början, sångaren och gitarristen Tobias Allvin står inte still många sekunder, samtidigt som en snudd på avslappnad stämning råder i större delen av publikhavet. Provokation brukar vara Babians nyckel till att få publiken att ge sig hän lite extra. Den här gången lyckas Allvin dock inte provocera publiken speciellt mycket.
Den gode Tobias Allvin, med en solros fäst på ena bröstfickan av västen, lyckas dock med konststycket att stagediva rakt ut i ett litet buskage framför scenen. I nästa stund håller han en megafon i handen. Andra hyss är när han i “Kaka” skjuter ut en konfettibomb och i slutet av livefavoriten “Skaka röv” visar upp sina Babian-kalsonger. Avslutningen är riktigt vass, och när han och gitarrkollegan Conny Andersson i det laddade extranumret “Jag exploderar om du säger nej” beordrar att ljuset på scen ska släckas ned tänder de bägge herrarna strax därefter fyr på varsin tomteblossliknande pjäs som de fäst längst ut på gitarrerna.
Det händer mycket på kort tid under en Babian-spelning. Det kan man vara säker på, och ännu en klart underhållande och svängig spelning från en malmökvartett på stark frammarsch kan läggas till handlingarna.
Linsluns på språng
Jag har aldrig varit någon linslus och fastnat på kort särskilt ofta, varken under fotbollsresor eller andra arrangemang. Eftersom jag sprang Startskottet i Kristianstad i fredags, och nu några dagar efter värmechocken "lite nyfiket" kollar på de 305 bilder, uppdelat i fem fotoalbum, som finns på deras facebooksida märker jag med förvåning i min blick att jag är med på hela fyra (!) bilder. Först när jag skummade igenom bilderna såg jag bara ett som kunde föreställa mig om jag tog fram förstoringsglaset. Visst det är inga helfoto eller ens närbilder (tack för det), men likt en något för outklädd Günter Wallraff (waffare som vi säger här i Hässleholm) eller en civilare på Säpo smälter jag ändock in i massan. Jag får numera kalla mig linslus med stor L eller snarare linsluns...
Samtliga bilder är hämtade från Startskottets hemsida.
Samtliga bilder är hämtade från Startskottets hemsida.
Jag hade varit miljonär om jag följt Paul...
Bläckfisken är en mästare på att tippa. En väldigt utstuderad artikel i Aftonbladet påpekar att man blivit miljonär om man följt Pauls råd och från början satt 2500 kronor (!) på Tysklands matcher och sedan bara tagit hela vinsten och insatsen och bara fortsatt, på fem vinster och två förluster.
Det är egentligen helt osannolikt att en person, således även varelsen bläckfisken, med ren slantsinglingsprincip kan gissa rätt sju gånger i rad. Det går bara inte. Tänk om du spelade roulette och valde mellan rött och svart och fick rätt sju gånger på rad. Mer tur än skicklighet, förmodligen.
Nu återstår bara finalen Spanien-Nederländerna (Holland, om ni inte fattar riktigt) och bläckfisken har naturligtvis tippat Spanien. Så antingen vinner Spanien eller så ska bläckfisken Paul hålla sig till att tippa Tysklands matcher.
Se detta således som en bonus, och hämta ut din miljon innan du satsar några pengar på Spanien...
Hästveda marknad - en rapport
I går var jag och ett följe på Hästveda marknad. En byamarknad som anordnas en gång om året i två dagar. Dit vallfärdar "femfemmor", töffar, flanar, barnfamiljer och stadsbor. De äter fransk hotdog och stekt sill på en grovbrödsmacka, köper kopiösa mängder outlet-dvd-filmer, hälsar på Inge Präst, ser Runo från bibblan, köper tranbärsjuice, himmelsblårutig MFF-hatt och pilotsolglasögon som man knappt kan se igenom oavsett om solen skiner eller inte. Livsfarliga men så kostade de ju bara 25 kronor. Därefter åker vi hem lagom till VM-semifinalen mellan Tyskland och Spanien.
De hade dock inga grillade majskolvar vilket var synd, de tre herrarna med engångsgrill från förra året hade förmodligen blivit portförbjudna. Det var också väldigt ont om kändisar där om vi bortser från Inge Präst och Runo från bibblan. Jag spelade in en introduktionsfilm medan vi gick till marknaden och faktiskt en till film inne på området. Mer blev det inte, jag ville inte verka konstig genom att stå och prata vid ett stånd helt själv.
Jag tog även två bilder. Det gäller att fånga stämningen och hitta kändisar i Hästveda.
Runo är mest känd som hjälpsam bibliotekarie och för att ha ätit lunch väldigt ofta på Glorias för några år sedan. Här äntrar han Hästveda marknad. Kvällen till ära har han och frugan klätt sig exakt likadant. Bibliotekariemodet 2010 helt enkelt.
/M hittade till slut en korvvagn som inte hade någon kö. Han beställde en fransk hotdog med bläckfiskdressing.
Reine Fiske - en sövande proggare
Nej, nu får det vara nog. Inte nog med att Gudrun Schyman goes mental och eldar upp 100 lax på Gotland i "protest" mot orättvisa löner mellan könen. I går såg jag en solglasögonprydd och hattbärande Steffo Törnquist spelandes elgura som värsta "Slash" i Nyhetsmorgons arla morgontimme. En chock det också, när han lirade intro efter intro till bandets stora glädje (?). I dag såg jag inte bara ADHD-mannens vaggande och skruttiga gångstil på Netto utan jag fick också en släng av tråkma när jag lyssnade på The Amazings inte alltför fenomenala vita debutskiva och tänkte tillbaka på Dungens makalöst trista och jammande konsert på Malmöfestivalen för några år sedan. Cd-reor och en viss Reine Fiske (är medlem i både Dungen och The Amazing) dök då upp i huvudet. Jag ska aldrig mer köpa en skiva eller ladda ned, oavsett hur billig den än må vara, där den mannen är inblandad.
För jag gillar inte långdragen progg även om det då och då kan bjuda på något mer poppigt/rockigt. Men att lyssna till evighetslånga sessioner som maler på i all oändlighet får andra i så fall syssla med. Jag vet minst en som gillar det. Jag kanske även en handfull, men de är musiker eller har varit och då kan det vara förlåtet. Fiske har även spelat med Träd, Gräs & Stenar (de är ännu värre, i varje fall live). Seg, utdragen gubbstruttsprogg där herrarna gått från renrakad till två meters burrig skäggväxt innan låtfan är slut.
Reine Fiske är också medlem i The Guild, The Ark-Schlegels sidoprojekt. Det är kanske inte så farligt. Det är inte heller hans medverkan på Anna Järvinens bägge skivor. De skivorna är ju riktigt bra, men där är det mer pop och folk än progg. Så när han inte envisas med sina innersta proggdrömmar så kan det faktiskt gå an. The Amazing frontas av den andra sångaren (Christoffer Gunrup) i Granada, där Anna ju var med för länge sedan. Kanske skulle han göra en soloskiva i stället helt enkelt och koncentrera sig på popen...
I varje fall gjorde jag ett litet klipp (kommer snart), inspirerad av Schyman och "Halv åtta hos mig", där jag steker Dungen- och The Amazing-skivan som en hamburgare respektive ägg till ett bröd. En något mildare variant än att elda upp de bägge dammsamlarna.
Ni som vill ha resterna av skivorna bortskänkes de till den som vill ha dem först annars skickar jag skivorna på posten hem tilll Reine Fiske.
Ingen blir förmodligen gladare än han eller jag...
Lördagskvällen bjuder på mycket drama
Såhär på kvällskvisten är det fullt pådrag i tv-tablån. Eller rättare sagt när kvällen blivit till natt.
SVT2 har precis visat en poetisk och högst oförståelig/personlig skildring av Bob Dylan, eller det var i varje fall det som stod om filmen, jag fattade inte allt efter att slökollat lite. SVT1 visar den gamla snyftaren "Taxi Driver".
Det är tur några andra kanaler visar några mer verklighetsbaserade och kvalitativa filmer.
Eller vad sägs om följande:
The Grudge 2, känslosamt amerikanskt drama om en tjej som åker världen runt och tvingas se sina bekanta bli bortrövade. Katt- och råttalek. Otäckt värre.
Total Recall, amerikanskt stillsamt drama om en muskulös man som blir lurad av ett fagert fruntimmer som sätter griller i huvudet på honom. Men vad gör han inte för kärleken.
Blade, våldsamt och blodigt amerikanskt drama om en man som försöker skipa rättvisa i världen men det är ingen som tror på vad han har att säga.
SVT2 har precis visat en poetisk och högst oförståelig/personlig skildring av Bob Dylan, eller det var i varje fall det som stod om filmen, jag fattade inte allt efter att slökollat lite. SVT1 visar den gamla snyftaren "Taxi Driver".
Det är tur några andra kanaler visar några mer verklighetsbaserade och kvalitativa filmer.
Eller vad sägs om följande:
The Grudge 2, känslosamt amerikanskt drama om en tjej som åker världen runt och tvingas se sina bekanta bli bortrövade. Katt- och råttalek. Otäckt värre.
Total Recall, amerikanskt stillsamt drama om en muskulös man som blir lurad av ett fagert fruntimmer som sätter griller i huvudet på honom. Men vad gör han inte för kärleken.
Blade, våldsamt och blodigt amerikanskt drama om en man som försöker skipa rättvisa i världen men det är ingen som tror på vad han har att säga.
Aj, aj Paraguay - del 2
SVT måste ta och sända sina programledare och kommentatorer till "Bubblan" och vila upp sina röster.
Allt vrålande och tjoande har satt sina spår.
Mats Nyström, den lugne och glade programledaren, var den under VM som blev hårdast drabbad. Han måste vrålat i sin ensamhet för när VM-magasinet väl skulle sändas för någon vecka sedan var rösten slut (vilket kunde antydas kvällen innan). Stämbanden hade "gått av". Han fick ta paus från sitt VM-sändande några dagar.
Glenn Strömberg har också varit sjukskriven en kort tid under VM. Han ersattes av Tony Gustafsson.
Nu är jag lite oroligt för skrikarnas skrikare Chris Härenstam (ja, han är släkt med Magnus). Han galer som en stucken gris varenda gång det luktar målchans. På ett sätt som är något mer ärligt än det mer sökta galandet som Jesper Hussfeldt anammar i Tv4.
Och i dag hade den gode Chris belägg för sitt skrikande. Till och med Glenn Strömberg vrålade i kapp.
Allt medan Patrick Ekwall och Olof Lundh är inne på sitt tolfte spa-äventyr och sin sjätte (?) whiskeyflaska var, där på hotellet de sänder ifrån högst sporadiskt. Där har de varit i minst två månad och busat, bloggat och sänt litta inslag. Tv4 har onekligen bättre personalvård. Det är nog enda gången SVT behöver kolla in vad sina kollegor gör bättre än dem själva.
För Paraguay-Spanien var en mycket märklig och sanslös tillställning och match, kan ju inte säga att Spanien imponerar, men snygg framspelning av "Anders" Iniesta vid målet, som Beckham-klonen Villa slog in via de bägge stolparna. Och lag som inte kan göra mål, inte ens på straff, läs Paraguay och Ghana, får i slutändan ge sig. Kanske rätt ändå på något sätt, fotboll går ju ut på att göra mål... Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka synd om både Paraguay och Ghana. De var ju de moraliska vinnarna, och hade de bara kunnat slå straffar mer kyligt.
Allt vrålande och tjoande har satt sina spår.
Mats Nyström, den lugne och glade programledaren, var den under VM som blev hårdast drabbad. Han måste vrålat i sin ensamhet för när VM-magasinet väl skulle sändas för någon vecka sedan var rösten slut (vilket kunde antydas kvällen innan). Stämbanden hade "gått av". Han fick ta paus från sitt VM-sändande några dagar.
Glenn Strömberg har också varit sjukskriven en kort tid under VM. Han ersattes av Tony Gustafsson.
Nu är jag lite oroligt för skrikarnas skrikare Chris Härenstam (ja, han är släkt med Magnus). Han galer som en stucken gris varenda gång det luktar målchans. På ett sätt som är något mer ärligt än det mer sökta galandet som Jesper Hussfeldt anammar i Tv4.
Och i dag hade den gode Chris belägg för sitt skrikande. Till och med Glenn Strömberg vrålade i kapp.
Allt medan Patrick Ekwall och Olof Lundh är inne på sitt tolfte spa-äventyr och sin sjätte (?) whiskeyflaska var, där på hotellet de sänder ifrån högst sporadiskt. Där har de varit i minst två månad och busat, bloggat och sänt litta inslag. Tv4 har onekligen bättre personalvård. Det är nog enda gången SVT behöver kolla in vad sina kollegor gör bättre än dem själva.
För Paraguay-Spanien var en mycket märklig och sanslös tillställning och match, kan ju inte säga att Spanien imponerar, men snygg framspelning av "Anders" Iniesta vid målet, som Beckham-klonen Villa slog in via de bägge stolparna. Och lag som inte kan göra mål, inte ens på straff, läs Paraguay och Ghana, får i slutändan ge sig. Kanske rätt ändå på något sätt, fotboll går ju ut på att göra mål... Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka synd om både Paraguay och Ghana. De var ju de moraliska vinnarna, och hade de bara kunnat slå straffar mer kyligt.
Bläckfisken Paul är en mästertippare...
... när börjar han med V75 och hästar som jag kan följa? Han har en ofattbar träffprocent på att tippa rätt lag som vinner (i och för sig tippar han alltid Tyskland som vinnare). Tyskland är nog det lag som spelar mest rolig och mest oförutsägbar fotboll - hittills i turneringen. Var de för unga för att vinna fotbolls-VM 2006 kanske det är dags i år. Sverige fick ju en ordentlig lektion 2006.
Och med flera matchvinnare och målsprutor i laget ser det onekligen lovande ut, om de nu inte faller samman i andra halvlek som Brasilien gjorde mot Holland.
Under VM har man återigen märkt att det är stor skillnad mellan klubblagsfotboll och landslagsfotboll. Messi har i prinicip varit osynlig under de flesta matcherna och en spelare som Müller i Tyskland och en rad andra "okända" tyskar har trätt fram och gjort maskinen ännu mer oljig och välgående.
Jag hoppas därför Tyskland möter Holland i en final, om inte annat för att de ligger nära varandra utan för att de kämpar som ett lag. Och för att jag bott i Tyskland i ett halvår. Förhoppningsvis avgår Tyskland med segern, om inte bläckfisken Paul har något annat att säga...
Tycker man inte om att äta bläckfisk (jag och t.ex. /M är inget stort fan av det) så kanske man kan anlita dem som tipsexperter i kvällstidningarna. Där behövs en del flanar bytas ut som inte har många siffror rätt i det långa loppet och som haft sina arbetsuppgifter på tok för länge. Folk som kallar sig "Professorn", "Snoken", "Ögat" och fan och hans moster, för att bara nämna en bråkdel av de usla vägledarna som huserar dag ut och dag in...
Sent men sant - Midsommarafton i Tyringe...
... var en upplevelse utöver det vanliga. Jag firade midsommar för första gången i Tyringe. Inte hos min syster utan hos Angelican och Andrée (inte Leif). Jag höjde medelåldern med cirka sju år. Vi åt traditionsenlig midsommarlunch, vilade middag ett tag innan Andrée(n) tog fart och satte fart på champagnekorken och efterföljande vattenflasklek. Sen somnade vi till Johan Glans "World tour of Skåne" eller var det "Sudden Death"?Sad but true! Alla klipp nedan är oredigerade som vanlig, tagna i första klippet! Ni som inte vill "slösa" med avsnitt kan ju ta ett avsnitt per dag eller nåt. Det rekommenderar jag och mitt följe...
Värdinnan "Angelican" drack både Carlsberg och Kung medan hon gjorde sig i ordning för fotosessionen...
Min syster eller en tjej i rött har mål i sikt. Bredvid henne står några lokala stjärnor på... gräs.
Det var mycket att stå i för dagens värdinna, här lär hon tre unga män att steka Mamma Scans köttbullar.
Detta sägs vara min systers kamera, hur har hon haft råd med den?
Min syster ska på Lady Gaga i november, en dag innan Håkan Hellström spelar på Färs- och Hjortarsparbank i Lund... Hon vill nog gå på bägge, det är därför hon ser så glad ut.
Ett gäng polacker skulle lägga om gräsmattan precis när vi hade som mest roligt. Sånt är livet!
Andrée har två kubbisar bredvid sig men funderar på om han ska klippa gräsmattan i kväll.
"Fan", tänker Andrée. Polackerna skulle ju klippa gräsmattan, inte spela mitt kubb.
Norsk karaoke var kul tyckte vissa...
Värdinnan visar var skåpet ska stå och gör en mycket bra tävling i att kissa med en sportflaska. Det ska hon ha beröm för.
Sicilien, del 3 - Hotellområdet
