Tre recensioner från Tivolirock
Jag skrev om tre konserter på årets Tivolirock. De verkar inte kommit in på Norra Skånes hemsida.
Så jag lägger upp dem här. Var ganska beskedligt skrivande, men så blir det ibland. Deportees var lite lättare att skriva om, även om jag skrivit om dem rätt mycket innan.
------
Deportees
Tivolirock
Tivolirock
Lördag 17 juli
Deportees musik sveper in som en vindpust och på lördagseftermiddagen även bokstavligt talat i form av en störtskur i den tropiska värmen. Deras svala och svalkande blandning av folkpop och soul låter bra, och någon ringrost finner jag inte. För Vindeln/Umeå-bandet har precis lämnat sin instängda men trygga tillvaro i inspelningsstudion för att möta publiken med några sommarspelningar. På Tivoliscenen blir det en avslappnad och snudd på andäktig konsert som bjuder både på välkända låtar och ett par sånger bandet inte spelat tidigare.
Deportees gör oftast sina låtar till något speciellt när de spelar live, bryter ned dem i sina beståndsdelar och bygger upp dem till akustisk perfektion med sångaren Peder Stenbergs trygga röst. De vågar köra några extra upprepningar av refrängen i till exempel andra låten “Turn Back Time” utan att det skulle vara något märklig med det, modigt om inte annat. Och sen rätt som det är blir det en tempoökning som heter duga.
Tyvärr är det ganska glest med publik framför scenen. Vi som är där får höra många fina versioner av låtar från deras tre album. Inledande “I Wanna Be In Your Gang” till avslutande “Under The Pavement - The Beach” är femtio minuter av bästa märke. Det inkluderar en cover av Dwight Twilley Bands ”Looking For The Magic” och en ny låt som jag tror heter “Medicated Vibe”. Jag kan bara konstatera att Deportees gjorde en av Tivolirocks allra bästa spelningar.
-------
Deportees musik sveper in som en vindpust och på lördagseftermiddagen även bokstavligt talat i form av en störtskur i den tropiska värmen. Deras svala och svalkande blandning av folkpop och soul låter bra, och någon ringrost finner jag inte. För Vindeln/Umeå-bandet har precis lämnat sin instängda men trygga tillvaro i inspelningsstudion för att möta publiken med några sommarspelningar. På Tivoliscenen blir det en avslappnad och snudd på andäktig konsert som bjuder både på välkända låtar och ett par sånger bandet inte spelat tidigare.
Deportees gör oftast sina låtar till något speciellt när de spelar live, bryter ned dem i sina beståndsdelar och bygger upp dem till akustisk perfektion med sångaren Peder Stenbergs trygga röst. De vågar köra några extra upprepningar av refrängen i till exempel andra låten “Turn Back Time” utan att det skulle vara något märklig med det, modigt om inte annat. Och sen rätt som det är blir det en tempoökning som heter duga.
Tyvärr är det ganska glest med publik framför scenen. Vi som är där får höra många fina versioner av låtar från deras tre album. Inledande “I Wanna Be In Your Gang” till avslutande “Under The Pavement - The Beach” är femtio minuter av bästa märke. Det inkluderar en cover av Dwight Twilley Bands ”Looking For The Magic” och en ny låt som jag tror heter “Medicated Vibe”. Jag kan bara konstatera att Deportees gjorde en av Tivolirocks allra bästa spelningar.
-------
Ola Joyce
Tivolirock
Lördag 17 juli
Örebrosonen Ola Joyce produktivitet och mångsidighet berördes när hans debut släpptes i våras och i framtiden kan dessa egenskaper vara till hans fördel. Här tar han sin välproducerade musik och försöker föra över, snudd på, direkt till scen. I inledande “Old Fashioned Heartbreak” känns han lite nervös och osäker, det svajar även till i ett par efterföljande låtar. Annars är spelningen ett bevis på att hans vuxna radiopop ännu inte riktigt fått fäste bland publiken, visst finns här fullt gångbara låtar som “Window Shopping“, “Beautiful Loser“ och framför allt “Generation Unsuccessful” men de görs i lite för pliktskyldiga versioner. Hans säkra band gör sitt bästa för att backa upp honom, ändå är det något som saknas. Ola Joyce kan inte riktigt fylla ut den stora scenen från start till mål. Det tar sig dock på slutet, i den lugna “The Final Scene” lägger han sig raklång framme vid scenkanten och sjunger. Han bjuder också på en ny låt, “In the Name of New York”, som har en berättande text och ett något annorlunda upplägg. Med tiden är jag övertygad om att han kan hitta mer rätt i liveformatet. Det som saknas är rutin och publikstöd.
Tivolirock
Lördag 17 juli
Örebrosonen Ola Joyce produktivitet och mångsidighet berördes när hans debut släpptes i våras och i framtiden kan dessa egenskaper vara till hans fördel. Här tar han sin välproducerade musik och försöker föra över, snudd på, direkt till scen. I inledande “Old Fashioned Heartbreak” känns han lite nervös och osäker, det svajar även till i ett par efterföljande låtar. Annars är spelningen ett bevis på att hans vuxna radiopop ännu inte riktigt fått fäste bland publiken, visst finns här fullt gångbara låtar som “Window Shopping“, “Beautiful Loser“ och framför allt “Generation Unsuccessful” men de görs i lite för pliktskyldiga versioner. Hans säkra band gör sitt bästa för att backa upp honom, ändå är det något som saknas. Ola Joyce kan inte riktigt fylla ut den stora scenen från start till mål. Det tar sig dock på slutet, i den lugna “The Final Scene” lägger han sig raklång framme vid scenkanten och sjunger. Han bjuder också på en ny låt, “In the Name of New York”, som har en berättande text och ett något annorlunda upplägg. Med tiden är jag övertygad om att han kan hitta mer rätt i liveformatet. Det som saknas är rutin och publikstöd.
------
JazzAttacks
Tivolirock
Lördag 17 juli
JazzAttacks har sedan en tid tillbaka övergett engelskan för att rappa på modersmålet. EP:n “Bootleg” är frukten av den nya inriktningen som även inkluderar lite mer elektroniska drag. Jag är dock mest förtjust i de två äldre låtarna som sjumannabandet gör på Skreolscenen. Tycker deras rap och flow får en helt annan tyngd på engelska. Allt samman låter ändå inte så dumt live, jazzen och hiphopen som är de mest framträdande musikstilarna fungerar fint tillsammans.
Det händer också en del under JazzAttacks konsert. Förutom att de utstrålar ett klädsamt självförtroende och spellust, slängs det ut EP-skivor. Oturligt nog spricker den ena rapparen Ninjo Bergströms byxor nästan direkt, och han tvingas att byta till ett par mindre stilrena jeansshorts. Oscar Olin och resten av bandet sköter det rutinerat när deras kollega är bakom scenen, och plockar fram ett nummer som inte är hämtat från ordinarie set. Saxofonisten Martin Tuvesson får briljera åtskilliga gånger, och stundtals är soundet rätt behagligt att lyssna till.
Tivolirock
Lördag 17 juli
JazzAttacks har sedan en tid tillbaka övergett engelskan för att rappa på modersmålet. EP:n “Bootleg” är frukten av den nya inriktningen som även inkluderar lite mer elektroniska drag. Jag är dock mest förtjust i de två äldre låtarna som sjumannabandet gör på Skreolscenen. Tycker deras rap och flow får en helt annan tyngd på engelska. Allt samman låter ändå inte så dumt live, jazzen och hiphopen som är de mest framträdande musikstilarna fungerar fint tillsammans.
Det händer också en del under JazzAttacks konsert. Förutom att de utstrålar ett klädsamt självförtroende och spellust, slängs det ut EP-skivor. Oturligt nog spricker den ena rapparen Ninjo Bergströms byxor nästan direkt, och han tvingas att byta till ett par mindre stilrena jeansshorts. Oscar Olin och resten av bandet sköter det rutinerat när deras kollega är bakom scenen, och plockar fram ett nummer som inte är hämtat från ordinarie set. Saxofonisten Martin Tuvesson får briljera åtskilliga gånger, och stundtals är soundet rätt behagligt att lyssna till.
---------
Kommentarer
Trackback
