Three Shades of Rock-recension
Eftersom inte recensionen av "Three Shades of Rock" finns på www.nsk.se lägger jag upp den här.
Möjligtvis lägger jag även upp några bilder till vid ett senare tillfälle. Kändes som en del hemvändare dök upp på konserten, var nog också många kompisar till banden. 50 spänn kostade kalaset. Trevligt!
Ranking av bandens framträdande (om det inte framgår av recensionen nedan...): 1. Sleazy Joe 2. Mono Union 3. Unsolved.
-----------------------------------------
Konsert
Lördag 28 januari
Hässleholm Kulturhus
“Three Shades of Rock”
Mono Union
Sleazy Joe
Unsolved
I lördags öppnades Blå salongen upp för den lite hårdare rocken. Ett fint initiativ som gick under epitetet ”Three Shades of Rock” där två band som spelar besläktad rock (Mono Union och Sleazy Joe) mötte en något mörkare rock (Unsolved). Arrangörerna har lyckats få till en riktigt fin rockklubbskänsla i lokalen när de exkluderat de flesta sittplatserna, i varje fall på läktaren. Så det blir uteslutande stående publik, och det är helt rätt i detta sammanhanget.
Det relativt nybildade bandet Mono Union gjorde sin första spelning i Hembygdsparken i somras, nu får de chansen att spela inomhus i Kulturhuset. Även om bandet är nytt är medlemmarna allt annat än nybörjare. De känns igen från band som till och från spelat en del i Hässleholm. Det lyser rutin kring framträdandet, i positiv mening. Kvartetten spelar rock i den gamla skolan där många riff och melodier påminner en del om andras låtar. Det gör dock ingenting då det som publik bara blir mer tankeväckande att lyssna till. Och det svänger rätt bra emellanåt.
Sleazy Joe är också ett band som hållit igång länge. De fyra medlemmarna bär alla efternamnet Sleazy som artistalias. Efter comebacken förra året med ny sångare verkar det rullat på hyfsat. En spelning i Stockholm har bland annat klarats av. När det gäller bandets framträdande i lördags märker man att det är ett väloljat och sammansvetsat band som lirar sin referenstyngda och dieseldoftande rock. Några influenser kan man se på bandmedlemmarnas ärmlösa t-shirts. Backyard Babies och Kiss är två av dem. Det händer hela tiden mycket på scenen, det är mycket rörelse, klassiska gitarrposer, riff och energi på alla positioner. Slitvargen Johan Åberg har mycket glädje av sin sladdlösa gitarr då han rör sig över stora ytor. Närheten till publiken triggar också bandet. Deras kommande singel ”Sleazy revolution” spelas, och mot slutet blir det gott om gäster som kliver upp på scengolvet. En av dem är Andreas ”Dallas” Andersson från Zip of Fire som får sjunga på de två avslutande covervalen ”(Gotta get some action) Now!” och ”Roll over Beethoven” där allt förvandlas till en röjande rockshow. Då har Sleazy Joes ordinarie sångare Christoffer Svensson dessförinnan dragit ned tempot med att köra nästan två låtar på egen hand.
För mig är Sleazy Joes konsert höjdpunkten för kvällen; intensiv, melodiös och glammig på samma gång.
Unsolved från Kristianstad får avrunda kvällen. Med en aning tyngre gitarrer och en ganska hårt driven rock varvas låtar från deras debut ”Lost” med material från en kommande skiva, som släpps i mars. Setet innehåller en del andningspauser också, där ett par mer balladaktiga låtar luftas. Det snygga och småroliga bildspelet som finns i bakgrunden, skapat av Christian Ludvigsson, förstärker också showen. För egen del kan jag tycka att den här typen av rock ibland blir lite enahanda, även om Unsolved framför sin musik på ett klanderfritt sätt, där de mest inbitna fansen nästan är i extas framme vid scenkanten.
Och allt som allt var det en trevlig kväll. Hoppas att detta kan bli ett mer frekvent återkommande konsertupplägg framöver: att ge lokala band chansen att visa upp sig även i Hässleholm Kulturhus för en billig entrépeng kan aldrig vara fel. Med tanke på att det var mycket folk, utsålt, borde förutsättningarna vara goda. Nästa gång kanske med band från andra genrer, för det finns många lovande förmågor i trakten.
Kulturtapeten - vecka 2-3
The Descendants: Något av en besvikelse. I mitt tycke lite för sentimental historia som jag inte riktigt kan ta 100 procent till mig. Visst sorgligt med George Clooneys rollkaraktärs fru men som tittare får man inte så mycket relation till henne mer än att hon varit otrogen. Synd för gillade både ”Sideways” och ”About Schmidt” från samma regissör. Den här var sådär. Men Clooney är bra i huvudrollen, som vanligt numera skulle jag nästan kunna säga.
Hinsehäxan: Väldigt bra svensk drama om Lillemor Östlin, där Vera Vetali gör en femstjärnig rollprestation av henne. Dessutom med många andra bra skådespelarinsatser, snyggt filmad och en bra handling och historia. Hade filmen gått upp på bio (vilket den borde gjort) hade den t.ex. sopat mattan med ”Kronjuvelerna”. Har inte läst boken, men ska göra...
War horse: Steven Spielberg-regisserad film som är mer ett epos och drama än krigsfilm (utspelar sig före och under Första världskriget). ”Simon och hästarna” skulle man skämtsamt kunna säga, för att dra en parallell till en svensk film. För hästen/hästarna är väldigt närvarande i hela filmen och det får ju anses som lite ovanligt för en sån här påskostad film. Och om det fanns någon rättvisa skulle just hästen fått en Oscarsnominering. Vilken rollprestation och hjältehistoria. Hästar har många liv. Slutet är lite för puttenuttigt och overkligt för sitt eget bästa. Men allt som allt en riktig Rolf-Göran Bengtsson-film. Lasse Anrell hatar nog den. Jag är någonstans däremellan. Lite för lång också.
The Lion’s roar (album): Årets bästa folkpop är här redan i januari. First Aid Kit kommer förhoppningsvis slå igenom stort. Det är de värda. Läs Ralph Bretzers vimmelreportage på Bengans där det var gott om folk.
Bowfinger/Knubbigt regn: Döm av min förvåning när jag såg om den här Steve Martin-rullen från 1999 och tyckte den var riktigt rolig, roligare än vad jag minns den från första gången jag såg den. Martin som klantig filmregissör (likt Ed Wood) som med små medel förföljer Eddie Murphy och får - utan hans vetskap - honom att tro att han är med i en science fiction-film.
The big year: Smårolig och harmlös film om några ornitologer som tävlar om att se så många olika fågelarter under ett år i USA. Snyggt foto, man får se mycket av det amerikanska landskapet, en fin rollbesättning utöver trojkan Wilson/Martin/Black med biroller av Dianne Wiest, Anjelica Huston, Jim Parsons (ytterst liten sådan) och Rashida Jones. Och John Cleese som berättarröst.
Det du inte såg (ljudbok): Patrik Sjöbergs bok är som en allvarligare (sexövergreppen inräknat) variant av Zlatans bok. Minst lika rolig mellan varven. Rent av väldigt humoristisk bakom de tragiska händelserna med tränaren, där Patrik har svårt att bryta kontakten helt. Likheterna är också många med Zlatans bok, cykelstölderna, det stora egot och att slå underifrån, bland annat.
Jag är inte rabiat. Jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna (bok): I väntan på Niklas Orrenius nya, om än möjligt mer hyllade, reportagebok "Sverige forever in my heart"(som jag fick i dag) läste jag hans förra bok om Sverigedemokraterna och tyckte den var mycket intressant och bra. Läs!
Apflickorna: Starkt ungdomsporträtt och framför allt barnporträtt. Hon som spelar den lilla flickan som måste ha bikini på sig borde blivit Guldbaggenominerad för bästa biroll. Och visst innehöll den många av 2011 års mest minnesvärda scener inom svensk film.
Las Palmas (kortfilm): Väldigt kul idé som kanske inte höll hela vägen men nästan.
Etta James - R.I.P.
Pantern i amerikansk tv-serie
Titanic 2 och Shining
Den VERKLIGA uppföljaren "Titanic: The Sequel" verkar dock mycket bättre och planeras bli den stora filmen sommaren 2012. Verkar vara riktigt påkostad, händelserik och spännande...
Allt detta fick mig att tänka på en romantisk komedi jag varmt kan rekommendera, "Shining".
Kulturtapeten - vecka 52-1
Dags för något nytt på bloggen. Korta omdömen om mest film i olika genrer, men blir nog även en del tv-serier, musik, böcker, ljudböcker, etc. Nytt och gammalt. Bra och dåligt. Kanske en ”kulturtapet” varannan vecka eller nåt.
Simon och ekarna: Dramatiskt epos som utspelas sent 1930-tal till mitten av 1940-tal, och skildrar det mesta kring Andra världskrigets dilemma. Men det är mycket mer än så som sker. Inte konstigt att "Simon och ekarna" fått så många nomineringar till Guldbagge. Starkt, gripande, episkt, välspelat, snyggt filmat och mycket bra drama. Barnskådisarna som spelar halva filmen överskuggar nästan de mer namnkunniga.
Kronjuvelerna (tv-serien) : En sorts saga med dramadelar där likt “Simon och ekarna” används två skådisar (en barn och en äldre) för att spela de viktigaste yngre karaktärerna. ”Kronjuvelerna” är inte dålig, men lite för långsamt och styltigt berättad, med en djupt osympatisk och elak Loa Falkman som skodirektören Persson och en tafatt Tomas von Brömssen som förhörsledare. Alicia Vikander är bra. Bill Skarsgårds roll är ännu mer bortskymd än ”Simon och ekarna”, som en biroll.
Pangpangbröder: Ambitiös och stundtals gripande dokumentär om tvillingarna Gustav och Oskar Eriksson som bland annat har olika kroppsliga förutsättningar. Här skildras deras vardag och problem att passa in i alla lägen på ett äkta, närvarande, familjärt och sammanhängande sätt när 53 filmade scener i kronologisk ordning vävts samman av brödernas filmande morbror Axel Danielson (som fångat många scener, både knasiga och allvarliga, imponerande genom att hålla sig ”osynlig”).
Kokvinnorna: Det enda jag tänker på är den stackars fällknivskvinnan Britt, svårt ryggskadad, som går krokigare än någon annan jag tidigare sett. Men hon jämrar sig inte. Imponerande på något vis att kunna hålla fast vid något som några kor så starkt. Att leva för och med dem. Här styr verkligen inte det materiella eller ens pengar, utan bara kärleken till djuren och att mjölka.
The Stig-Helmer Story: Nu har jag sett för många usla svenska filmer på bio de senaste åren; Lasse Åbergs nya rulle är kanske inte helt rutten men är ändå lite för snäll och mesig som film betraktad. Visst några roliga scener och dåtidsscenerna från Nalen och ungdomen är bäst och överskuggar den tama nutidsberättelsen som pliktskyldigt och lätt skrattretande försöker koka soppa på en spik genom att försöka leta upp en gammal ungdomsflirt som Stig-Helmer en gång råkat ge ett modelltåg i gåva, på ett märkligt sätt. Många otidsenliga skämt tar oss dit.
Ligg med mig: Rolig och viktig film från Norge, gillade hur huvudrollsinnehaverskans roll är skriven. Mycket rapp och bra.
Melancholia: Såg till slut denna hypade film och tja, inte riktigt så bra som jag hoppats, tyvärr. Bra skådespeleri och foto men inte så mycket mer; seg.
Vit päls - Nånstans ska man va (album): Just nu vill jag bara lyssna till Vit päls nya skiva. Och göra en supersamling. Ännu ett styrkebesked av Sveriges bästa lo-fi-musiker.
Hung (säsong 3, tv-serie): Nej, nu får det vara nog, den här serien har gått så långt den kan göra. "Hela vägen" skulle man skämtsamt kunna säga. Säsong 3 var lite för mycket. Borde kunnat bli bättre. Men icke!
Korparna (ljudbok): Tomas Bannerhed belönades med Augustpristet 2011 för denna debutroman som innehåller en fin prosa och detaljrikedom, bland annat om olika fåglar. Annars är det en mörk historia om son och deprimerad far som utspelar sig på den småländska landsbygden, och en del vardagliga saker runt omkring. Det händer kanske inte jättemycket men det är nog meningen: att fånga tristessen.
