Patrik Leandersons blogg

... så tror jag att jag avstår från att lägga upp en massa skivrecensioner här - som alla andra medier ändå gör på nya skivor exakt samma dag, varje onsdag, vecka ut och vecka in. Jag tar i stället och berättar något om någon skiva en och en. Ibland ny, ibland äldre. Om och när det faller mig in och jag har något att berätta. Det har jag nu - åtminstone en sak.

Gör mig i ordning för Bokmässan i Göteborg. Tar del av kartan över mässområdet och det är ingen munter syn för en man som är lika usel på orientering som han är på att ha någon form av lokalsinne. Jag är dock en fena på att ge grundgas och hitta dragläget (saknar det lite då min Saab är automatare) men det hjälper inte då jag ska ta tåget till "Bokmössans" hemstad.

Kära bloggkamrater! Först måste jag tacka för ert fantastiska arbete, allt engagemang. Allt slit och alla inlägg. Alla sms, alla hejarop, all feedback. Vi ska inte dra några förhastade slutsatser innan allt är klart. Det är fortfarande en lång väg att gå och inget ska tas ut i förskott. Men vi ska vara stolta över vårt team. Rödblått eller Himmelsblått? För mig finns bara ett alternativ, det himmelsblåa alternativet. För vi har gjort vad vi kunnat, tagit de rätta besluten, matchat de bästa spelarna. Format ett lag som spelat den roligaste och kvickaste fotbollen. Vi har varit ärliga mot varandra. Åkte visserligen på en mina i Åtvidaberg. Nu kan vi inte göra något annat än hoppas! Vi sitter i förarsätet. I morgon spelar både Helsingborgs IF och Malmö FF matcher. Det blir en intensiv tabellspurt i Allsvenskan.

The Bear Quartet är ett band som rör upp känslor. På årets Siesta!-spelning lirade björnligan enbart nytt material, från det nyligen släppta albumet "Monty Python". Jag svor inte bara en gång utan minst två. För vi som var där ville höra "hitsen" eller i varje fall något från det senaste albumet "89". Så blev inte fallat men varför klaga nu i efterhand egentligen? Vi minns i varje fall "Two Losers". Den var en låt/ett riff som satte sig i huvudet.
"Monty Python" är ju som en bångstyrig kusin till "89" eller någon av deras äldre skivor. Så full av ideér och låtar att hälften varit nog, men ändå är det ändå en kamp att ta sig igenom de nio spåren. Jag är ganska ensam i Hässleholm om att hålla The Bear Quartet som ett band att verkligen bry sig om. Tja, det skulle i så fall vara Patrik Nilsson, Studiefrämjandets stora trotjänare som är minst lika insatt. Både Patrik och jag gillar "Ny våg" jättemycket. Vad tycker du Patrik, om "Monty Python"? Det ska till en Patrik för att hålla BQ-fanan högst i kommunen... Är det inte på något sätt lite "Ny våg" över "Monty Python" ändå?

Den här bloggen är helt opolitisk egentligen men diktaren i mig kunde inte hålla tillbaka rimmandet. Som den julklappsdiktare jag är följer här nedan en strof om vad jag tycker om politiska debatter.

Jag är fortfarande tagen, inte efter att MFF slog HIF med 2-0 eller att Zlatan gjorde två strutar mot Auxerre.

Nej, jag är fortfarande helt oförstående till att jag hade 224 unika besökare på min blogg den 10 september.

Jag brukar ha kring 20 varje dag. Men denna megatopp saknar motstycke. Det är för fan nästan lika många som Alex Schulman har under en rökpaus. Jag bockar och bugar, och hoppas några återkommer någon gång igen.

Hade jag varit mer teknisk hade jag kunnat lägga upp en bild på statistiken. Om ni inte tror mig. Jag ska göra ett försök när jag har mer ork och kraft. Även om en kväll som denna borde generera en hel del energi.

Varför det var just så många besök den dagen har jag ingen aning om, jag vet dock att jag sällan lägger upp bloggadressen i någon annan blogg. Och jag läser väldigt få bloggar. Möjligtvis kan det ha med innehållet att göra eller att många googlade samma sak just den dagen. Men exakt vad vet jag inte!

Alla filmer som utspelas i vintermiljö är bra, och ibland mycket bra. Sällan usla. Alltid sevärda.

Det är en teori jag ibland kommer på mig själv med att tänka. Kanske inte alltid helt logisk eller rätt men den är ändå värd att fundera på.

Ice Storm. Fargo. En enkel plan. Pingpongkingen. Låt den rätte komma in.

You name it.

Nu läser jag om att George Clooney tyckte att inspelningsprocessen under "The American" var den kallaste han upplevt. Då måste det finnas snö i "The American". Jag kommer definitvt se filmen. Som säkert är fantastiskt bra.
Den går dock varken på Park i Hässleholm eller på Kosmorama i Kristianstad.

Var tog den där tiden vägen när jag åkte till Malmö eller Lund och gick på bio, förresten? Saknar det lite. Man parerade in en film innan en konsert eller som avrundning på ett jäktigt shoppingbesök (Skivesset och Johans musik). Det är värt att ta upp igen, ändå känns det jobbigare i teorin än att gå till Harrys två dagar under en vecka.

Hade det funnit konstgjord snö (om inte riktig) inne på Harrys hade det säkert varit fantastiskt mycket roligare det också. Då hade agnarna skiljts från vetet när det gäller musicquizet och dessutom hade man inte behövt oroa sig för sin egen frisyr eller andras under den där varma lappmössan.

Kunde det numera nedlagda diskoteket UD på Frykholmsgatan anordna skumparty på dansgolvet (såg ut som en jättediskho med diskmedelskum från golv till tak) så borde väl Harrys kunna. Så här i efterhand var det kanske inte så lyckat det där med skummet. Men det var kring discoåret 2000 och allt var möjligt. Några år senare - och efter en rad ägarbyte - stängde UD för gott.

Jag saknar inte UD, men jag hade sett fram emot något nytt ställe med fräscht koncept.

Jag ger upp! Trots att jag äter asiatisk mat flera dagar i veckan, gillar sushi och thailändska köttbullar begriper jag - allt som oftast - inte mig på asiatisk film. Oftast är det för långsamt, händelsefattigt och obegripligt. Kan inte säga att jag överkonsumerat detta lands film, men har sett några filmer i varje fall. Och de är just långsamma, händelsefattiga och obegripliga.

I förmiddags såg jag "Thirst" (engelsk titel) och det blev ett sömnmedel utan dess like. Som "tur" var hade jag sovit en hel natt innan jag såg filmen; en sorts vampyrfilm goes "Antichrist" om en katolsk präst som deltar i ett experiment och kan snart både flyga som värsta "Heroes"-figuren och "punktmarkera" en väns fru. Filmen har hyllats av många tidningars recensenter. Helt obegripligt det också. Jag lånade filmen på bibblan, så det kostade inget - och några förseningsböter lär det inte bli.

Frågan är om det görs en amerikansk version av "Thirst" (vilket jag inte tror), som det gjorts av bl.a. "The Ring" och "The Grudge"?!  Hade det gjorts tvärtom, en japansk version av en amerikansk rulle som "Die Hard", hade den förmodligen utspelats i ett litet rum där en man och en kvinna bråkar om vem som ska skicka smöret på middagsbordet i två timmar, sen hade filmen bara tagit slut innan smöret ens var skickat.

... kom det lite nyheter om Håkan Hellströms kommande album.

Tidningen Gaffa verkar ha första tjing på nyheter som gäller Västra Frölundas stolthet.




På lördag släpps nämligen en dubbelsidig a-singel. "River en vacker dröm" som spelades in nån vecka efter Way out west-spelningen är en av dem. Den blev alltså inte så exklusiv, lika bra det i stället för att lyssna på Youtube-liveklipp med taskigt ljud.

Här kan man läsa om "2 steg från paradise".

Här kan du lyssna på "Saknade te havs" i sin helhet. Testas i "Flipp eller Flopp" i P3 Populär i morgon.

Låtlistan ser ut som följer (den i fetstil sticker ut):

1. Det här är min tid

2. Saknade te havs

3. Shelley

4. River en vacker dröm

5. 2 steg från paradise

6. Jag vet vilken dy hon varit i

7. Dom där jag kommer från

8. Det dom aldrig nämner

9. Vid protesfabrikens stängsel

10. Man måste dö några gånger innan man kan leva

11. Du är snart där

Ger mig på ett nytt grepp och har skrivit korta - och snabba - omdömen/texter om veckans skivskörd. Vissa har jag lyssnat mer på, vissa bara några gånger. Ändå är det mina högst personliga åsikter, som det ju ska vara. Betyg delar jag ut också. Och en och annan känga. Överst veckans album...

Britta Persson - Current Affair Medium Rare

8/10

Britta Perssons mer självsäkra och melodiskt starka tredje album tas emot med öppna armar av undertecknad. Här släpper hon den introverta och skeptiska DIY-pop för gott och blommar ut i en rad "hatt- och blås"-låtar. Som vore hon en några år yngre och hungrigare Marit Bergman innan hon tog sitt pick och pack och flyttade till New York. Perssons "pack" till låtar är byggda med ett självförtroende och en glädjespridande charm som går rakt in i hjärtat. Kärnan på albumet är stor och det är svårt att nämna någon låt framför den andra. En sak är säker; Britta Persson har (förhoppningsvis) hittat vägen till det definitiva genombrottet.

Läs mer om Britta Persson och skivan, om ni vill, i inlägget under.

Simon Norrsveden - Quentin Tarantino EP

5/10

Simon Norrsveden låter som en blandning av Lasse Lindh, Love Olzon och Per Gessle men gör oftast musik som påminner om Kent-ballader.

När han som i bland annat singelspår som mer fartfyllda "Stockholmssången", Kristian Anttila-remixen av "OK baby det är dags att vi ska vinna allt" och nu i det huvudsakliga singelspåret "Quentin Tarantino" (som doftar Gyllene tider/Freestyle) blir det mer klös i den sockriga och synthiga ljudbilden som klär Norrsvedens ljusa - väldigt pojkaktiga - röst. Även om han än så länge mest gör poppastischer i sitt sökande att hitta ett eget uttryck är "Quentin Tarantino EP" egentligen ett steg i rätt riktning. 

SeLest - Kapellgatan 12

6/10

Håkan Hellströms gitarrist Simon Ljungmans band debuterar med ett rätt udda album, upplägget är vågat; här blandas små refrängstarka poplåtar ("September", "Kungarike") med långa balladepos med orkestrerade kammarstråkar och instrumentala partier. Texterna bär både vemod och sorg. Några sånger är väldigt anonyma och lite för långa men Ljungman sjunger på ett sätt som påminner en del om Thom Yorke ("Vi och våra föräldrar") och Jonathan Johansson ("Sår") utan att det stör, och det vilar något fascinerande över debuten.

SeLest har alla förutsättningar att bli 2010 års svar på Autisterna.

Robyn - Body Talk pt 2

6/10

Vitfrillan Robyns andra kroppsspråksskiva innehåll likt föregångaren åtta "övningar". Skivans fyra första spår består av stark, synthig och futuristisk popelectro. Dess avslutning är betydligt sämre och mer slätstruken. Jag har förhoppningar på "Body Talk pt 3", förhoppningsvis är den inte lika lik i sin uppbyggnad som de två första volymerna varit.

Hurts - Happiness

5/10

"Happiness" är en skiva som vid första anblicken kan sägas vara en besvikelse. Efter några rundor i lurar och bilstereo är den faktiskt betydligt mer än några singlar. Balladerna är lyssningvärda, den något tama och otidsenliga produktionen fungerar och jag vill inte bara spela några få spår. Ändå tycker jag att den stora hypen som byggts kring Manchester-duon är överdriven.

Dungen - Skit i allt

1/10

 

Skit i Dungen, det gör jag

Nöden har ingen lag

I varje fall pissar jag i dungen

Utanför Perrongen om jag blir så illa tvungen

Ps. Ännu har ingen velat ha mina gamla vändstekta Dungen/Reine Fiske-skivor. Sista chansen nu, annars skickas de till Fiske Ds.

 

Jag hade en hemkunskapslärarinna som hette Brita Persson. Hon kunde det där med att laga mat, baka, tvätta och hushålla. En lite äldre och mognare Mat-Tina om man är på det humöret. Det var långt innan mat-tv. Ja, möjligtvis fanns Keith Floyd eller Jan-Boris Möller, mer var det inte. På högstadiet gjorde jag av misstag pulvermos till hela klassen. Vet inte om jag tog fem påsar i stället för fem matskedar, men Brita fick be de andra att skita i att göra pulvermos vid sina kök (och jäklar vad hon vispade i den grytan jag plågat med för mycket pulvermospulver): "Patrik har gjort så det räcker och blir över", hojtade Brita och tänkte i samma sekund att den där långsmale drasuten blir nog ingen mästerkock.