PL-toppen tillbaka igen 28 jan
Jag provar den här gången en tio-i-topp-lista så att variationen blir lite tydligare, och ni som saknat en lista som t.ex. Trackslistan kommer nog bli lite glada i varje fall...
Som vanligt släpps listan lördagar kl. 14.00.
Nu ska jag bara sammanställa listan. Liksom Tracks kommer det nog finnas en och annan låt som kan kategoriseras in som större hit men då är den värd det, i varje fall i min bok.
Torsjö Live, andra dagen, 27 juni
Betyg: 3
Sophie Zelmani är en lite försiktig och vän artist. I tjugo år har hon gett ut finstämd musik och de flesta i bandet som backar upp henne har följt i hennes musikaliska fotspår. På en vit trästol sitter hon ned och spelar några utvalda låtar med sitt tremannaband. Lars Halapi är en av dem och han skänker låtarna en nerv och ett temperament när han vid några tillfällen gör soloutflykter med sitt fingerfärdiga gitarrspel.
Annars är spelningen kompetent men ändå lite tråkig. Den hade passat bättre på en mindre rockklubb. Det mesta försvinner bort i glömskan i den här stora miljön. Trean i betyg är av den svagare varianten.
Bäst: "If I Could" är en av höjdpunkterna.
Sämst: Ett envist strilande duggregn genom hela konserten.
-----------
Betyg: 4
Petter är ännu en rutinerad artist på Torsjö Live, han kommer i hiphopens tjänst. Ett inslag som lättar upp stämningen. Och visst gör han sin grej bra. Med den ständige sidekicken Eye N'I vid sin sida, DJ Sleepy bakom skivspelarna och ett gäng livemusiker som spelar bas, keyboard och trummor med frenesi blir det ett schyst sväng där melodier verkligen inte saknas. Liveversionen av Petters musik innehåller en hel del överraskningar och oväntade infall. Låtövergångarna och upplägget är också väl framfört. En hitspäckad show med värme och idérikedom helt enkelt. Petter rappar och sjunger mycket om Stockholm och är stolt över sitt ursprung. Det smittar av sig på publiken som ges tillfällen att dansa loss i det blöta gräset.
Bäst: Petters avslappnade stil och helhetsintrycket av spelningen.
Sämst: Längden på konserten är lite kort.
Betyg: 3
Meja och Louise Hoffsten är ett musikaliskt möte som passar bra ihop. Även om det är låtar från två artisters karriärer så hålls den sparsmakade showen samman av humor och en uppsluppen stämning där betoningen ligger på deras mest bekanta låtar.
Konserten inleds med Willie Nelsons countrydänga "On the road again" där bägge sjunger leadsång. Sedan blir det oftast växelkörning av varandras låtar. Hoffsten hinner också ge Meja en kort munspelslektion och några goda råd om kärlek. Detta lättsamma mellansnack väver ihop spelningen bra och de fyra musikerna som backar upp Meja och Hoffsten får fint snurr på P4-favoriter som "Only the dead fish follow the stream" och "Yellow ribbon".
Bäst: Den glada stämningen.
Sämst: Den kylslagna kvällen börjar göra sig påmind.
-------------
Betyg: 4
Ulf Lundell var artisten som fick avsluta årets upplaga av Torsjö Live. Långt in på småtimmarna höll den 65-årige rockveteranen låda och gjorde det med bravur. På ett imponerande outtröttligt vis styrde han, tillsammans med följeslagaren Janne Bark och ett ungt samspelt band, skutan genom ett pågående fyrtioårsjubileum som Lundell firar som skivartist.
Det är få lugna och sansade stunder under de två timmar och en kvart som Lundell spelar. Publiken får som brukligt valuta för pengarna av en Lundell-spelning. En hel del låtar får en annorlunda kostym live och det är rätt kraftfullt när hela orkestern brassar på med alla instrument med full rockkraft.
Mer kända låtar som "Rom i regnet", "Snön faller och vi med den" och "Sextisju, sextisju" dyker upp tidigt i setet.
I "Förlorad värld" kastar han ut munspelet som han använt till publiken. Låten flyter väl samman med efterföljande "Chans". Och det är låtar som tar tid på sig att spelas. Det blir några tappra allsångsförsök och skrålande med publiken.
"(Oh la la) Jag vill ha dej" innehåller mer gitarrmangel än disco till Lundells stora förtjusning. Och för säkerhets skull lite mer jammande med bandet som avrundning.
I extranumren blir det "Öppna landskap" och "Om sommaren". Lundell väser ut sin ilska över det obefintliga sommarvädret, och likt en meteorolog förutspår han resterande sommarens väder med en sällan skådad iver.
Och så ska väl en spelning med Lundell vara. Mycket av det mesta. Och allt på en gång.
Bäst: Det händer mycket under en konsert med Ulf Lundell.
Sämst: Ljudstrul i de första låtarna.
PL-toppen - "Den nya Tracklistan" - Nionde listan
PL-toppen - vecka 24, lördag 13 juni
Numera ligger bara aktuell lista i länken ovan.
Har lagt alla andra låtar som legat på listan och bubblare i en annan spellista. "Gamla låtar, PL-toppen" heter den på Spotify.
1. Little Children - We´re falling (1)
2. Viktor Olsson - 27 kvm (3)
3. Natali Felicia - Used to be (4)
4. Faråker - Apans sång (6)
5. Future Islands - The Chase (2)
6. The Vaccines - Minimal affection (7)
7. Jonas Bergsten - Ingen av oss är väl hård på riktigt (Ny) Veckans raket!
8. Bob Hund - RockaBilligt (12)
9. Joel Alme - Innan staden vaknar (13)
10. Jonathan Johansson - Stromboli brinner (15)
11. Kite - Up for life (8)
12. Circa Waves - T-shirt weather (5)
13. Little Jinder - Sommarnatt (17)
14. Mew – Water slides (9)
15. Den Svenska Björnstammen & 047 - Förlåta eller svika (16)
16. Panda Da Panda - Meningen med (18)
17. Amason - Yellow moon (10)
18. Vera Vinter - Huset (Ny)
19. Nottee - Do you love me (Ny)
20. St. Vincent - Teenage talk (14)
Bubblare:
Closure - Creatures
Daniel Adams-Ray - Thinking of sunshine
José González - Open book
Sanne, Mats och Benneth-recension
Blev lite recenserande i onsdags (publicerad i fredagens Norra Skåne). Mycket folk var det. Och bra stämning.
------------------------------------------------------
Konsert
Sanne Salomonsen
Mats Ronander
Benneth Fagerlund
Hässleholm kulturhus, Röda salongen
Onsdagen den 11 mars
+++
Mats Ronander är bluesens man, mångsidig förvisso, men bluesen är själva grundpelaren för denne 60-årige rockare som i unga år spelade i Nature. Under onsdagskvällens konsert får publiken en rejäl dos av den musik som Ronander arbetat hårt med under sin karriär. Det blir en hel del anekdoter och han nämner artister och band som han samarbetat och spelat med. Ulf Lundell, Abba och Totta Näslund är några som kommer på tal. Lagom med skryt ändå och allt vävs ihop med följeslagaren och pianisten Benneth Fagerlunds komp och där Ronander själv spelar munspel och gitarrer av alla de slag som om det inte fanns någon morgondag.
Innan Sanne Salomonsen har kommit in på scen har Mats Ronander inlett med "Lika barn leka bäst", sjungit Pugh Rogefeldts "Jag har en guldgruva", tagit sig an Ted Gärdestads mindre bekanta "Can't stop the train" och dammat av sitt egna band Low Budget Blues Bands version av Don Nix-skrivna "Everybody wants to go to heaven". Det blir några långa munspels- och gitarrsolon. Och i all sin enkelhet funkar det trots avsaknaden av en trummis.
När Sanne Salomonsen äntrar scenen gör hon det till den gamla soulklenoden "When you walk in the room" och sin Thomas Helmig-signerade hit "Kærligheden kalder", som i showen blir något av en hyllning till sin före detta man, Mats Ronander.
Alla tre på scen sluter kort därefter upp i sång i ösiga "Nowhere to turn" där Benneth Fagerlund får ta Mikael Rickfors roll, som sjunger på studioversionen, med bravur.
Innan paus blir det Procol Harums "A whiter shade of pale" som herrarna sjunger, Sanne Salomonsen smyger in och låten övergår under hennes beskydd i "When a man loves a woman".
Den något mer musikaliskt varierade och bättre andra halvan består av Salomonsens stora hit "Den jeg elsker" med lite allsång från den på parkett rätt fulltaliga publiken, hon talar om sin svåra sjukdomstid och sjunger finstämda "Hjem" väldigt bra.
Efter en lång berättelse om bland annat dansk språkförbistring, Köpenhamn och Bruce Springsteen blir det duett i "Fire". Och Ronander spelar sin välkända "Gör mig lycklig nu"; med bara piano och gitarr som uppbackning blir den inte riktigt lika poppig och uppfriskande som den brukar låta.
Extranumrena går i The Rolling Stones tecken. Först riviga "Honky Tonk Woman" med Sanne Salomonsen på leadsång och sedan lugna "Till the next goodbye" som fint ger kvällens knappa två timmar långa musikaliska resa ett värdigt avslut och helt befriad från en riktig jävla schlager.
Den svenska björnstammen - Hatar allt (singel)
Tivolirock 13 juli - recension
Darin: ***
Oskar Linnros: ****
Johnossi: ****
Graveyard: ****
Tivolirock 13 juli
Darin har med sig ett åttamannaband på scenen. Han inleder med några av sina första hits. “Step up”, “Money for nothing” och “Want ya” i rätt rask takt. Sedan blir det några låtar från senaste skivan “Exit” som sänker tempot en aning. Kanske inte till sin fördel vid 17-tiden och eftermiddagssol men sen tar han plats bakom keyboarden i suggestiva och fina falsettsången “Surrender” och mot slutet av den sluter bandet upp.
En stund senare är det dags för Darin att sätta sig ned på scengolvet och sjunga några av sina ballader. “You’re out of my life” är först ut av dem och här får publiken chansen att sjunga med. Smäktande “Why does it rain” tar vid och publiken tunnas av något. I “Who’s that girl?” ställer sig Darin återigen upp och tempot ökar.
Och i “Playing with fire” åker en röd skinnjacka på över den vitmönstrade t-shirten och blinkande skärmar bakom honom blottas. I klubbiga “Check you out” bränner det till lite mer och Darin rör sig över större ytor och med lite större pondus. Naturligtvis blir det några låtar från hans “Så mycket bättre”-deltagande på slutet. Först Magnus Ugglas “Astrologen” som mest flyter förbi. Men i extranumret och tillika Olle Ljungström-låten “En apa som liknar dig” blir det bra tryck och kraftigare rökpuffar sprutas ut på bägge sidor av scenen. Så klart kan inte en artist som Darin avsluta med två covers, det blir därför en av hans största egna sentida hits, “Nobody knows” och den gör han riktigt bra. Publiken är också mer aktiv än någonsin i extranumren. Och gott om hits fick de allt höra av Darin även om det var några ballader för mycket i början och en något för trevande artist under delar av konserten som bevisar att han har en bit kvar i att möta en publik och ta ut svängarna mer men det kommer säkert, även i festivalsammanhang.
----
En energisk, snudd på övertänd och väldigt sprallig Oskar Linnros går ut hårt på Tivolirocks Scen 2. Iförd mössa och svart linne och vit skjorta inleder han med titelspåret “Klappar och slag” från nya andra albumet, väver in lite rap och kör kort därefter “Kan jag få ett vittne?”. Mössan kastas av och efter det blir det senaste singeln “Hur dom än” som får bra respons och Linnros visar sig ha blivit än bättre live med ännu ett till soloalbum i ryggen. Timbuktu-låten “Fallskärm” som Linnros varit med och skrivit vävs in mot slutet i “Hur dom än”. Han har med sig ett väloljat band och en körsångerska som då och då tar över och blir en duettpartner till honom.
“Tunga moln” sänker tempot en aning. Och så uppväxt-hymnen “Ack, Sundbyberg” följt av “Stockholm” där Linnros tar plats lite längre ut på scenen och försöker skapa gammal soul-känsla. Hade det filmats hade det garanterat varit i svartvitt..
Nya albumet visar sig fungera utmärkt live.
Självklart dyker stora hits från genombrottssoloskivan “Vilja bli” upp. “25”, “Från och med du” och extranumret “Genom eld” gör sammantaget att det är den bästa konserten jag sett med Oskar Linnros. Med hans självförtroende och tydlig linje, entusiasm och kärlek till publiken borde han ta landet med storm.
----
Den långa stämningsskapande inledningslåten “Into the wild” som Johnossi spelar är måhända inte synonymt med vad som komma ska på Träscenen. Men vi får en introduktion till en taggad duo (live förstärkt med en keyboardist) med snyggt och ljust scenljus kring sig. Första singeln “Gone forever” från vårens album “Transitions” kommer tidigt. Och ja, sen fortsätter i princip hitparaden där sångaren/gitarristen John Engelbert och trummisen Oskar “Ossi” Bonde spänner musklerna och tar verkligen vara på sin speltid. Mycket hinns med på en timme. Och det mesta är riktigt bra. Deras rockiga och melodiösa popmusik har väl alltid fungerat i liveformatet men undrar om jag sett en bättre konsert med bandet. Trots den relativt fåtaliga publiken är det bra engagemang långt fram. Inte så konstigt. Det här är svårt att stå still till. En kompakt och snygg show bjuder herrarna på med väldigt bra ljud dessutom som ger låtarna än mer kraft live. Att ständigt utveckla det som duo är imponerande. Scenen är täckt av rök med mycket blinkande ljus och tre färgglada cirklar på scen.
Den utmärkta balladen “For a little while” kommer en bit in i spelning. En fin liten pärla som tjänstgör som vattenhål och visar på utveckling i bandet redan breda register.
Därefter blir det tunggung i “Roscoe” som med tyngd övergår i “18 karat gold” och “Everywhere (With you man). Avslutningen blir såklart “What’s the point” i en röjig men relativt naturtrogen version. Inga extranummer blir det men det känns som det kvittar. För en timme i Johnossis sällskap den här behagliga sommarkvällen är riktigt angenämt.
----
Göteborgskvartetten Graveyard får sin i grund och botten 70-talsinspirerade psykedeliska hårdrock att låta både ny och uppdaterad. Tunga riff och en extremt sammansvetsad och närvarande spelglädje gör att de nästan bokstavligt får bas, gitarrer och trummor att glöda. De spelar snabbt och långsamt. Ibland i samma låt. Korta rocklåtar som “Goliath” och “Seven seven” kombineras med längre som “Slow motion countdown” och “Thin line” vilket gör konserten varierad. Låtar från bandets tre album får chansen. Blues- och rocklåtar som är svängiga och ösiga. Att det bara är de mest tappra som är kvar när lördag blivit söndag bryr sig Graveyard inte om. Bandet låter musiken tala. Ibland som mot slutet av konserten löper instrumenten amok i härlig livekänsla och det vill egentligen aldrig ta slut. För som bandet spelar! Imponerande, minst sagt. De är väl värda sina Grammis-utmärkelser. Och fortsättning lär följa.
Robin Stjernberg - Pieces
Robin Stjernberg - Pieces
(Lionheart/Universal)
Betyg: 3
Ett hektiskt och innehållsrikt 2013 fortsätter för hässleholmaren Robin Stjernberg när han ger ut sitt andra album, den här gången med enbart egenskrivet material. “Pieces” är en gräddig musikalisk tårta i tolv bitar, maffig men med något som mättar och dröjer sig kvar ett tag. Ta till exempel inledningen som är bra. Den lite arenamässiga låten “One down two to go” med en refräng som är ute och köper sockervadd i publikhavet med näven i luften.
Det pampiga titelspåret "Pieces" växer och vecklar ut sig till riktigt falsettballadguld. Oefterhärmligt sjungen av Robin Stjernberg. Rösten ja, det är ett kapitel för sig. Som han sjunger. Snacka om att han använder sången som ett instrument som slår allt annat på skivan på fingrarna.
Den vinstgivande “You” är förstås en annan låt som tillhör albumets bästa. “For the better”, som går i samma fotspår är också en av topparna och tar tillvara på Stjernbergs resurser på bästa sätt.
Bortsett från några låtar i mitten av skivan är det snygg och välproducerad FM-radiopop med mycket röstgympa för pengarna. Den något menlösa Michael Bublé-pastischen “Isn’t it time” och den statiska John Farnham-skrika-ut-låten “Rule the world” har jag lite svårt för, annars är “Pieces” en rätt behaglig skiva.
Låtarna har Robin Stjernberg skapat och skrivit ihop med ett gäng doldisar i branschen. Jag gissar att de kan få fram en ännu vassare helhet tillsammans framöver, ruffa till de rätt lika låtstrukturerna ännu mera eller om Stjernberg helt enkelt gör det på egen hand nästa gång, efter att allt ståhej lagt sig en smula. Det är bara att hoppas, för med en röst som denna är sångfågeln från Hässleholm värd att bli ihågkommen som så mycket mer än den första Melodifestivalenvinnaren som gick via Andra chansen och som med folkets röster bara hamnade på en fjortondeplats i Eurovision Song Contest.
The Dimestore Junkies-recension
Fick förfrågan att skriva om The Dimestore Junkies album för Norra Skåne/Skånskan. En fråga jag inte kunde tacka nej till. Det är svårt för tidningen att få recensenter till bandet då Jörgen Johansson känner och jobbar/har jobbat både på Norra Skåne och Skånskan. I mitt fall (som inte recenserar skivor och mer är en form av frilans mest gällande sporadiska konsertrecensioner) kan jag dock ta på mig recensentrollen med gott samvete då jag inte känner några i The Dimestore Junkies så väl att det påverkar mitt omdöme. Däremot förstår säkert många som läst mina tidigare åtagande att jag gillar bandet och deras musik. Förra året såg jag fyra av deras konserter och i kväll hade jag tänkt gå till Restaurang Farozon och se deras show under deras releasefest på hemmaplan.
Här kan man dessutom läsa Skånskans Peter Eliassons recension av bandets spelning på Sankt Gertrud i onsdags.
Eftersom inga Norra Skåne/Skånskan-skivrecensioner läggs ut på respektive hemsida finns möjligheten att läsa min här nedan.
----------------------------------------------------------------------------------
The Dimestore Junkies – With no permission to land
(Connection/Naxos)
Betyg: 4
The Dimestore Junkies har fått fin draghjälp när Bruce Springsteen besökt Sverige två år i rad och bandet påpassligt spelat mycket i hans närhet på för- och efterfester. Willie Nile är en annan betydelsefull artist som de samarbetat med. Och nu börjar det hända saker på riktigt.
Nya albumet “With no permission to land”, som innehåller en rad bekanta låtar sedan tidigare, är inspelat i MTS Studio i Bjärnum med producenten Mikael Nord Andersson. Frontmannen Jörgen Johansson är en berättare och betraktare av rang och det färgar av sig i många av texterna. Han skriver texter och melodier som sätter sig och gör avtryck. När jag lyssnar känns det verkligen som han har haft världen som inspirationskälla i resor i bland annat Springsteens fotspår.
"With no permission to land" är en skiva fylld av powerpop, Springsteen-besläktat låtskriveri, varsamma ballader och traditionell rock som fångar livekänslan i många av låtarna som putsats till på vägen och i replokalen. Det känns aldrig spretigt, snarare väldigt jämnt, välskrivet och habilt överlag. Och globetrottern Johanssons småhesa men självsäkra sång tonsätter vykortsbetraktelser med vardags- och spritromantik.
Skivan inleds bra med den lugna och stämningsfulla “Skyline”. “Everything is broken” tar vid, där Jessika Borg förtjänstfullt får sjunga leadsång bredvid Jörgen Johansson. Ola Hjelm, som varit tongivande i musikskapandet, briljerar med en stämningsskapande gitarrslinga på slutet som ytterligare förhöjer låten.
Annars är det under andra halvan av "With no permission to land" det riktigt bränner till och ett pärlband av bandets starkaste låtar presenteras. "Saturday nights and Sunday mornings" slår an tonen och känns som ett behagligt och vackert inslag.
"Wonderland" är ett av albumets nyckelspår, en suggestiv stadiumrockare med stora gester och en explosiv refräng. Den avslutande ”Reality Road” är jag också barnsligt förtjust i. En finfin liten visa som hade passat in lika bra vid en lägereld som på ett stillsamt tivoli.
I sin genre står sig sextettens storbolagsdebut väldigt bra. Allt sammanfaller i ytterst trivsam rock som står på stadiga ben.
Sitter här och längtar efter något nytt med Britta Persson!
Och här är två tagningar av en ny Vit päls-låt
I väntan på Hästpojkens nya album
Lennart Persson - LP aka Hövdingen
Vit Päls till alla
Filip och Fredriks podcast goes 100
I dag firar Filip Hammar och Fredrik Wikingsson jubileum med sin podcast. De har nämligen gjort 100 sådana. Deras podcast är något av det bästa som den produktiva duon gjort.
Det som en gång började som samtal på bilresor där de ibland ringde upp lite folk de hade telefonnr till eller såg på gatan har alltmer utvecklats till veckans höjdpunkt i podcastsfären. Den med garanterat flest ord och namndroppning per minut också. Men den är väldigt underhållande och oftast rolig.
Jag har lyssnat på de 99 podcasts som sett dagens ljus. Vissa även mer än en gång. Jag har imponerats av deras initierade samtal, ibland lite vulgära och skruvade ton men allt som oftast går det röda trådar genom deras program och det är intressanta diskussioner som förs. Av de bägge herrarna görs dessutom regelrätta sågningar och hyllningar av skådisar, kändisar, filmer, dokumentärer och böcker, mm. Och det är en hel del av dessa film- och boktips jag har tagit till mig.
Utan uppehåll har de varje torsdag lagt ut sin podcast i snart två års tid.
++++
+++
++
OBS! "Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS)" har jag bara lyssnat några ströavsnitt på och kan inte betygsätta. Detta gäller även "Olof och Rickards podcast" och "Magnus och Hannahs podcast" som bara har gjort två avsnitt vardera (har lyssnat på bägge) men det är ändå för lite för att betygsättas...
Ps. Fyller kanske på med lite text om övriga podcast senare. Ds.
"Jakten på Bernhard"
När söndagen blivit måndag och jag egentligen skulle ha gått och lagt mig för länge sen, eftersom jag skulle upp och jobba efter fyra veckors semester, såg jag den utmärkta dokumentären "Jakten på Bernhard" som ursprungligen hade premiär för drygt två år sedan men som nu repriserades i SVT2.
Jag såg möjligtvis delar av den när den gick 2010 men nu kom jag in direkt från start och kan bara applådera serietecknaren och dokumentärfilmaren David Liljemarks fina, gripande och väldigt hedervärda skildring av den då 82-årige Bernhard Redenstedt, en man som sätter upp lappar på olika platser i Lund, ja han skriver sin livshistoria i mångt och mycket på dessa. Handstilsskrivna och lätt svårlästa sådana men med mycket mening bakom. Han visar sig inte vilja bli störd av Liljemark då han är mitt uppe med att kämpa för att inte bli avhyst från sin lägenhet efter att ha samlat på sig mycket saker under sin tid i Lund. David Liljemark ger sig dock inte så lätt och vill bara Bernard väl och hjälpa honom så mycket han kan.
Missa inte "Jakten på Bernhard" är mitt enda råd. Den finns drygt tjugo dagar till på SVT Play.
Den finns även på dvd, med bonusmaterial från Liljemarks andra projekt.
Som av en slump lyssnade jag i dag på "Värvet"-intervjun med Liljemarks serietecknar-kollega och vän Simon Gärdenfors. Kul och begåvad snubbe det också. Inte minst när han tidigare var med i "P3 Populär". Borde införskaffa någon av hans seriealbum/romaner. 
Dessutom var jag på Farozon och åt i dag. Inte så mycket folk som vanligt så jag fick inte panik. Blev Lasagne al forno, fint ska det va!
För ett par veckor sen var jag i Tjeckien. Mer om det senare... I varje fall lite bilder. (För några månader sen var jag i Las Palmas...)
Helgens bästa fotbollsmatch!
Låtlista på Kents nya album
1. 999
2. Petroleum
3. Isis & Bast
4. Jag Ser Dig
5. Tänd På
6. Beredd På Allt
7. Ruta 1
8. Färger På Natten
9. Låt Dom Komma
10. Hänsyn
Karaktäristiska Kent-titlar blandas med titlar som skulle kunna vara framvärkta av Patrik Isaksson...
Bonus här: http://soundcloud.com/kenttheband/kent-ett-r-utan-sommar-bonus
Eldkvarn-recension, 9 mars - Hässleholm kulturhus
I fredags var jag på Eldkvarn, och mellan all bordtennis jag spelade i Bjärnum under lördagen och söndagen och en rolig föreställning av David Batra fick jag ihop några meningar om konserten. En stark trea/svag fyra hade jag gett Eldkvarn-konserten i betyg. Lite bilder försökte jag också ta. För låtlista se föregående blogginlägg.
---------------------------
Konsert
Eldkvarn
Fredag 9 mars
Röda salongen, Hässleholm kulturhus
Eldkvarn gör ingen besviken. I varje fall inte mig. Men man vet ungefär vad man får när bandet, ursprungligen från Norrköping, ger en konsert. Plura Jonsson som ciceron och frontfigur är en perfekt blandning av småcool entertainer och trygg kepsförsedd mysfarbror. Begreppet ”still going strong” passar bra in på bandet som förra året firade 40-årsjubileum. Imponerande minst sagt. De senaste albumen med Jari Haapalainen vid producentrodret har visat på en nyvunnen formtopp både gällande text och musik, och framför allt en hög lägstanivå.
Det är inga yviga gester som bjuds på scen, och tur är väl det. Bandet gungar med sina instrument på ungefär samma plats de tilldelats på Röda salongens scengolv. Så småningom berättar Plura Jonsson också en del anekdoter om olika saker som hänt genom den långa karriären. Det kan t.ex. vara något så enkelt som en beskrivning av den plats där de spelade och bildades i början av sjuttiotalet, och några händelser som inte visades när Jonsson var med i tv-programmet ”Så mycket bättre” häromåret. Inget märkvärdigt skryt men känslan är att snacket kommer spontant mellan några av låtarna.
Annars är det musiken som får tala. Eldkvarn live 2012 är ingen nostalgitripp och det verkar aldrig bandet sträva efter. Inledningsvis blir det mycket material från senaste albumet ”De berömdas aveny”. Det tar några sånger innan Eldkvarn jobbar bort trögstartheten och kommer igång på allvar. Men ju längre konserten håller på desto bättre blir den.
Pliktskyldiga boogiebluesaktiga ”Låt det rulla” och balladen ”Tårar från en clown” flyter snabbt förbi och bränner aldrig riktigt till. Däremot passar ”Sång från Koster” i sin akustiska och lugna form förvånansvärt bra i liveformatet. Halvfartsversionen av ”Kärlekens tunga”, som spelats en tid, blir varken hackat eller malet utan hade tjänat på ännu en omarbetning. ”Den sorgliga orkestern” är däremot finstämd elegans där bandet tillåts glänsa. Finfina ”Fulla för kärlekens skull” misslyckas de aldrig med, inte heller ”Ta min hand”.
Under andra halvan av konserten blir det en hel del äldre låtar. ”Somliga går med trasiga skor”, ”Kungarna från Broadway” och ”Pojkar, pojkar, pojkar” är fina tempohöjare. Och här någonstans lyfter sig konserten ett snäpp. Det jag kan sakna en aning är däremot några fler blåsinstrument som givet ett extra sväng och tryck i några låtar. Nu blir det bara blås i ett nummer när en trumpetare smyger in på scen.
Önskelåten ”Nerför floden” är fin och ”I skydd av mörkret” funkar utmärkt. Bandets färskaste livemedlem Adrian Modiggård får dessutom sjunga leadsång på gamla ”Ett fall av kärlek”, vilket funkar helt okej. Och sist ut den här kvällen blir Eldkvarns numera allt mer förekomna avskedslåt ”Ikväll”, en lugn akustisk sång med allsångsinslag och en visselsession av trummisen Werner Modiggård.
En timme och fyrtiofem minuter skänker Eldkvarn oss den här gången, en respektabel längd som egentligen är alldeles för kort, för det finns fler sånger ur en diger låtlista jag hade velat höra. Kan bara välkomna Eldkvarn tillbaka på Siesta om några månader, då får även de något yngre som missade kvällens konsert en ny chans att se ett skickligt band lira sin musik och då blir det nog en något annorlunda setlista. Jag håller tummarna för det.
Eldkvarn-låtlista, Hässleholm kulturhus, fre 9 mars
I kväll var jag på Eldkvarn i Hässleholm kulturhus.
I väntan på recension och bättre bilder (måndag) är här i varje fall låtlistan och några mobilbilder:
1. Tid för dig att gå
2. En liten kyss av dig
3. Låt det rulla
4. Tårar från en clown
5. Fulla för kärlekens skull
6. Sång från Koster
7. Ta min hand
8. Kärlekens tunga
9. Mina stjärnor har slocknat
10. Den sorgliga orkestern
11. Vägen till paradiset
12. Be-bop-a-lula-land
13. De berömdas aveny
14. Somliga går med trasiga skor
15. Kungarna från Broadway
16. Pojkar, pojkar, pojkar
----
17. Nerför floden
18. I skydd av mörkret
19. Ett fall av kärlek (Adrian Modiggård på leadsång)
20. Ikväll
Stora hamburgare för stora karlar...
Eeeh. Hur tänkte Statt/Restaurang Oscar här? "Stans största hamburgare 500 gram" låter väl inte så där jättelockande att smälla i sig på en lunch. En 150-grams eller 200-grams hamburgare räcker gott och väl, där går liksom min gräns. 500 gram malet kött borde ju motsvara någonstans mellan tio och femton thaiköttbullar på Thai take away i Hässleholm. Fem sådana kan lätt slinka ned men knappast så många fler på en lunch och då äter jag inte speciellt mycket annat på deras buffé på onsdagarna förutom lite ris och grönsaker.
Man kan ju undra hur många som blir frestade att prova denna "delikatess"? Jag tror snarare det är tvärtom. Många blir avskräckta, förolämpade. För att äta denna rätt mer än en gång tror jag inte man gör, om man nu inte vill äta ihjäl sig som Elvis Presley delvis gjorde.
Det får mig även att minnas en film ("Vrålet från vildmarken"/"The Great Outdoors", 1988) med John Candy där han på restaurang slog rekord/vann pris i att äta mest kött/störst köttbit under en kväll. Och det gick ju - tyvärr -som det gick i slutändan med honom också.
Nej, 500-grams är nog inget som Anna Skipper hade rekommenderat. Eller ens någon dietist. Är det pommes och bröd till dessutom? Är det "klassiska tillbehör"?
