Patrik Leandersons blogg

I fredags var jag på Eldkvarn, och mellan all bordtennis jag spelade i Bjärnum under lördagen och söndagen och en rolig föreställning av David Batra fick jag ihop några meningar om konserten. En stark trea/svag fyra hade jag gett Eldkvarn-konserten i betyg. Lite bilder försökte jag också ta. För låtlista se föregående blogginlägg.

---------------------------
Konsert

Eldkvarn

Fredag 9 mars

Röda salongen, Hässleholm kulturhus

Eldkvarn gör ingen besviken. I varje fall inte mig. Men man vet ungefär vad man får när bandet, ursprungligen från Norrköping, ger en konsert. Plura Jonsson som ciceron och frontfigur är en perfekt blandning av småcool entertainer och trygg kepsförsedd mysfarbror. Begreppet ”still going strong” passar bra in på bandet som förra året firade 40-årsjubileum. Imponerande minst sagt. De senaste albumen med Jari Haapalainen vid producentrodret har visat på en nyvunnen formtopp både gällande text och musik, och framför allt en hög lägstanivå.

Det är inga yviga gester som bjuds på scen, och tur är väl det. Bandet gungar med sina instrument på ungefär samma plats de tilldelats på Röda salongens scengolv. Så småningom berättar Plura Jonsson också en del anekdoter om olika saker som hänt genom den långa karriären. Det kan t.ex. vara något så enkelt som en beskrivning av den plats där de spelade och bildades i början av sjuttiotalet, och några händelser som inte visades när Jonsson var med i tv-programmet ”Så mycket bättre” häromåret. Inget märkvärdigt skryt men känslan är att snacket kommer spontant mellan några av låtarna.

Annars är det musiken som får tala. Eldkvarn live 2012 är ingen nostalgitripp och det verkar aldrig bandet sträva efter. Inledningsvis blir det mycket material från senaste albumet ”De berömdas aveny”. Det tar några sånger innan Eldkvarn jobbar bort trögstartheten och kommer igång på allvar. Men ju längre konserten håller på desto bättre blir den.

Pliktskyldiga boogiebluesaktiga ”Låt det rulla” och balladen ”Tårar från en clown” flyter snabbt förbi och bränner aldrig riktigt till. Däremot passar ”Sång från Koster” i sin akustiska och lugna form förvånansvärt bra i liveformatet. Halvfartsversionen av ”Kärlekens tunga”, som spelats en tid, blir varken hackat eller malet utan hade tjänat på ännu en omarbetning. ”Den sorgliga orkestern” är däremot finstämd elegans där bandet tillåts glänsa. Finfina ”Fulla för kärlekens skull” misslyckas de aldrig med, inte heller ”Ta min hand”.

Under andra halvan av konserten blir det en hel del äldre låtar. ”Somliga går med trasiga skor”, ”Kungarna från Broadway” och ”Pojkar, pojkar, pojkar” är fina tempohöjare.  Och här någonstans lyfter sig konserten ett snäpp. Det jag kan sakna en aning är däremot några fler blåsinstrument som givet ett extra sväng och tryck i några låtar. Nu blir det bara blås i ett nummer när en trumpetare smyger in på scen.

Önskelåten ”Nerför floden” är fin och ”I skydd av mörkret” funkar utmärkt. Bandets färskaste livemedlem Adrian Modiggård får dessutom sjunga leadsång på gamla ”Ett fall av kärlek”, vilket funkar helt okej. Och sist ut den här kvällen blir Eldkvarns numera allt mer förekomna avskedslåt ”Ikväll”, en lugn akustisk sång med allsångsinslag och en visselsession av trummisen Werner Modiggård.

En timme och fyrtiofem minuter skänker Eldkvarn oss den här gången, en respektabel längd som egentligen är alldeles för kort, för det finns fler sånger ur en diger låtlista jag hade velat höra. Kan bara välkomna Eldkvarn tillbaka på Siesta om några månader, då får även de något yngre som missade kvällens konsert en ny chans att se ett skickligt band lira sin musik och då blir det nog en något annorlunda setlista. Jag håller tummarna för det.