Betala öl är inte lika med att få en...
Bagar-Leffe kan inte ha gått nån bartenderkurs. Jag skulle beställa två öl i går till Team Jarvis Cocker (vi blev för övrigt tvåa igen) på musikquizen på Harrys. Jag betalade och han öppnade den ena, sen var det slut i hjärnkontoret. Den ena ölen som han börjat tappa upp, en Staropramen på fat, var glömd och skummig. Så jag fick pliktskyldigt säga att jag ville ha den andra också. Den andra jag fick var en flaskale, Old Spreckled Hen. Ridå. Den var han glad i hågen över att ta betalt för, också. Jag brukar lämna fram mitt sletna, tejpade och nästintill söndriga Visa-kort till Bagar-Leffe, då tvingas han slita lite och får alltid knappa in siffrorna manuellt. Han vädjar gång på gång att jag måste byta det. Det tänker jag inte göra i första taget, inte för hans skull i varje fall... Skaffa bättre kassor eller chip-funktion, tänker jag. Dessutom måste även Bagar-Leffe veta att han lever, hehe. Bartenderjobbet ska inte vara ett glidarjobb, men nog är det betydligt glassigare än bagare som hans far var.
Men han slår inte slackern från Malmöfestivalen som när jag beställde en öl i Folkets park nonchalant tog emot pengarna och sen bara stod där. Jag fick "påminna" honom att jag faktiskt ville ha en öl också för pengarna...
Bagar-Leffe är förresten specialist på att "väcka" sovande kunder på Harrys/Kings Head, så nån nytta har han gjort på kursutbildningarna han gått ändå, även om detta inte tillhör hans huvudsakliga arbetsbörda.
Bagar-Leffe är förresten specialist på att "väcka" sovande kunder på Harrys/Kings Head, så nån nytta har han gjort på kursutbildningarna han gått ändå, även om detta inte tillhör hans huvudsakliga arbetsbörda.
Ida ny Lucia!
Så här glad blev Ida från Hörby som blev årets Lucia i Malmö.
Eller blev hon glad över att bli lyft av Staffan Hellstrand…
Lars Winnerbäck live in Kristianstad!
Skrev om Winnerbäck i Kristianstad i går för Norra Skånes/Skånskans räkning. Nedan är resultatet.
Blev inget betyg men hade blivit antingen en trea eller fyra.
Sju på en tiogradig skala som jag kan göra här.
-----
Lars Winnerbäck
Kristianstad Idrottshall
Lördag 21 november
7/10
Likt en trygg men ändå småblyg nallebjörn tar en långhårig Lars Winnerbäck Kristianstad Idrottshall i besittning, och han har publiken med sig hela vägen. Med bredbenta och återhållsamma rörelser på scen och ett gediget hantverk framför Winnerbäck och bandet en setlista som innehåller små förändringar sedan turnéstarten. Men för mig som inte sett honom live på några år blir det ett välkommet återseende. Inte så där påfallande att jag blåser av banan men jag blir heller inte besviken.
Allt inleds med en kortfilm med berättarröst där olika platser i en mindre stad skildras. Scenen kläs i ett snyggt ljus, varje låt har sin speciella utformning, det kan också vara text som vevas på bildskärmar i bakgrunden, eller bara färgskiftningar i scenljuset; allt från starkt vitt ljus till mörkare och behagligare nyanser.
Två låtar från det senaste albumet “Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen” får agera konsertöppnare. ”Järnvägsspår” och ”Köpenhamn och överallt” är rent musikaliskt och soundmässigt lite tuffare än vad vi tidigare varit vana vid. Men det passar Winnerbäck ändå förhållandevis bra. Det river och sliter lite mer än normalt i den mer akustiskt lunkande och textmässande folkrocken.
Den drygt två timmar långa konserten har sina transportsträckor i mitten, när Winnerbäck och bandet vaggar in publiken i lite för långa, sövande och uttänjda balladnummer som står och stampar på samma yta. Men de är ytterst få och allt som oftast är det bara hur trivsamt och bra som helst. Med en på sina ställen nästan extatisk publik höjer sig konserten också minst ett snäpp. Lars Winnerbäck blir i det närmaste generad över det stora bifallet. Högljudda och långa applåder följer när han några låtar in i konserten för första gången säger "tack". Det där med mellansnack är heller inget Winnerbäck gör så ofta den här kvällen, och så har det väl alltid varit. Därför känns hans försvarstal till en kvällstidningskrönika, som handlar om att han skulle vara sur och butter, tämligen onödig och malplacerad.
Annars blandas det ganska friskt med låtar från hans albumkatalog, låtar från några skivor dominerar dock, andra lyser med sin frånvaro. Relativt traditionella versioner av “Dunkla rum“, “I Stockholm“, “Åt samma håll“ och “Söndag 13.3.99” betas av. Ensam med sin elgitarr gör han också paradnumret “Hugger i sten” på ett varsamt och känsligt sätt. Ibland räcker det med små medel för att skapa magi. “Elden”, det första extranumret, är ett annat exempel på ungefär samma sak. I en finstämd version ackompanjeras Winnerbäcks sång enbart av en briljant Johan Persson på klaviatur. Strax därinnan har “Jag får liksom ingen ordning”, “Kom ihåg mig” och “Solen i ögonen” följt på ett pärlband. Den förstnämnda av dem tycker jag fungerar bättre i livekostym än skivversion. Winnerbäck sjunger sen "Om du lämnade mig nu" med Anna Stadling, där applåder efter varje avslutad duettvers följer. Två gånger ropas Winnerbäck in på scenen igen för extranummer, allt avrundas med en nedtonad “Söndermarken” som tonsätter samma film som inledde konserten.
Blev inget betyg men hade blivit antingen en trea eller fyra.
Sju på en tiogradig skala som jag kan göra här.
-----
Lars Winnerbäck
Kristianstad Idrottshall
Lördag 21 november
7/10
Likt en trygg men ändå småblyg nallebjörn tar en långhårig Lars Winnerbäck Kristianstad Idrottshall i besittning, och han har publiken med sig hela vägen. Med bredbenta och återhållsamma rörelser på scen och ett gediget hantverk framför Winnerbäck och bandet en setlista som innehåller små förändringar sedan turnéstarten. Men för mig som inte sett honom live på några år blir det ett välkommet återseende. Inte så där påfallande att jag blåser av banan men jag blir heller inte besviken.
Allt inleds med en kortfilm med berättarröst där olika platser i en mindre stad skildras. Scenen kläs i ett snyggt ljus, varje låt har sin speciella utformning, det kan också vara text som vevas på bildskärmar i bakgrunden, eller bara färgskiftningar i scenljuset; allt från starkt vitt ljus till mörkare och behagligare nyanser.
Två låtar från det senaste albumet “Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen” får agera konsertöppnare. ”Järnvägsspår” och ”Köpenhamn och överallt” är rent musikaliskt och soundmässigt lite tuffare än vad vi tidigare varit vana vid. Men det passar Winnerbäck ändå förhållandevis bra. Det river och sliter lite mer än normalt i den mer akustiskt lunkande och textmässande folkrocken.
Den drygt två timmar långa konserten har sina transportsträckor i mitten, när Winnerbäck och bandet vaggar in publiken i lite för långa, sövande och uttänjda balladnummer som står och stampar på samma yta. Men de är ytterst få och allt som oftast är det bara hur trivsamt och bra som helst. Med en på sina ställen nästan extatisk publik höjer sig konserten också minst ett snäpp. Lars Winnerbäck blir i det närmaste generad över det stora bifallet. Högljudda och långa applåder följer när han några låtar in i konserten för första gången säger "tack". Det där med mellansnack är heller inget Winnerbäck gör så ofta den här kvällen, och så har det väl alltid varit. Därför känns hans försvarstal till en kvällstidningskrönika, som handlar om att han skulle vara sur och butter, tämligen onödig och malplacerad.
Annars blandas det ganska friskt med låtar från hans albumkatalog, låtar från några skivor dominerar dock, andra lyser med sin frånvaro. Relativt traditionella versioner av “Dunkla rum“, “I Stockholm“, “Åt samma håll“ och “Söndag 13.3.99” betas av. Ensam med sin elgitarr gör han också paradnumret “Hugger i sten” på ett varsamt och känsligt sätt. Ibland räcker det med små medel för att skapa magi. “Elden”, det första extranumret, är ett annat exempel på ungefär samma sak. I en finstämd version ackompanjeras Winnerbäcks sång enbart av en briljant Johan Persson på klaviatur. Strax därinnan har “Jag får liksom ingen ordning”, “Kom ihåg mig” och “Solen i ögonen” följt på ett pärlband. Den förstnämnda av dem tycker jag fungerar bättre i livekostym än skivversion. Winnerbäck sjunger sen "Om du lämnade mig nu" med Anna Stadling, där applåder efter varje avslutad duettvers följer. Två gånger ropas Winnerbäck in på scenen igen för extranummer, allt avrundas med en nedtonad “Söndermarken” som tonsätter samma film som inledde konserten.
Onsdagen den 18 november 2009...
... var dagen då Lisbeth Åkerman fick äran att bli utsedd till julvärd i SVT. Robin Söderling fick en gratischans att vara med i ATP Masters-slutspelet och får äntligen möta Rafa Nadal igen. Kan bli en trevlig tennisvecka nästa vecka. Sverige med Erik Hamrén vid rodret var nära att få en drömstart men Hysén-sonen missade ett friläge, 0-1 blev slutresultatet mot Italien.
Det var också dagen då undertecknad tog hem vinsten i P3 Musiks introtävling, där alla tio artister och låtar var rätt. Mitt namn förkunnades i etern strax innan kl 14 och på hemsidan kunde man läsa "Introtävlingen var knepig, tyckte många, men Patrik Leandersson i Hässleholm satte både titel och artistnamn på samtliga tio intron."
Så här såg rätt svar ut:
Paul Simon: You Can Call Me Al
Pete Yorn & Scarlett Johansson: Relator
Julian Casablancas: 11th Dimension
The Wannadies: My Hometown
Paramore: Ignorance
The Soundtrack of Our Lives: Instant Repeater '99
Mustasch: Mine
Fatboy Slim: Praise You
Bob Marley & the Wailers: Buffalo Soldier
The Cardigans: For What It's Worth
Det var också dagen då undertecknad tog hem vinsten i P3 Musiks introtävling, där alla tio artister och låtar var rätt. Mitt namn förkunnades i etern strax innan kl 14 och på hemsidan kunde man läsa "Introtävlingen var knepig, tyckte många, men Patrik Leandersson i Hässleholm satte både titel och artistnamn på samtliga tio intron."
Så här såg rätt svar ut:
Paul Simon: You Can Call Me Al
Pete Yorn & Scarlett Johansson: Relator
Julian Casablancas: 11th Dimension
The Wannadies: My Hometown
Paramore: Ignorance
The Soundtrack of Our Lives: Instant Repeater '99
Mustasch: Mine
Fatboy Slim: Praise You
Bob Marley & the Wailers: Buffalo Soldier
The Cardigans: For What It's Worth
Nu blir det mycket. Spurten börjar.
Visst, "Bored to death" är väl lite småkul och trivsam emellanåt. Men det är nåt som fattas tycker jag, än så länge. Har ändå sett alla avsnitt hittills. Men alla serier kan inte fånga en och vara fantastiska direkt. Dessutom nya avsnitt av "Nip/tuck" (säsong 6), lovande Modern Family. Dexter säsong 4 i full gång, andra serier det tjatas om, "Mad Men" och "Californication", som jag bara sett lite på, allt som snackas om på tv på jobbet, böcker som ska läsas, skivor som ska lyssnas på, årsbästalistor som ska tänkas på. Hur ska man hinna med allt? Sen julen i antågande, pingis och fotboll ska spelas, ja till råga på allt ska man jobba, gå på krogen, gå på konserter, stada/röja upp/tvätta och kanske sova lite. Livet är en enda lång stress... Då funkar Hästpojkens nya som meditation.
Onödiga kommentarer och tillägg till saker som händer.
Ibland kan det förekomma tillägg och omotiverade kommentarer till saker man gör. Det kan vara petitesser eller självklara saker. Jag har säkert själv gjort sådana; kompisar och arbetskamrater likaså. Här följer några exempel.
På restaurangen: Ska du också äta? "Nej, jag åt kvällsmat innan jag kom hit". Istället för att svara det mer givna "Jag tar bara nåt att dricka". Och inte det här mer pinsamma/tveksamma. Som om kyparen bryr sig om det...
I skivaffären: "Skivan är inte till mig. Den är till min pappa". Tycker det i situationen är pinsamt att köparen ska tro att skivan är till en själv. Måste bara framhäva att sån här skit lyssnar inte jag på. Det kan också förekomma att man ber att få den inslagen i present trots att den är till en själv.
Samtal om fotbollsmatchen i går: "Såg du matchen, de vann med 3-0, det var snygga mål." "Jag såg inte den.", svarar den andre.
Nej, men tro mig de vann och det var snygga mål trots att du inte såg matchen. Som om resultatet hade blivit annorlunda om han också sett matchen.
Fullkomligt onödigt, men blir som en försvarsmekanism suger tag om en och man är tvungen att slå ifrån sig. Det kanske känns bättre för stunden, men ibland kan det bara bli pinsamt.
Samtal om fotbollsmatchen i går: "Såg du matchen, de vann med 3-0, det var snygga mål." "Jag såg inte den.", svarar den andre.
Nej, men tro mig de vann och det var snygga mål trots att du inte såg matchen. Som om resultatet hade blivit annorlunda om han också sett matchen.
Fullkomligt onödigt, men blir som en försvarsmekanism suger tag om en och man är tvungen att slå ifrån sig. Det kanske känns bättre för stunden, men ibland kan det bara bli pinsamt.
The Mary Onettes går på knock!
Skrev om ett band som går från klarhet till klarhet i onsdagens Nsk.
Får bli lite fler musiktips snart. Låtar, singlar, EP och album mm.
------
Får bli lite fler musiktips snart. Låtar, singlar, EP och album mm.
------
The Mary Onettes – Islands
(Labrador/Border)
8/10
Den ursprungliga jönköpingskvartetten The Mary Onettes fortsätter att rent musikaliskt söka sig tillbaka och med varsam hand omfamna sitt 80-tal. På ett sätt som berör mig mer än svenska kollegor som Fibes, Oh Fibes! mer polerade och glättigt utåtriktade konservering av samma decenniums amerikanska studiomusikerpop. The Mary Onettes gör på sitt andra album ”Islands” tio mollbeklädda låtar med starkt drivna melodier och ett episkt, stilrent retrosound som även den här gången får mig att tänka på Joy Division, The Cure, Echo & the Bunnymen och The Church, ja till och med A-ha och OMD. ”Islands” inleds med en stark trippel; den alldeles fenomenala ”Puzzles”, vars vers, text, melodi och refräng är som en perfekt liten suggestiv låt med ett härligt flöde, helt enkelt årets kanske allra bästa svenska P3-radiosingel. ”Dare” är inte många steg efter och ”Once I Was Pretty” känns lite som en The Cure-låt man hört innan men ändå inte. Men det slutar inte där, efter följer fler godbitar där Philip Ekströms stadiga röst och musikaliska förmåga att bygga in 80-talsljud, trummaskiner, synthar, körer och stråkar med sådan precision och skicklighet att The Mary Onettes alltmer framstår som ett av våra bästa och mest lovande band.
------
------
