Patrik Leandersons blogg

(Epic/Sony)

5/10

Småländska Melody Club är ett gäng som inte hymlar med sina influenser. Oavsett om de ändrar lite i instrumenteringen eller - som här - producerar skivan helt själva är bandets musik lika lättidentifierbar som alltid; klämkäck, hitvänlig, glad och oförarglig. Ändå kan jag finna en viss charm i deras konsekventa sökande efter den perfekta refrängen. På sitt fjärde album "Goodbye to Romance" ägnar de sig mer åt lightglamrock än den plastigare synthpopen. Något extraordinärt albumband blir nog Melody Club heller aldrig, för fortfarande är det i små portioner som man ska närma sig deras musik. ELO-flörten "She´s the Girl" och "High Society Girl", med fuzziga gitarrer är två låtar som sticker ut i rätt riktning. Precis som avslutningsspåret "Oh Candy Call Me", där kvintetten faktiskt ger sig ut på lite okänt vatten och gör det närmaste de har kommit akustisk powerpop med stämsång i bästa Teenage Fanclub-stil. Det fungerar förvånansvärt bra. Sångaren Kristofer Östergrens stilfulla serieteckningar i konvolutet ska också ha beröm. Dessa faktorer väger upp den menlösa singeln "Girls Don´t Always Wanna Have Fun" och ett par andra spår som mer känns som skissartade repriser av något de redan gett ut minst en gång tidigare.

(Rough Trade)

8/10

När Super Furry Animals frontfigur och huvudsakliga låtskrivare Gruff Rhys - tillsammans med ljudsnitsaren Boom Bip - i fjol spelade in ett sällsamt lyckat konceptalbum  under namnet Neon Neon om bilbossen John DeLorean verkar de övriga medlemmarna i walesiska Super Furry Animals grottat ned sig i ännu mer utstuderad new age-rock, boogie och psykedelia. När Rhys kom tillbaka in i studion hade de bara några spår kvar åt honom där han fick sjunga. Ja, nåt i den stilen blir mina första försiktiga tankar när jag närmar mig denna variationsrika musikaliska odyssé. Den är långt ifrån lika direkt  som deras flesta andra album, här har de plöjt upp en lite konstigare stig i deras musikalitet, men det känns minst lika angeläget och träffsäkert som de annars oftast skämt bort oss med. Allt eftersom växer även "Dark Days/Light Years". Produktivitet har sin charm när de ibland vågar experimentera. Och jag tror till och med att denna nionde studioskiva kommer snurra betydligt flitigare än deras minst lyckade alster "Love Kraft", trots sina lite för övertydliga rockiga anslag.

(Ps. På bandets hemsida, http://www.superfurry.com/, kan man få ett smakprov, av den kanske roligaste låten "Inaugural Trams" på hela skivan, om man uppger sin mailadress)

The Fine Arts Showcase - Dolophine Smile 
(Adrian Recordings/Border)

8/10

När Christian Kjellvander beger sig allt längre in i den amerikanska lågmälda rockmyllan slår hans lillebror Gustaf Kjellvander ett ännu tydligare slag för 90-talsrocken på fjärde albumet "Dolophine Smile" med sitt The Fine Arts Showcase. Och under rätt premisser är det sällan fel om ni frågar mig. Textmässigt handlar det mesta om hans uppbrott med flickvännen i London. Musikaliskt förs tankarna till Velvet Underground, Guided By Voices och Sebadoh, och i viss mån även Teenage Fanclub, under några poppigare gitarrutflykter. Detta mycket tack vare Kjellvanders bärande melodier och amerikaniserade röstresurser till den klädsamma produktionen.

"Dolophine Smile" är The Fine Arts Showcase jämnaste skiva hittills, Gustaf Kjellvander förenar -  i större utsträckning - sin talang med genuint låtsnickeri. Tio låtar, som bland annat rymmer vackert storslagen indierock på den första halvan, countrydoftande pop i singeln "London, My Town" och en avslutande finstämd duett, "You Knew I Was Trouble From the Start", med en engelsk sångerska som kallar sig Theoretical Girl.

Montt Mardié - Direkt till svenska
(Hybris)

7/10

Det har varit tyst kring Värmdö-sonen David Pagmar och hans artistalias Montt Mardié ett tag nu, men som försmak till det tredje albumet smyger han ut en oerhört lyckad cover-EP kallad "Direkt till svenska". Fem coverval som följaktligen är på modersmålet och består av soullåtar ursprungligen från bland annat Beyoncé, R. Kelly och Rihanna, oftast i ett ännu lugnare och mer avskalat tempo än originalen. Pagmars vädjande röst och smakfullt melankoliska arrangemang tillför låtarna en ny dimension, och framför allt känns de stundtals betydligt kärnfullare och mer berörande. Inte sedan Håkan Hellströms "Luften bor i mina steg" har en svenskspråkig cover-EP känts så här ärlig och angelägen. Och det bästa av allt, hela skivan laddas ned helt lagligt och gratis på Hybris hemsida.

Marit Bergman - The Tear Collector
(Sugartoy/RCA/Sony)

6/10

Ett av de mest bestående intrycken i SVT-programmet "Dom kallar oss artister" var när Marit Bergman tillsammans med sin keyboardist Åsa Jacobsson åkte hem till ett av sina fans föräldrars villa och spelade några låtar i vardagsrummet och åt nybakade scones. Så genomsympatiskt och så vänligt. Tyvärr har hennes musik också generellt blivit lite för snäll, stillsam och trygg i sig själv jämfört med tidigare. En grund till nya "The Tear Collector" är de omtalade prenumerationslåtarna hon givit ut en gång i månaden under senaste året. Och som album betraktat är det lite spretigare än vanligt. Det hindrar inte att "The Tear Collector" rymmer några klart dugliga låtar. Här finns klassisk Marit-pop i "Carry Me Home" och "Snow On the 10th of May". Hon flörtar med konstmusik och sitt punkiga ursprung i "Let Go!", gör en skönt avskalad 50-talsinspirerad låt i a cappella-form i "Maybe We´ll See", och en storslagen ballad tillsammans med Frida Hyvönen i "Traveling Companion".

Hon bevisar återigen att hon är en fena på att göra riktigt bra inledningsspår på sina album, vilket också har funnits som en röd tråd genom hennes tre tidigare album. "I Followed Him Around" är "The Tear Collectors" öppning (titellåten som är ett intro räknas inte) och gör att man försöker förtränga den meningslösa och tjatiga singeln "Bang Bang" och en tam låt kallad "Tony" som inte fyller någon som helst funktion och lika gärna kunde stannat som just prenumerationslåtar.

Det sammantagna intrycket är också att "The Tear Collector" är ett mellanalbum, och hennes minst angelägna hittills.

Peter Bjorn And John  - Living Thing
(Universal) 

5/10
 

Smakprovet "Lay It Down" och singeln "Nothing to Worry About", som föregått nya albumet, har gett sken av en kursändring i musiken, som jag inte är så förtjust i.

Och mycket riktigt är "Living Thing" ett album där det blandas och ges friskt. Om möjligt inte riktigt med samma experimentella drag som den mestadels instrumentala och limiterade föregångaren "Seaside Rock", men ändå betydligt mer än på det senaste "riktiga" poporienterade albumet "Writer´s Block". Ordinarie leadsångaren Peter Morén sjunger betydligt mindre än tidigare och har tagit ett par steg tillbaka på hälften av låtarna för de övriga två medlemmarnas sånginsatser, vilket jag tycker är ett stort problem. Deras röster är inte alls i samma klass som Moréns, utan bär ett väldigt anonymt tilltal. Afrikanska groovevibbar, loopar, (barn)körer, handklapp, trummaskiner, Depeche Mode-stämningar och några irriterande, skenande synthslingor har byggt ut ett mer dansant Peter Bjorn And John-sound. Samtidigt låter "Living Thing" som om den försöker vara lite för modern för sitt eget bästa.

Därför fungerar den lugna "Just the Past" och "Picasso" som ett befriande stillsamt vattenhål med traditionella blinkningar till den tidigare så melodiösa musiken. Och den är jag fortfarande svag för.

Samtidigt Som - Flykt, kärlek och broderskap
(Luxury/Border) 
 
6/10

Samtidigt Som gör allt för att försöker återskapa sin egen version av "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och Bad Cash Quartets självbetitlade debut.  Ungefär på samma sätt som bolagskollegorna Almedal gjorde på sitt första album förra året. Med Kalle von Hall som producent och inspelningsledare har Samtidigt Som fått ett rutinerat bollplank att luta sina idéer mot och den relativt färska göteborgskvartetten förvaltar detta genom att oblygt varken dölja sitt ursprung eller influenser. Även om de musikaliskt - och textmässigt - saknar originalitet så bär "Flykt, kärlek och broderskap" en befriande frisk, ungdomligt oförstörd känsla över sig där det är svårt att ta miste på det engagemang och glöd som bandet har kramat ur i dessa tio avenyrusiga punkpopnoveller fyllda av ångest, eufori, längtan och en genomgående här-och-nu-känsla.

3OH!3 - Want
(Atlantic/Warner) 
  
1/10 
 
Coloradoduon 3OH!3:s musik vill vara allt på en gång, därför känns "Want" för splittrad, outvecklad och rörig för att någon utanför de amerikanska gränserna ska bry sig. I ena stunden är det Eminem-lik rap till ett electrobeat. Som om de lyssnat på Adam Tenstas debutalbum, missuppfattat det och endast försökt närma sig den elektrifierade ytan. I nästa stund låter Nathaniel Motte och Sean Foreman som en tramsig collagevariant av Linkin Park eller drygare kusin till Bloodhound Gang; mycket attityd, roliga plastglasögon men dessvärre väldigt lite innehåll. Och i all sin strävan till variationsrikedom och olika genreförflyttningar slår de till slut knut på varandras dyra sneakerskosnören och ramlar ned i ett gigantiskt luftslott som spricker nästan direkt.

Carolina Liar - Coming to Terms
(Atlantic/Warner)

3/10

Den South Carolina-bördige Chad Wolf har handplockat ett svenskt band och spelat in sitt debutalbum med en rad meriterade låtskrivare och producenter. Max Martin, Tobias Karlsson och Peter Svensson är bara några inblandade som hjälpt amerikanen, och visst låter det snyggt och välvårdat; om möjligt lite tandlöst här och där trots Wolfs klanderfria rockröst. Men här finns låtar som det kommer höras mer av i diverse radiokanalers spellistor. Musiken och soundet ligger nämligen helt rätt i tiden. För mycket låter som ett mer rumsrent The Killers, det är bara det att gitarrerna tar lite större plats än syntharna och att ett stort pompöst täcke av hitvänlig FM-rock hela tiden känns närvarande oavsett om det rör sig om ballader eller mer raka poplåtar. Sammantaget ändå en helt ok rockradioskiva som till slut letade sig till Sverige.

A Camp - Colonia
(Universal)

7/10

Nina Persson har tillsammans med sin make Nathan Larson och den gamle Atomic Swing-frontfiguren Niclas Frisk snickrat ihop en mer orkestrerad och välproducerad uppföljare till A Camps americanadoftande debut från 2001. Denna gång är allt inspelat i parets nuvarande hemtrakter, New York.
"Colonia" är på sina ställen väldigt pampig, för att i nästa stund bli på gränsen för sentimental och polerad. Albumets första hälft är bäst, men precis som Karin Dreijer Anderssons soloutflykt Fever Ray tas bara några försiktiga steg bort från det ordinarie bandets senare skivor. Persson sjunger som vanligt väldigt bra, på några spår har det nog aldrig låtit bättre, arrangemangen är på sina ställen hur stilfulla som helst och det är bara de där riktigt minnesvärda låtarna som sett över ett helt album kunde ha varit lite bättre.
Men här finns godbitar, vi tar några ord om de tre främsta:
"The Crowning" är en given albumöppnare som griper tag. Den lugna inledande melodislingan och texten känns bekant, men ändrar skepnad mot mitten, tar ny fart och blommar ut i ett storartat kammarpopcrescendo med tjusig refräng, pukor, blås, extra stråkar och pianoklink. "Love Has Left the Room" är "Colonias" stora stund, här låter Persson som en pånyttfödd Aimee Mann i en låt med ett sällsynt skönt flyt. "Golden Teeth and Silver Medals" känns på nåt sätt som en svensk variant av Nick Cave och Kylie Minogues klassiska 90-talsduett "Where the Wild Roses Grow", här matchar Nicolai Dunger och Nina Persson varandra långt mycket bättre än jag kunnat ana i en dramatiskt svepande ballad med filmiska konturer.

Morrissey - Years of Refusal
(Decca/Universal)

4/10

Den snart femtioårige brittiske popikonen Morrissey gör på sitt nionde studioalbum "Years of Refusal" det onödigt svårt både för sig själv och sina lyssnare. Med en överdådig produktion som är så pass bullrig och grötig i sin karaktär att jag blir både besviken och en smula konfunderad. Som om Morrissey medvetet försöker dölja sin stora tillgång, texterna ihop med popmelodierna, genom ett opassande - och oftast mediokert - rocksound. 

Trots invändningarna är en tredjedel av albumets tolv spår helt ok.
I den inledande "Something Is Squeezing My Skull" förenas under två och en halv minut de vildvuxna gitarrerna med en underfundigt självdistanserad text och en fullt acceptabel melodi. Singeln "I´m Throwing My Arms Around Paris" sticker också ut; en stilfullt vemodig ballad som till och med tagit Moz in i radions P4.

"When Last I Spoke to Carol" är en annan låt där Morrissey tar in ny luft under vingarna. Spanska trumpeter, visslingar, galopperande trummor och akustiska gitarrer gör att den skulle kunna vara som klippt och skuren för en flamenco-uppvisning i Sevilla.

Sist men inte minst känns stämningen och stora delar av den lågmälda tonen i "You Were Good in Your Time" bekant, som en blygare kusin till Pulps magnifika epos "This Is Hardcore".

Men sammantaget är det länge sedan Morrissey lät så här rutinmässig och trist. Tror det behövs en välbehövlig paus för att samla tankarna. Och framför allt mer noggrant knyta till sig en producent som hittar kärnan i melodierna.

Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
(Domino/Playground)

8/10

Popmusikens svar på Fablernas värld, Baltimore-kvartetten Animal Collective, har i skymundan satt prägel på 2000-talet med sin speciella gör-det-själv-färgade musik. Mystiken kring bandet var i början stor och medlemmar gömde sig (och gör så ibland fortfarande)

i färgglada och märkliga djurmasker.
På sitt nionde album tar de ett par kliv närmare den breda massan med ännu en monumentalt gränsöverskridande samling sånger. Det låter större, mer och tyngre än tidigare. Panda Bears soloskivor verkar ha inspirerat hela kollektivet. De karaktäristiska tjuten och måsliknande vokala inslagen finns kvar och vävs samman med Panda Bears leadsång, Beach Boys-klingande stämmor och all detaljrik instrumentering. Efter de fem inledande sekundernas oljud i "In the Flowers" övergår låtens första halva i vacker, harmonisk pop som mynnar ut i det närmaste bandet kommit suggestiv arenarock. "My Girls" är disco, electro och dubstep i en skön, taktfast hybrid. "Also Frightened" bjuder på gungande gospelboogie med närvarande och direkt stämsång. Och "Bluish" är bara hur bra som helst. Men det finns mer, de musikaliska förgreningarna är många men sammantaget känns "Merriweather Post Pavilion" hur konstigt den än låter som deras mest välstrukturerade alster; mycket tack vare den popglädje som agerar röd tråd genom hela albumet. Allt till en ljudbild som är lika händelserik som oförutsägbar med lika många skruvade vändningar som en hel Nip/Tuck-säsong.

The Soundtrack of Our Lives - Communion
(Akashic/Warner)

8/10

Vad det Martin Kann-designade omslaget med två leende dietister i vit rock med varsin mintgrön smoothie i handen har för innebörd är något otydligt men det är väldigt annorlunda. Om omslaget är otypiskt The Soundtrack of Our Lives bär musiken en precis lika övertygande musikalisk formel som vanligt. Över dubbelalbumet "Communion" - som känns som en fortsättning på deras tolv år gamla debut "Welcome to The Infant Freebase"- blandas deras musikaliska preferenser hejvilt till en maffig enhet. Första cd:n strävar mot deras typiska retroaktiga och psykedeliska new age-rock och boogie i stil med singeln "Thrill Me". Vi bjuds också på det perfekta öppningsspåret "Babel On" som känns som en ny bättre "Mantra Slider". Andra cd:n är mer fylld av akustiska, luftiga  och organiska låtbyggen med mer pop än rock i tankarna och består också av några fina pianoballader. Den är överlag något starkare än den första delen. För med låtar som de intensiva "Lost Prophets in Vain" och "Saturation Wanderers", som är något av det bästa jag hört med bandet på länge, befäster Ebbot Lundberg och hans göteborgska följe i och med sitt femte studioalbum sin position som ett av Sveriges absolut bästa rockband.

Sad Day For Puppets - Unknown Colors
(HaHa Fonogram/Border)

6/10

Precis som på debut-EP:n "Just Like A Ghost" låter stockholmska Sad Day For Puppets oftast som en närsynt kusin till ett tidigt The Concretes. På den trettonspåriga - och variationsrika - "Unknown Colors" täljer de fram en rad distortiontäta musikaliska stycken, med blickarna riktade ned mot skosnörena i bästa shoegaze-stil. Men när de väl tittar upp bland dimridåerna byts de mollklädda och långsammare melodierna ut mot något lättsammare och mer direkt. Anna Eklunds spröda sångröst passar utmärkt i låtskrivaren Martin Källholms 90-talsinspirerade popsånger bestående av tamburiner, vän stämsång, vinande trummor och trubbiga lager på lager-gitarrer.

Sad Day For Puppets är måhända några år för sent ute med sin musik, men när de väl får till det låter bandet ändå som en schyst mix av Primitives, Teenage Fanclub och Slowdive.

Glasvegas - Glasvegas

(Columbia)

6/10

Dalmarnock-kvartetten Glasvegas ger en sedelärande lektion i hur man vinner ny kraft ur tröttkörda brittiska konkurrenters musikaliska preferenser, genom blinkningar till nittiotalets mitt när Oasis "(What´s The Story) Morning Glory" och Manic Street Preachers "Everything Must Go" firade framgångar. Och mot slutet av första spåret "Flowers And Football Tops" vävs, av någon oförklarlig anledning, några strofer ur den gamla slitna "You Are My Sunshine" in på ett hörn. James Allens skrålande, accentklingande sång för tankarna till Pogues pubrockkvarter och musikaliskt är det ett vitt spektra som bland annat ger antydningar till stor arenarock och ännu mer brittisk 90-talsindie, vilket ändå gör den självbetitlade debuten till en hyfsat originell historia. Likaledes finner jag göteborgska Broder Daniel-undertoner vilande i några av låtarna och minst lika självklara är avspeglingarna i senare års amerikanska emovåg. Tillsammans med singlarna "Geraldine" och "Daddy´s Gone" är den stämningsskapande och vackert brusande My Bloody Valentine-ljudbilden i det förtjusande avslutningsspåret "Ice Cream Van" allra bäst, och tyder på att skottarnas musikaliska formel har förutsättningar att utvecklas än mer och bli mindre spretig i framtiden.

Tape - Luminarium

(Häpna/Dotshop.se)

8/10

I MTV-programmet "This Is Our Music" som gick för några år sedan fick man insyn i det lilla entusiastbolaget Häpna när Stockholms musikliv presenterades. Egentillverkade omslag, ihopvikna och nedlagda i plastfickor i sann gör det själv-anda där Tape - bestående av Andreas Berthling, Johan Berthling och Tomas Hallonsten - redan från början blev skivbolagets mest lågmälda grundpelare. I fjol fick Häpna välförtjänt sin första försäljningsframgång genom Anna Järvinens debut, men Tape fortsätter förfina sin instrumentala formel och gör på sitt fjärde album "Luminarium" lika närsynt som vacker musik i skarven mellan organisk folkmusik och drömsk electronica, där noterna känns som om de är inristade på en barkbit och musiken suggestivt - och oförutsägbart - framförd på en varierad orgel och en stämningsskapande gitarr någonstans ute i skogen där igelkotten precis vaknat ur sitt ide.


Patrik Leanderson