Demoscenen på Siesta!
Har kollat lite på Norra Skånes webb-tv nu, och när de tog ett snack med Patrik Nilsson (sorry att jag inte skickat Dungen- och Amazing-skivorna än, de kom bort i flytten...), musikhandläggare på Studiefrämjandet blev det kanske det mest givande inslaget hittills. Ska kolla upp dina tips. Själv så intervjuade jag ett lokalt band, Old Panda Days. Det lät också lovande, om man gillar indierock. Kan läsas i dagens Norra Skåne och på webben.
The Dimestore Junkies-recension
I fredags var jag på ett trevligt evenemang som ägde rum i Hässleholm kulturhus. Kvällen tillhörde bygdens son Jörgen Johansson. Dokumentär och konsert, allt i ett. Han hade sällskap av många lokala kändisar på scen och några inbjudna gäster. Sleezy Joe-Johan sprallade runt på scenen med opluggad elgura (var den trådlös?), han som brukar vara så lugn, vad har hänt med karln sedan han blev farsa? Och har han blivit folklig och slutat på Skivlagret? Jag tog några foto också med min iPhone, inget vidare men jag lägger upp några här ändå. Recensionen finns inte på nsk.se än heller, så min lilla blogg får duga... Undrar vad skivan kostade på plats (149 kr på Skivlagret nu) och den finns inte på Spotify (kom igen, Jögge, var lite modern...). Dock finns många låtar att lyssna till på några av bandets hemsidor.
The Dimestore Junkies
Releasefest
Hässleholm Kulturhus
Fredag 13 maj
Det är något visst med folk som bär solglasögon i ur och skur. När det är ljust, när det är mörkt. Det spelar liksom ingen roll. Jörgen Johansson tillhör den kategorin. Enligt egen utsago är det för att han “får så jäkla ont i huvudet utan dem“. Den lågmälda dokumentären “Från Finja till världen” inleder kvällens releasefest. Lars Brundins dokumentär är fylld av småhumoristiska betraktelser om Jörgen Johanssons liv som artist och fotograf, men hans omgivning och vänner får också komma till tals. Ibland skrapar den mer på ytan än ger den nyanserade bild och bakgrund till huvudpersonens musikaliska preferenser. Det gör dock inte så mycket. Dokumentären är öppenhjärtig men ändå återhållsam på något vis, personlig men inte för privat. Vi får följa honom på nya musikaliska äventyr och sammankomster med andra musiker som blir till nästan av en slump. I varje fall får jag som tittare den bilden.
Den 58 minuter långa “Från Finja till världen” rymmer också en del andra saker. Vi får bland annat se Johansson stämma en väldigt ostämd akustiskt gitarr. När allt ser ut att vara i hamn går en sträng av. Ridå! Hans fotbilder är också ett intressant och lite eget uttryck i fotokonsten. På olika platser tar han ett foto på sina egna bara fötter, oavsett väderlek. Kul och målande bilder i all sin enkelhet. Vi får också reda på att Jörgen Johansson sett 110 stycken Bruce Springsteen-konserter och när han besöker Asbury Park märks det väldigt tydligt att det här är helig mark för honom när han visar runt i staden. Spelningarna på Wonder Bar gör djupa avtryck, allt runtomkring och bara känslan att vara just på denna favoritplats skapar något blött i ögonen på den gode Johansson och hans medmusiker Niclas Brandt. De får spela med David Pulkingham och vänskap uppstår.
Texasbon Pulkingham, som även är på plats denna kväll i Hässleholm Kulturhus, får chansen att visa upp sin repertoar för publiken. Han visar sig vara en sann bluesman. Som då och då även spelar country- och singer/songwriter-rock. Emellanåt kör han en aggressiv spelstil på sin akustiska gitarr, men efter de sex låtarna noterar jag också att hans musik rymmer mer sansade gitarrplock och en hel del finlir. Hans sångröst är ganska högljudd och när han i sista låten får sällskap av Niclas Brandt på scen blir det ren jamsessionfest.
Till slut är det dags för vad den här kvällen var utlovad att vara och det som många väntat på; att få höra The Dimestore Junkies låtar i livekostym. I dokumentären säger Johansson att de formades för cirka tio år sedan. Och vi som följt honom sedan Loserville-tiden känner igen oss i det nya materialet.
Det handlar om suggestiv och storslagen arenarock med klar förankring i det amerikanska musiklandskapet, som även inkluderar lugnare midtempolåtar. Det märkbara är också de långa och ordrika texterna som har ett berättartema över sig. Från inledande titelspåret “Skyline” till avslutande extranumret “Victory Blue” är det en väl sammanflätad och händelserik show med mycket omsättning av folk på scen. Jag räknar till tolv musiker på scen samtidigt inklusive gästartister vid något tillfälle. I “Wonderland” har Johansson skrivet en av sina vassaste refränger, ett riktigt anthem med bra driv i. Bombastiskt och melodiöst i samma stund. En mycket bra låt som hittar helt rätt väg.
Kort därefter följer gamla Loserville-låten “Barflies”, som här omarrangerad i The Dimestore Junkies tappning får en snabbare och lite hillbillysaktig ton, och en inledning där Jörgen Johansson sitter framme vid scenkanten och kompas av Niclas Brandt på dragspel innan allt tar ny fart. Bland annat kommer Joddla med Siv-sångaren Martin Jernse in som gubben ur lådan och sjunger. Det funkar bra, för det är fortfarande en stark låt.
Jörgen Johansson spelar även orgel i en låt. “Stillwell Avenue” får tillskrivas kategorin lugnare, en finstämd sida där den skicklige elgitarristen Ola Hjelm får sätta sig ned och lira pedal steel guitar. Och bandet som Johansson har i ryggen är något han är stolt över och ska så vara, det märks inte minst i presentationerna som duggar tätt hela kvällen.
Jörgen Johanssons sång är också intakt och effektiv, rörelseschemat på scen har han utvecklat och är helt oförutsägbart. Han utnyttjar scenens alla utrymme på ett imponerande och outtröttligt sätt. Ligger, sitter, knäböjer och står lite varstans i salongen när han sjunger.
Och jag kan bara buga och bocka för en trivsam marathonkväll som klockade in på tre och en halv timme inklusive paus i den nästintill fullsatta Röda salongen där publiken var med på noterna.
The Dimestore Junkies
Releasefest
Hässleholm Kulturhus
Fredag 13 maj
Det är något visst med folk som bär solglasögon i ur och skur. När det är ljust, när det är mörkt. Det spelar liksom ingen roll. Jörgen Johansson tillhör den kategorin. Enligt egen utsago är det för att han “får så jäkla ont i huvudet utan dem“. Den lågmälda dokumentären “Från Finja till världen” inleder kvällens releasefest. Lars Brundins dokumentär är fylld av småhumoristiska betraktelser om Jörgen Johanssons liv som artist och fotograf, men hans omgivning och vänner får också komma till tals. Ibland skrapar den mer på ytan än ger den nyanserade bild och bakgrund till huvudpersonens musikaliska preferenser. Det gör dock inte så mycket. Dokumentären är öppenhjärtig men ändå återhållsam på något vis, personlig men inte för privat. Vi får följa honom på nya musikaliska äventyr och sammankomster med andra musiker som blir till nästan av en slump. I varje fall får jag som tittare den bilden.
Den 58 minuter långa “Från Finja till världen” rymmer också en del andra saker. Vi får bland annat se Johansson stämma en väldigt ostämd akustiskt gitarr. När allt ser ut att vara i hamn går en sträng av. Ridå! Hans fotbilder är också ett intressant och lite eget uttryck i fotokonsten. På olika platser tar han ett foto på sina egna bara fötter, oavsett väderlek. Kul och målande bilder i all sin enkelhet. Vi får också reda på att Jörgen Johansson sett 110 stycken Bruce Springsteen-konserter och när han besöker Asbury Park märks det väldigt tydligt att det här är helig mark för honom när han visar runt i staden. Spelningarna på Wonder Bar gör djupa avtryck, allt runtomkring och bara känslan att vara just på denna favoritplats skapar något blött i ögonen på den gode Johansson och hans medmusiker Niclas Brandt. De får spela med David Pulkingham och vänskap uppstår.
Texasbon Pulkingham, som även är på plats denna kväll i Hässleholm Kulturhus, får chansen att visa upp sin repertoar för publiken. Han visar sig vara en sann bluesman. Som då och då även spelar country- och singer/songwriter-rock. Emellanåt kör han en aggressiv spelstil på sin akustiska gitarr, men efter de sex låtarna noterar jag också att hans musik rymmer mer sansade gitarrplock och en hel del finlir. Hans sångröst är ganska högljudd och när han i sista låten får sällskap av Niclas Brandt på scen blir det ren jamsessionfest.
Till slut är det dags för vad den här kvällen var utlovad att vara och det som många väntat på; att få höra The Dimestore Junkies låtar i livekostym. I dokumentären säger Johansson att de formades för cirka tio år sedan. Och vi som följt honom sedan Loserville-tiden känner igen oss i det nya materialet.
Det handlar om suggestiv och storslagen arenarock med klar förankring i det amerikanska musiklandskapet, som även inkluderar lugnare midtempolåtar. Det märkbara är också de långa och ordrika texterna som har ett berättartema över sig. Från inledande titelspåret “Skyline” till avslutande extranumret “Victory Blue” är det en väl sammanflätad och händelserik show med mycket omsättning av folk på scen. Jag räknar till tolv musiker på scen samtidigt inklusive gästartister vid något tillfälle. I “Wonderland” har Johansson skrivet en av sina vassaste refränger, ett riktigt anthem med bra driv i. Bombastiskt och melodiöst i samma stund. En mycket bra låt som hittar helt rätt väg.
Kort därefter följer gamla Loserville-låten “Barflies”, som här omarrangerad i The Dimestore Junkies tappning får en snabbare och lite hillbillysaktig ton, och en inledning där Jörgen Johansson sitter framme vid scenkanten och kompas av Niclas Brandt på dragspel innan allt tar ny fart. Bland annat kommer Joddla med Siv-sångaren Martin Jernse in som gubben ur lådan och sjunger. Det funkar bra, för det är fortfarande en stark låt.
Jörgen Johansson spelar även orgel i en låt. “Stillwell Avenue” får tillskrivas kategorin lugnare, en finstämd sida där den skicklige elgitarristen Ola Hjelm får sätta sig ned och lira pedal steel guitar. Och bandet som Johansson har i ryggen är något han är stolt över och ska så vara, det märks inte minst i presentationerna som duggar tätt hela kvällen.
Jörgen Johanssons sång är också intakt och effektiv, rörelseschemat på scen har han utvecklat och är helt oförutsägbart. Han utnyttjar scenens alla utrymme på ett imponerande och outtröttligt sätt. Ligger, sitter, knäböjer och står lite varstans i salongen när han sjunger.
Och jag kan bara buga och bocka för en trivsam marathonkväll som klockade in på tre och en halv timme inklusive paus i den nästintill fullsatta Röda salongen där publiken var med på noterna.
Schulman Show
Nu har det kanske gått lite långt Svenska Spel. Den där glidar-brodern Timell (som glider runt överallt) har nog fått spelbolaget att få hybris. Huvudpersonen tål nog detta påhopp dock. Han har ju Sveriges största podcast och Sveriges största webbshow... Det senare alternativet var nog bäst trots allt. Lyssnade på senaste podcasten från i måndags och det var nog lite för långt trots allt. Hade /M och jag fått upp vår podcast någonstans hade vi utmanat honom på toppen. Men jag vet inte hur man gör för att få upp ljudfiler här på bloggen eller nån annanstans.
http://vadtrordom.svenskaspel.se/share?id=9bf464873d3b4c929a9bb3ab4e407927
http://vadtrordom.svenskaspel.se/share?id=9bf464873d3b4c929a9bb3ab4e407927
You´re the one for me, Patty!
Är så jäkla glad. I dag tillkännagavs det att Patty Smyth tilldelats årets Polar Music Prize och en miljon kronor.
Snacka om rättvist! En av världens största och bästa sångerskor har inte bara förändrat flera generationers musikskapande, hon har varit betydelsefull för många unga musiker och varit omåttligt populär bland musikjournalister.
Vem minns inte hennes bravader i 80-talsbandet Scandal? Och en av världens mest sålda debut-EP:s!
Och samarbetet med Don Henley i superhiten "Sometimes love just ain't enough".
Grattis än en gång, Patty Smyth!
