Nisse Hellberg-recension, 18 nov, Hässleholm kulturhus
Tyvärr var publiken lite slö, klappade mest efter låtarna och satt lugnt på sina platser, lite mindre kul.
Rubriken i Norra Skåne tyckte jag också var mindre bra. Hemmaplan för Nisse är nog bara Malmö...
---------------------------------------------------
Konsert
Nisse Hellberg
Fredag 18 november
Röda salongen, Hässleholm kulturhus
Nisse Hellberg fyller ut Röda salongens stora scengolv med bravur trots att den huvudsakliga scenen egentligen är för stor för honom och hans skickliga tremannaband som backar upp med stilistisk finess. På en mindre klubbscen hade detta varit än mer perfekt.
Nu blir det ändå en rejäl hederlig dos rock´n´roll som rymmer bland annat svängig rockabilly, blues, country och fina popmelodier.
Nisse Hellberg är på ett bra humör och pratar ovanligt mycket mellan låtarna. Mellansnack som känns spontant och ärligt.
Han går ut hårt med "Ren och rak" från nya albumet "Flod av eld", som får inleda kvällen. Sedan blir det en schyst mix av gammalt och nytt. På sina soloskivor som kommit i tät följd har Hellberg hittat en formel som han ständigt finputsar. Live fungerar det också väldigt bra, även om att spela inför sittande publik inte är det ultimata. Publiken är lite för reserverad under större delen av konserten, trots att lokalen är fullsatt. Nu är det egentligen inget som stör men lite synd är det för helheten och själva konsertupplevelesen när jag tänker tillbaka.
I fjortonde låten "Kul att ses tack och adjö" tänder Affe Östlund på ståbas till och skapar mer tryck i publiken. Ett längre och träffsäkert solo spelar in.
Tre gamla Wilmer X-låtar får också se dagens ljus denna fredagskväll. "Jag är bara lycklig när jag dricker" avslutar denna svit. En låt som smälter väl in in bland Nisse Hellbergs sololåtar. "Blå vägen hem" är mer allmängiltig men det är ändå kul att Hellberg tagit upp några Wilmer X-låtar i repertoaren även när han kör sin soloshow.
Janne Lindén får gång på gång briljera med sin sologitarr, en av dem har enligt uppgift inte kostat några större summor, 100 kronor för att vara exakt. Svängigt och med en underbart följsam melodikänsla är det minsta jag kan säga om den mannens gitarrspel.
Det blir även några extranummer. I det sista av de ordinarie gör Nisse Hellberg en grandios avslutning med "Nån måste få jobbet gjort" som tar ny fart så fort han och bandet är på väg att lämna scenen.
"Alltid hem, hem, hem" får avrunda kvällen efter att publiken tänt till och nästintill tvingat in Nisse Hellberg och hans The Helltones för ett sista tjugonde nummer. Ett värdigt avslut som summerar en effektiv och koncentrerad 90 minuter lång rockshow på ett bra sätt.
------------------------------------------------------------------
Låtlista
1. Ren och rak
2. En stad som aldrig vaknar
3. Flod av eld
4. En doft av läder
5. Kalla det drömmar om du vill
6. Bok i retur
7. Håller min dörr på glänt
8. Jag är en skakad man
9. Den andra kinden
10. Blå vägen hem
11. M/S Colinda
12. Pil av silver
13. Det är nåt magiskt med dej
14. Kul att ses tack och adjö
15. Bill & Bull blues
16. Tufft jobb
17. Lyckliga gatan
-----
18. Jag är bara lycklig när jag dricker
19. Nån måste få jobbet gjort
------
20. Alltid hem, hem, hem
Brobryggarna och lite till
För några veckor sedan (blir inte ens färdig med ett sånt här kort inlägg) lyssnade jag till Jan Guillous tegelsten "Brobryggarna" på jobbet. 1900-talets början och fram till strax efter Första världskriget avhandlades. Ömsom segt, långdraget och händelsefattigt, ömsom intressant och bra berättat. Det är Tomas "Tintin" Bolme som läste boken för mig, vilket får mig att vilja se nya Tintin-filmen... Det senare blir nog inte av förrän den kommer på "DVD". Trots att Bolme inte längre gör rösten till Tintin.
Summering av det viktigaste:
- Broar började byggas först långt in i boken.
- Det åts en hel del tysk mat och dracks weissbier från Dortmund och Frankfurt.
- Överingenjören heter Skavlan, SKAVLAN, kunde han inte hetat något annat. Det fanns även en Major Kepler, KEPLER!
- Det fanns gott om moskiter i Tyska Östafrika. MOSKITER inte mygg, alltså.
- Vad är flatbröd? Det åts också en del. Fick googla.
- Guillou har flera gånger skrivit "neger" i boken. Visst, möjligtvis för att handlingen utspelas precis i början av 1900-talet, men ändå lite spekulativt.
- Boken var väldigt lång, lite för lång och händelsefattig även om den tog sig lite efterhand.
Just nu är jag i slutskedet (ja, i varje fall andra halvan) av Mårten Blomkvists "Höggradigt jävla exentrisk: en biografi över Bo Widerberg", Steve Jobs-boken "läste" jag en tredjedel av på engelska förra veckan, och på jobbet nu är det "Gustavs grabb" av Leif GW Persson som gäller (cirka en tredjedel kommen och inte så värst mycket intressant har hänt, tyvärr).
Bortglömda skivor: jan-juni 2011
Snart börjar årsbästalistorna spridas som löpeldar.
Själv tjuvstartar jag med tio album från första halvan av 2011 som jag av någon anledning inte tycker fått den uppmärksamhet som de förtjänar. Ingen direkt rangordning förutom topp-3. Fyller på med lite text senare, möjligtvis.
1. The Pains of being pure at heart - Belong
2. Guillemots – Walk the river
3. Peter Bjorn John - Gimme some
4. Danger Mouse - Rome
5. Young Galaxy - Shapeshifting
6. British Sea Power - Valhalla Dancehall
7. Niklas von Arnold - Superman
8. Alf – Vi ville förändra vår tid men den förändrade oss
9. Paper – Mischmasch
10. Gruff Rhys – Hotel Shampoo
The Hittills-recension, 29 okt
Två konserter som vanligt, enligt Nisse Runeson funkade det lite bättre på andra konserten. En radioinspelning gjordes och kommer nån gång i framtiden att sändas i P4. 50 minuter och 12 låtar blir det då, på ett ungefär. Vilka låtar återstår att se/höra.
Jag kommer att lägga upp en så fullständig låtlista som möjligt efter min recension. Även länka lite tidigare recensioner jag gjort med The Hittills.
--------------------------------------
Konsert
The Hittills & The Hit Brass
Gästartist: Calle Kristiansson
Fabulous Hits from The Sixties
Lördag 29 oktober
The Hittills konserter i någon form i Hässleholm Kulturhus i oktober har blivit något av en tradition, dock inte årlig alltid även om det nästan känns så. Nästa år sägs det vara ”tioårsjubileum”. Efter den minnesvärda och storslagna "John Lennon Tribute Concert" förra året var det i lördags återigen dags för The Hittills att få alla blickar riktade mot sig. Det blir något av en favorit i repris som bjuds, om man har 2009 års konsert i minnet. Visst, några sånger som inte visats upp på en Hässleholmsscen får se dagens ljus. Calle Kristiansson är lite oväntat kvällens gästartist och gör väl det som kan förväntas, även om det mer känns som ett soloframträdande uppbackad av en egen gitarrist och The Hittills. Det finns inte tillstymmelse till försök till duett mellan Kristiansson och Nisse Runeson eller någon annan i The Hittills under de fyra låtarna han är på scen men låt så vara.
Allt som allt framför The Hittills cirka 30 nummer som innefattar medleyn, en hel del The Beatles-låtar, bra tryck på scen och stundtals även bra gensvar i den fullsatta salongen under kvällens första ordinarie konsert. När alla medverkande är på scen samtidigt är det fjorton personer.
The Hittills konsert börjar planenligt med The Animals "Don´t let me be misunderstood" och The Beach Boys “Help me, Rhonda”.
Nye organisten Pierre Swärd får sätta tänderna i Procol Harums "A whiter shade of pale", dessutom på leadsång. Han får även tillfälle att presentera sig ytterligare med ett långt hammondorgelsolo i efterföljande "Light my fire". Kort därefter får trummisen Janne Runesson briljera i "Jealous guy", likt han gjorde på John Lennon-hyllningen. Och det är lika bra den här gången, om inte bättre. Med sin originella röst och med fin tajming är låten ett bestående minne efter konserten.
Gitarristen Lasse Nilsson får också vid flera tillfällen ta ett steg fram och sjunga. Det fungerar som en bra avlastare till Nisse Runeson som vanligtvis får dra ett tungt lass med sång.
Kvartetten The Hit Brass är om möjligt mer närvarande än någonsin. Låtarna får mer tryck och när de dessutom förstärks av två körsångerskor blir det ännu mer energi som gör låtarna rättvisa. "Out of time" är ett bra exempel på detta. Efter denna låt övergår Booker T. & the M.G.'s "Time is tight" snyggt i Los Bravos "Black is black".
Vissa låtar är dock mer naturtrogna originalen än andra, som t.ex."To love somebody” och ”Born to be wild”.
Andra akten inleder med några The Beach Boys-låtar. Efter ett obligatoriskt Kinks-medley blir det en liten akustisk session med två låtar framförda och sjungna av Janne Runesson och Nisse Runeson. Sittandes på två höga barstolar tar de bägge herrarna sig an The Mamas & the Papas "California dreamin'" och Simon & Garfunkels stora hit "The boxer". Allt framfört med värme och låtarna fungerar som ett lugnt och harmoniskt avstamp mot en fartfylld andra halva. Som till exempel när Lasse Nilsson sjunger Four Tops ”It´s the same old song”. Sedan dyker Calle Kristiansson upp och spelar och sjunger några kända låtar av The Rolling Stones, Van Morrison och The Beatles.
The Spencer Davis Groups ösiga ”Gimme some lovin’” och Otis Reddings ”I can´t turn you loose” är några av de låtar som tar den här stilrena jukeboxliknande 60-talsshowen i mål med den äran även hösten 2011. En stor svartvit bildskärm som fångar vad som händer på scenen förhöjer också stämningen.
I den ständiga jakten på nya skivor med nya band är det skönt att vaggas in i The Hittills lilla värld några timmar där mycket kärlek till musiken de framför ryms. En backspegelskoll som är som balsam för själen.
