Patrik Leandersons blogg

Lördag 29 oktober 

The Hittills konserter i någon form i Hässleholm Kulturhus i oktober har blivit något av en tradition, dock inte årlig alltid även om det nästan känns så. Nästa år sägs det vara ”tioårsjubileum”. Efter den minnesvärda och storslagna "John Lennon Tribute Concert" förra året var det i lördags återigen dags för The Hittills att få alla blickar riktade mot sig. Det blir något av en favorit i repris som bjuds, om man har 2009 års konsert i minnet. Visst, några sånger som inte visats upp på en Hässleholmsscen får se dagens ljus. Calle Kristiansson är lite oväntat kvällens gästartist och gör väl det som kan förväntas, även om det mer känns som ett soloframträdande uppbackad av en egen gitarrist och The Hittills. Det finns inte tillstymmelse till försök till duett mellan Kristiansson och Nisse Runeson eller någon annan i The Hittills under de fyra låtarna han är på scen men låt så vara.

Allt som allt framför The Hittills cirka 30 nummer som innefattar medleyn, en hel del The Beatles-låtar, bra tryck på scen och stundtals även bra gensvar i den fullsatta salongen under kvällens första ordinarie konsert. När alla medverkande är på scen samtidigt är det fjorton personer.

The Hittills konsert börjar planenligt med The Animals "Don´t let me be misunderstood" och The Beach Boys “Help me, Rhonda”.

Nye organisten Pierre Swärd får sätta tänderna i Procol Harums "A whiter shade of pale", dessutom på leadsång. Han får även tillfälle att presentera sig ytterligare med ett långt hammondorgelsolo i efterföljande "Light my fire". Kort därefter får trummisen Janne Runesson briljera i "Jealous guy", likt han gjorde på John Lennon-hyllningen. Och det är lika bra den här gången, om inte bättre. Med sin originella röst och med fin tajming är låten ett bestående minne efter konserten.

Gitarristen Lasse Nilsson får också vid flera tillfällen ta ett steg fram och sjunga. Det fungerar som en bra avlastare till Nisse Runeson som vanligtvis får dra ett tungt lass med sång.
Kvartetten The Hit Brass är om möjligt mer närvarande än någonsin. Låtarna får mer tryck och när de dessutom förstärks av två körsångerskor blir det ännu mer energi som gör låtarna rättvisa. "Out of time" är ett bra exempel på detta. Efter denna låt övergår Booker T. & the M.G.'s "Time is tight" snyggt i Los Bravos "Black is black".

Vissa låtar är dock mer naturtrogna originalen än andra, som t.ex."To love somebody” och ”Born to be wild”.

Andra akten inleder med några The Beach Boys-låtar. Efter ett obligatoriskt Kinks-medley blir det en liten akustisk session med två låtar framförda och sjungna av Janne Runesson och Nisse Runeson. Sittandes på två höga barstolar tar de bägge herrarna sig an The Mamas & the Papas "California dreamin'" och Simon & Garfunkels stora hit "The boxer". Allt framfört med värme och låtarna fungerar som ett lugnt och harmoniskt avstamp mot en fartfylld andra halva. Som till exempel när Lasse Nilsson sjunger Four Tops ”It´s the same old song”. Sedan dyker Calle Kristiansson upp och spelar och sjunger några kända låtar av The Rolling Stones, Van Morrison och The Beatles.
　
The Spencer Davis Groups ösiga ”Gimme some lovin’” och Otis Reddings ”I can´t turn you loose” är några av de låtar som tar den här stilrena jukeboxliknande 60-talsshowen i mål med den äran även hösten 2011. En stor svartvit bildskärm som fångar vad som händer på scenen förhöjer också stämningen.

I den ständiga jakten på nya skivor med nya band är det skönt att vaggas in i The Hittills lilla värld några timmar där mycket kärlek till musiken de framför ryms. En backspegelskoll som är som balsam för själen.