Din Playlist blev min playlist
Efter några tweets ivägslängda till deras redaktion i stridens hetta fick jag välja aktuell musik, i varje fall blev det musik daterad 2011. Som en blandning av senaste PL-toppen och en halvårsbästalista som jag aldrig blivit färdig till att publicera här på bloggen. Den ska komma upp i nästa vecka. Jag lovar, i det slutgiltiga formatet blir det nog tio album som jag tycker fått lite för lite uppmärksamhet, i varje fall enligt min syn att se på saken.
| 22:04 | Skriet - "Händerna i munnen" | |
| Album: Det beslutande organetKompositör: Skriet Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:08 | Niklas Von Arnold - "Don'T Do Nothing" | |
| Kompositör: Niklas Von Arnold Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:11 | Nottee - "Don't waste your time on me" | |
| Kompositör: Drougge Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:16 | Guillemots - "Slow Train" | |
| Kompositör: Fyfe Dangerfield | Guillemots Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:20 | The Go Team | Bethany Cosentino | The - "Buy Nothing Day" | |
| Kompositör: The Go Team Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:24 | The Pains Of Being Pure At Heart - "The Body" | |
| Kompositör: The Pains Of Being Pure At Heart Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:27 | Young Galaxy - "B.S.E." | |
| Kompositör: Young Galaxy Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:32 | Henric de la Cour - "Dracula" | |
| Kompositör: Henric de la Cour, Henric de la Cour Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:36 | Mattias Alkberg - "Svensk musik" | |
| Kompositör: Mattias Alkberg, Mattias Alkberg Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:39 | Kajsa Grytt - "Min Pojke Och Manhattan" | |
| Kompositör: Kajsa Grytt Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:43 | Serenades - "Come Home" | |
| Kompositör: Markus Krunegård | Adam Olenius Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:46 | P J Harvey - "Let England Shake" | |
| Kompositör: Polly Jean Harvey Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:49 | Wilco - "Standing O" | |
| Kompositör: Jeff Tweedy Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:53 | Girls (Usa) (3) - "Jamie Marie" | |
| Kompositör: Christopher Owens Sök: SpotifyGoogle | ||
| 22:56 | Nick Lowe - "'Til The Real Thing Comes Along" | |
Willie Nile-recension
Willie Nile var huvudakten. Musik som låter som mycket, jag namndroppade inte så många referenser i recensionen men förutom att han inspirerat Jörgen Johansson hör jag Dylan, Petty, Waterboys, Hormones, Jesse Malin och mycket mer i hans musik.
Var länge sen jag såg så många som köpte skivor efter en spelning i Hässleholm...
Får se om recensionen kommer upp på Norra Skånes hemsida i dag.
---------------------------------
Fredag 7 oktober
Willie Nile
The Dimestore Junkies
Ted Morris
Tre band och artister delade Röda salongens scen i fredags. Den gemensamma nämnaren var glädjen till den traditionstyngda rockmusiken de spelar.
Ted Morris inleder kvällen med att framföra några nyskrivna låtar, ensam med sin akustiska gitarr. Små varsamma och kärlekskranka låtar som han berättar öppenhjärtigt om innan de framförs. Enkla och fina låthantverk som blir ett bra avstamp för vad som ska komma senare under kvällen. Ett utlovat medley med hits förvandlas dock snabbt till enbart "New York" men jag antar att det är ironiskt sagt. 25 minuter blir det allt som allt.
I våras hade The Dimestore Junkies sin releasefest för debuten "Skyline". När de nu återigen äntrar Röda salongen går de ut hårt med sina två kanske mest ösiga anthems, "Wonderland" och "Let´s go places", som innehåller några riktiga läktarrefränger. Sedan lugnas tempot ned en aning. Sjumannabandet, den här kvällen med ny trummis, gör låtarna fin rättvisa. Varje rörelse och skiftning i tempot är väl inövat. Sångaren Jörgen Johansson gör high-five med i princip alla som kommer i hans närhet. Han rör sig som en panter på scenen, och går på stolryggarna bland publiken när tillfälle ges.
I 50 minuter spelar The Dimestore Junkies sitt eget material innan en paus görs och bandet förbereder sig för att ta sig an Willie Niles repertoar.
Willie Nile får för den breda massan anses vara något av en doldis, men vi som var på plats i Hässleholm Kulturhus kommer inte använda en sådan benämning. Nile är ett proffs ut i fingerspetsarna. En musiker i den gamla goda skolan som älskar att turnera och möta en ny publik. Redan i första låten har han publikens fulla stöd. Den genuint gubbrockiga rockmusiken han spelar är svängig och lätt att ta till sig. Den griper tag i lyssnaren direkt och dröjer kvar länge. Man blir glad. Tack vare entusiasten och fanet Jörgen Johansson ges det en möjlighet att se och höra honom på skånsk mark.
Han backas förtjänstfullt upp av The Dimestore Junkies, ett band med många skickliga musiker. Willie Nile är klädd i helsvart och på ett gott humör, fylller ut scenen med sin närvaro och sitt imponerande och aktiva scenspråk, som inkluderar höjning av ben då och då.
Musiken passar utmärkt i livekostymen, den blir mer kraftfull i de många helgjutna versionerna. Tänker på den intensiva avslutningen av "Cell phones ringing (in the pockets of the dead)", den fina "Love is a train" med Nile vid pianot. Och publikröjet i den effektiva "One guitar". Bara för att nämna tre lyckade nummer. Han berättar även gripande om vänskapen till den alldeles för tidigt bortgångne Jeff Buckley innan hyllningslåten "On the road to Calvary (for Jeff Buckley)".
Willie Niles drygt 80 minuter långa spelning är väldigt bra och väl framförd, gång på gång imponeras jag över hur väl han fungerar tillsammans med The Dimestore Junkies. De kan ju inte ha hunnit repa speciellt mycket tillsammans.
På slutet blir det även en cover av The Rolling Stones "(I can´t get no) Satisfaction" där samtliga som stått på scen under kvällen är med. Därefter sätter sig några i The Dimestore Junkies framme vid scenkanten och spelar sin "Barflies" medan Willie Nile tar sig en svängom med sångerskan Jessika Borg. Finalen, Niles egen "Hard times in America" sätter punkt för en lyckad kväll.
Jag hoppas Willie Nile återvänder snart till Hässleholm, varför inte på Siesta!, där hans vän Jesse Malin spelade för några år sedan. Fler borde upptäcka den här svarthårige 63-åringen från New York.
PL-toppen vecka 36-40
Det blir inte PL-toppen så ofta som jag vill. Tiden räcker inte till och veckorna går så fort och sen måste jag ju samla på mig några guldkorn först... Och guldkorn har jag verkligen funnit de senaste veckorna.
Nick Lowe - The old thing +++++
Jag kapitulerar. Detta album innehåller väldigt, väldigt fin gubbpop! Kan inte sluta spela skivan och tänker på väldigt många band/artister när jag hör den. Som Chris Isaak, Elvis Presley, Richard Hawley, Paul Weller, Sven Zetterberg, Roy Orbison, Tommy Roos (sic!), Dave Edmunds, Prefab Sprout, Johnny Cash, mfl.
”The old thing” är Nick Lowes svar på Chris Isaaks ”Forever blue”. I varje fall i min värld.
Girls - Father, son & holy ghost +++++
Denna fanstastiska skiva får vara med en gång till, den här gången med uppdaterat betyg. Ett av årets bästa album och vackraste, från ett av de bästa amerikanska rockbanden som finns.
Wilco - The whole love ++++
Tillsammans med Girls ett av världens bästa amerikanska rockband. Wilco ligger möjlgitvis ett steg före med tanke på den mängd fina album de givit ut de senaste åren. Senaste albumet är inget undantag även om det kanske inte riktigt är upp på föregående mästerverket "Wilco - the album"-nivå än. Men det växer för varje ny genomlyssning, som det så fint heter. Så mycket bättre än det mesta inom rocken.
Parker Lewis – Pengar och leenden ++++
I väntan på att Love Antell ska ge ut sitt kraftigt försenade soloalbum eller för den delen något nytt med Florence Valentin funkar själsfränden Emil som nu sjunger på svenska alldeles utmärkt. På svenska blir de här nio fantastiskt finstämda och vassa popsångerna med tung textmässig botten ett fint manifest.
Mattias Alkberg – Anarkist ++++
Den näst intill orimligt produktive Alkberg har lämnat rockabillyn på förra albumet och gör på ”Anarkist” mer 90-tals-BQ på svenska, fast ändå med variation. Gott så och väldigt hög lägstanivå. Glöm inte lyssna på den fina split-skivan ”Alla var där” (++++) han gav ut tidigare i år tillsammans med Pascal.
Breaking news med Filip & Fredrik ++++
Programmet har hittat tonen och är numera riktigt bra, roligt och underhållande. Abstinensen finns nu när programmet slut, hoppas de kommer tillbaka snart med detta magasin, som mer närmat sig deras lysande podcast. En liten smolk i ”glädjebägaren” att Herr Wikingsson verkar tro på denna myt med att sitta ned och kissa.
Inte ens nära
The Kooks – Junk of the heart ++
Positiv överraskning på Siesta! i somras men nya skivan är en besvikelse och rymmer inte många bra och hållbara låtar, tyvärr.
