Willie Nile-recension
Willie Nile var huvudakten. Musik som låter som mycket, jag namndroppade inte så många referenser i recensionen men förutom att han inspirerat Jörgen Johansson hör jag Dylan, Petty, Waterboys, Hormones, Jesse Malin och mycket mer i hans musik.
Var länge sen jag såg så många som köpte skivor efter en spelning i Hässleholm...
Får se om recensionen kommer upp på Norra Skånes hemsida i dag.
---------------------------------
Fredag 7 oktober
Willie Nile
The Dimestore Junkies
Ted Morris
Tre band och artister delade Röda salongens scen i fredags. Den gemensamma nämnaren var glädjen till den traditionstyngda rockmusiken de spelar.
Ted Morris inleder kvällen med att framföra några nyskrivna låtar, ensam med sin akustiska gitarr. Små varsamma och kärlekskranka låtar som han berättar öppenhjärtigt om innan de framförs. Enkla och fina låthantverk som blir ett bra avstamp för vad som ska komma senare under kvällen. Ett utlovat medley med hits förvandlas dock snabbt till enbart "New York" men jag antar att det är ironiskt sagt. 25 minuter blir det allt som allt.
I våras hade The Dimestore Junkies sin releasefest för debuten "Skyline". När de nu återigen äntrar Röda salongen går de ut hårt med sina två kanske mest ösiga anthems, "Wonderland" och "Let´s go places", som innehåller några riktiga läktarrefränger. Sedan lugnas tempot ned en aning. Sjumannabandet, den här kvällen med ny trummis, gör låtarna fin rättvisa. Varje rörelse och skiftning i tempot är väl inövat. Sångaren Jörgen Johansson gör high-five med i princip alla som kommer i hans närhet. Han rör sig som en panter på scenen, och går på stolryggarna bland publiken när tillfälle ges.
I 50 minuter spelar The Dimestore Junkies sitt eget material innan en paus görs och bandet förbereder sig för att ta sig an Willie Niles repertoar.
Willie Nile får för den breda massan anses vara något av en doldis, men vi som var på plats i Hässleholm Kulturhus kommer inte använda en sådan benämning. Nile är ett proffs ut i fingerspetsarna. En musiker i den gamla goda skolan som älskar att turnera och möta en ny publik. Redan i första låten har han publikens fulla stöd. Den genuint gubbrockiga rockmusiken han spelar är svängig och lätt att ta till sig. Den griper tag i lyssnaren direkt och dröjer kvar länge. Man blir glad. Tack vare entusiasten och fanet Jörgen Johansson ges det en möjlighet att se och höra honom på skånsk mark.
Han backas förtjänstfullt upp av The Dimestore Junkies, ett band med många skickliga musiker. Willie Nile är klädd i helsvart och på ett gott humör, fylller ut scenen med sin närvaro och sitt imponerande och aktiva scenspråk, som inkluderar höjning av ben då och då.
Musiken passar utmärkt i livekostymen, den blir mer kraftfull i de många helgjutna versionerna. Tänker på den intensiva avslutningen av "Cell phones ringing (in the pockets of the dead)", den fina "Love is a train" med Nile vid pianot. Och publikröjet i den effektiva "One guitar". Bara för att nämna tre lyckade nummer. Han berättar även gripande om vänskapen till den alldeles för tidigt bortgångne Jeff Buckley innan hyllningslåten "On the road to Calvary (for Jeff Buckley)".
Willie Niles drygt 80 minuter långa spelning är väldigt bra och väl framförd, gång på gång imponeras jag över hur väl han fungerar tillsammans med The Dimestore Junkies. De kan ju inte ha hunnit repa speciellt mycket tillsammans.
På slutet blir det även en cover av The Rolling Stones "(I can´t get no) Satisfaction" där samtliga som stått på scen under kvällen är med. Därefter sätter sig några i The Dimestore Junkies framme vid scenkanten och spelar sin "Barflies" medan Willie Nile tar sig en svängom med sångerskan Jessika Borg. Finalen, Niles egen "Hard times in America" sätter punkt för en lyckad kväll.
Jag hoppas Willie Nile återvänder snart till Hässleholm, varför inte på Siesta!, där hans vän Jesse Malin spelade för några år sedan. Fler borde upptäcka den här svarthårige 63-åringen från New York.
Men för i helvete, varför kom inte den där meningen om SiESTA och Willie Nile med i den tryckta versionen i tidningen?! Säkert någon klåpare i tryckeriet som tyckte att det var lite smygreklam för festivalen (som NSk själva sponsrar). Åhhhhhhh, jag blir så arg!
Lysande att du fick in SiESTA mot slutet, men vad hjälpte det?! Jag tipsade ju Willie Nile om SiESTA, sedan hoppades jag att du skulle skriva något om det efter mitt tips. Så kortar någon redigerarare texten med just den meningen. Ridå!
Fredholm, om du googlar dig själv och läser detta, boka för tusan Willie Nile, Jesse Malin och Ryan Adams till din SiESTAfestival 2012. Du kan nog få ett paketpris!
Fråga: Är det NSk som kortat denna text eller du skrev in lite saker i efterhand? Det där om att Willie Nile tog sig en svängom med Borg kom inte heller med i den tryckta tidningen. Antingen har du smugit in några extra meningar i efterhand eller så saknar Norra Skåne humor. Tyvärr är det nog det sistnämnda.
Jag har inte lagt till något i min recension här. Kollade bara snabbt i papperstidningen och såg inget foto. Bara det som står ovanför är utöver men så brukar jag göra. Synd de tog bort det, inget jag kan råda över, inte heller rubriker och dyl. Men säkert en del som läst recensionen här.
Dags att ta tag i bloggen snart? :)
