Patrik Leandersons blogg

Snacka om outstanding, Västra Frölundas stora festorganisatör, Håkan Hellström. Alla hans album skulle kunna ligga på en topp 10 över de bästa svenska under 00-talet, egentligen. Så dominerande har han varit, och så överlägsen och fantastisk. Och live ska vi tala väldigt högt om, oj oj. Vet inte hur många gånger jag sett honom live, börjar närma sig tjugo nu. Tre gånger blev det 2009 i varje fall. Och till sommaren/hösten firar han tio år som artist med förhoppningvis ny skiva. "Känn ingen sorg för mig Göteborg" blev utsedd som bästa svenska 00-talslåt av P3 Populärs lyssnare. Bra röstat. Viktigast men kanske inte hans främsta stund dock. Och skriverierna efter hans makalösa debut visste inga gränser. Men han kom tillbaka och gjorde ännu mer fantastisk musik, det rådde det inget tro och tvivel om... Fortsättning följer.

En manlig, en kvinnlig, ett band har jag ofint förvandlat till ett topp 3 i min utnämning. En placering var.

Marit Bergman blir den kvinnliga vinnaren så klart. Säga vad man vill om Robyn, Hello Saferide/Säkert, Anna Ternheim, Frida Hyvönen och El Perro Del Mar mfl, men ingen har lyckats som Marit både på scen (har sett henne många gånger, Marit och hennes fantastiska band) och på skiva. Inte i min värld i varje fall.
Dock har Marit blivit lite tråkigare och svårare på senare år, tyvärr. Den där lekfulla Marit har blåst till New York och nästan bara släppt låtar på hennes hemsida. Men "3.00 A.M. Serenades" (bäst 2003) är ändå den bästa kvinnliga debuten på år och dar och uppföljaren just en bra uppföljare som utklassar det mesta.

Nej, nu får jag försöka ta den här "patetiska" nedräkningen av svenska artister som betytt mest för mig i mål snart. 

Det har funnits en hel del band som verkat både på 90-talet och 00-talet med framgång. Bear Quartet är ett sådant som jag nästan lyssnat mer på 00-talet än deras 90-tal, egentligen. Så de är givna när jag nu nämnt några band jag tycker förtjänar uppmärksamhet. Mattias Alkberg har ju dessutom gjort en rad soloprojekt.

Det började redan med den numera smått legendariska dokumentären "Det är svårt att le med en svart tand i munnen" om bl.a. bandets förtvivlade sökande efter spelningar på Gula Villan,  KB och andra ställen. Och sen har det fortsatt att vara ett tryggt band att hålla i handen. First Floor Power dock aldrig slagit igenom på allvar. Men vad gör väl det, de har inspirerat många andra band och gjort mycket bra musik. Spelningarna på Perrong 23 tillsammans med Dipper och Robert Johnson & Punchdrunks koms ihåg. Spelningarna på Malmöfestivalen och KB likaså. Karl-Jonas Winqvists Blood Music och Jenny Wilson i solonamn har också i mångt och mycket varit väldigt bra, första Blood Music-skivan är t.ex. hur bra som helst, liksom JW:s solodebut.

Med tre album släppta, två skivor med Pascal och en med Skriet seglar Isak Sundström (varken släkt med Bo eller Stefan så vitt jag vet) och hans medhjälpare upp som en frisk fläkt på 00-talets elektroniska - och punkiga - scen. "Förbi Fabriken" ,"Galgberget" och "Skriet" har varit i toppskiktet i det leandersonska hemmet när respektive års skivorna skulle summeras.
Det mer lugna och suggestivt laddade duoprojektet Skriet kommer således vara med på min lista över 2009 års bästa svenska album, med rätta. Ett smått fantastiskt album. "Ben & Hjärta", en långsamt vacker låt är så himla fin, till exempel. Över sju minuter och 37 sekunder händer inte mycket men ändå allt.
"Förbi Fabriken" och "Galgberget" har jag redan hyllat en hel del. Två fina punkexplosioner. Finaste asfaltspunken på bra länge. Uppföljaren kommer redan i 27 januari och heter "Orkarnen närmar sig". Smakprovet "Dansa" finns som mp3.

Moneybrother, säga vad man vill om honom. Hans musik är oftast riktigt bra. Kanske inte allt sedan den makalösa debuten och de febriga framträdandena som följde "Blood Panic", bland annat inne på Markan en vardagskväll. De bägge Siesta!-spelningarna var inte riktigt lika fantastiska, den första var dock storslaget bra, den andra kantades av en hawaii-skjorta och krans kring halsen för mycket, och ett förfärligt ljud.

Men den mer framgångsrika skapelsen - Moneybrother, som följde efter Monster lades ned - har präglat mitt 00-tals musiklyssnande, kanske framför allt mellan 2003-05. Hans tomatsoppa som lanserades tidigare i år har jag ännu inte smakat, om den nu finns på riktigt dvs.

Sagor & Swing, Hans Appelqvist, Tape, Eric Malmberg och Anna Järvinen.

Häpna är ett av våra bästa skivbolag och entusiaster som i sann gör det själv-anda skapar musik med små gester med finfin melodisk - ibland abstrakt - känsla. Sagor & Swing var det första jag hörde, sen kom Tape och Hans Appelqvist och flera andra i samma anda under ungefär samma tid. Och sen har många bara blivit bättre eller bibehållit sin fina form. Anna Järvinens debut blev Häpnas stora kommersiella genombrott, och en artist som gick utanför ramarna för vad bolaget tidigare kännetecknats för. Men ändå bibehölls den organiska formen, det var bara lite mer sång och dessutom från en gammal Granada-sångare som med hjälp av musiker från Dungen gjorde vacker vispop över två album.


Nedräkning har börjat, jag kommer presentera en rad av de jag tycker är de bästa och mest betydelsefulla artisterna på 00-talet. Ett femtontal skulle jag tro, och i slutändan kommer jag även försöka göra en ranking. Av i varje fall de tre bästa, minst. I några fall blir det kanske bara bilder på artisterna, ibland omslag, och ibland även lite text. Det visar sig.