00-talets bästa svenska artister: The Bear Quartet-klanen
Nej, nu får jag försöka ta den här "patetiska" nedräkningen av svenska artister som betytt mest för mig i mål snart.
Det har funnits en hel del band som verkat både på 90-talet och 00-talet med framgång. Bear Quartet är ett sådant som jag nästan lyssnat mer på 00-talet än deras 90-tal, egentligen. Så de är givna när jag nu nämnt några band jag tycker förtjänar uppmärksamhet. Mattias Alkberg har ju dessutom gjort en rad soloprojekt.
Dessutom gjorde de en legendarisk spelning på Hultsfred där keyboardisten Calle Olsson (Paddington DC och Paper) stod och rökte och lirade plingplong när de andra var någon helt annanstans. En inställd spelning är också en spelning, hette det. I maj spelar både The Bear Quartet och Matti Alkberg på Siesta!. Får se hur det går då. Någon Grammis vill inte MABD heller ha, eller nominering rättare sagt. Det kan man tycka vad man vill om.
Sen har det ju funnit en rad band (Kent, bh, BD, 90-talets stöttepelare om du frågar mig) som jag tycker gjort bäst i från sig på 90-talet (läs mest bob hund och Broder Daniel som dock släppte ett bra album på 00-talet och inspirerade en mängd artister) trots att de fortsatt på 00-talet och i vissa fall blivit än större (läs Kent) men inte bättre och viktigare.
"Björnligan" kommer onekligen hålla en bit in på 10-talet också...
Det var Mattias Alkberg BD som inte ville ha någon grammisnominering eftersom de då skulle nomineras till bästa manliga artist fast att de är band.
Charmen med BQ är deras ojämna nivå. Plattorna "Ny Våg" och "Angry Brigade" nosar på femmor, medan "Saturday Night" och "89" ligger på svaga treor. MABD var dock bra hela 00-talet. Det var först i år som det kom ett litet poängtapp.
"En inställning spelning är också en spelning, hette det." Så heter det väl inte egentligen.
När Calle Olsson spelade Pling Plong på Stora Dans var resterande medlemmar och spelade i teaterladan.
Kul att du hittat till min blogg. Självklart hade du rätt. Hade skrivit fel om det mesta. Jag hade fått för mig att det bara var Calle Olsson som spelade på Hultsfred det året, men jag var ju inte där och läste bara om det i Aftonbladet och de har ju sällan full koll. Håller med om BQ:s ojämnhet annars, även om jag till slut oftast gillar det mesta de ger ut, vissa tar lite längre tid på sig att växa bara. Men tycker deras Siesta!-spelning var en besvikelse, det var inte många låtar jag kände igen, men så var det också mycket nytt från en kommande skiva.
