Patrik Leandersons blogg

Skrev om Winnerbäck i Kristianstad i går för Norra Skånes/Skånskans räkning. Nedan är resultatet.
Blev inget betyg men hade blivit antingen en trea eller fyra.
Sju på en tiogradig skala som jag kan göra här.





-----
Lars Winnerbäck

Kristianstad Idrottshall
Lördag 21 november


7/10

Likt en trygg men ändå småblyg nallebjörn tar en långhårig Lars Winnerbäck Kristianstad Idrottshall i besittning, och han har publiken med sig hela vägen. Med bredbenta och återhållsamma rörelser på scen och ett gediget hantverk framför Winnerbäck och bandet en setlista som innehåller små förändringar sedan turnéstarten. Men för mig som inte sett honom live på några år blir det ett välkommet återseende. Inte så där påfallande att jag blåser av banan men jag blir heller inte besviken.
 
Allt inleds med en kortfilm med berättarröst där olika platser i en mindre stad skildras. Scenen kläs i ett snyggt ljus, varje låt har sin speciella utformning, det kan också vara text som vevas på bildskärmar i bakgrunden, eller bara färgskiftningar i scenljuset; allt från starkt vitt ljus till mörkare och behagligare nyanser.
Två låtar från det senaste albumet “Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen” får agera konsertöppnare. ”Järnvägsspår” och ”Köpenhamn och överallt” är rent musikaliskt och soundmässigt lite tuffare än vad vi tidigare varit vana vid. Men det passar Winnerbäck ändå förhållandevis bra. Det river och sliter lite mer än normalt i den mer akustiskt lunkande och textmässande folkrocken.
 
Den drygt två timmar långa konserten har sina transportsträckor i mitten, när Winnerbäck och bandet vaggar in publiken i lite för långa, sövande och uttänjda balladnummer som står och stampar på samma yta. Men de är ytterst få och allt som oftast är det bara hur trivsamt och bra som helst. Med en på sina ställen nästan extatisk publik höjer sig konserten också minst ett snäpp. Lars Winnerbäck blir i det närmaste generad över det stora bifallet. Högljudda och långa applåder följer när han några låtar in i konserten för första gången säger "tack". Det där med mellansnack är heller inget Winnerbäck gör så ofta den här kvällen, och så har det väl alltid varit. Därför känns hans försvarstal till en kvällstidningskrönika, som handlar om att han skulle vara sur och butter, tämligen onödig och malplacerad.
 
Annars blandas det ganska friskt med låtar från hans albumkatalog, låtar från några skivor dominerar dock, andra lyser med sin frånvaro. Relativt traditionella versioner av “Dunkla rum“, “I Stockholm“, “Åt samma håll“ och “Söndag 13.3.99” betas av. Ensam med sin elgitarr gör han också paradnumret “Hugger i sten” på ett varsamt och känsligt sätt. Ibland räcker det med små medel för att skapa magi. “Elden”, det första extranumret, är ett annat exempel på ungefär samma sak. I en finstämd version ackompanjeras Winnerbäcks sång enbart av en briljant Johan Persson på klaviatur. Strax därinnan har “Jag får liksom ingen ordning”, “Kom ihåg mig” och “Solen i ögonen” följt på ett pärlband. Den förstnämnda av dem tycker jag fungerar bättre i livekostym än skivversion. Winnerbäck sjunger sen "Om du lämnade mig nu" med Anna Stadling, där applåder efter varje avslutad duettvers följer. Två gånger ropas Winnerbäck in på scenen igen för extranummer, allt avrundas med en nedtonad “Söndermarken” som tonsätter samma film som inledde konserten.