Sanne, Mats och Benneth-recension
Blev lite recenserande i onsdags (publicerad i fredagens Norra Skåne). Mycket folk var det. Och bra stämning.
------------------------------------------------------
Konsert
Sanne Salomonsen
Mats Ronander
Benneth Fagerlund
Hässleholm kulturhus, Röda salongen
Onsdagen den 11 mars
+++
Mats Ronander är bluesens man, mångsidig förvisso, men bluesen är själva grundpelaren för denne 60-årige rockare som i unga år spelade i Nature. Under onsdagskvällens konsert får publiken en rejäl dos av den musik som Ronander arbetat hårt med under sin karriär. Det blir en hel del anekdoter och han nämner artister och band som han samarbetat och spelat med. Ulf Lundell, Abba och Totta Näslund är några som kommer på tal. Lagom med skryt ändå och allt vävs ihop med följeslagaren och pianisten Benneth Fagerlunds komp och där Ronander själv spelar munspel och gitarrer av alla de slag som om det inte fanns någon morgondag.
Innan Sanne Salomonsen har kommit in på scen har Mats Ronander inlett med "Lika barn leka bäst", sjungit Pugh Rogefeldts "Jag har en guldgruva", tagit sig an Ted Gärdestads mindre bekanta "Can't stop the train" och dammat av sitt egna band Low Budget Blues Bands version av Don Nix-skrivna "Everybody wants to go to heaven". Det blir några långa munspels- och gitarrsolon. Och i all sin enkelhet funkar det trots avsaknaden av en trummis.
När Sanne Salomonsen äntrar scenen gör hon det till den gamla soulklenoden "When you walk in the room" och sin Thomas Helmig-signerade hit "Kærligheden kalder", som i showen blir något av en hyllning till sin före detta man, Mats Ronander.
Alla tre på scen sluter kort därefter upp i sång i ösiga "Nowhere to turn" där Benneth Fagerlund får ta Mikael Rickfors roll, som sjunger på studioversionen, med bravur.
Innan paus blir det Procol Harums "A whiter shade of pale" som herrarna sjunger, Sanne Salomonsen smyger in och låten övergår under hennes beskydd i "When a man loves a woman".
Den något mer musikaliskt varierade och bättre andra halvan består av Salomonsens stora hit "Den jeg elsker" med lite allsång från den på parkett rätt fulltaliga publiken, hon talar om sin svåra sjukdomstid och sjunger finstämda "Hjem" väldigt bra.
Efter en lång berättelse om bland annat dansk språkförbistring, Köpenhamn och Bruce Springsteen blir det duett i "Fire". Och Ronander spelar sin välkända "Gör mig lycklig nu"; med bara piano och gitarr som uppbackning blir den inte riktigt lika poppig och uppfriskande som den brukar låta.
Extranumrena går i The Rolling Stones tecken. Först riviga "Honky Tonk Woman" med Sanne Salomonsen på leadsång och sedan lugna "Till the next goodbye" som fint ger kvällens knappa två timmar långa musikaliska resa ett värdigt avslut och helt befriad från en riktig jävla schlager.
