Patrik Leandersons blogg

Ger mig på ett nytt grepp och har skrivit korta - och snabba - omdömen/texter om veckans skivskörd. Vissa har jag lyssnat mer på, vissa bara några gånger. Ändå är det mina högst personliga åsikter, som det ju ska vara. Betyg delar jag ut också. Och en och annan känga. Överst veckans album...

Britta Persson - Current Affair Medium Rare

8/10

Britta Perssons mer självsäkra och melodiskt starka tredje album tas emot med öppna armar av undertecknad. Här släpper hon den introverta och skeptiska DIY-pop för gott och blommar ut i en rad "hatt- och blås"-låtar. Som vore hon en några år yngre och hungrigare Marit Bergman innan hon tog sitt pick och pack och flyttade till New York. Perssons "pack" till låtar är byggda med ett självförtroende och en glädjespridande charm som går rakt in i hjärtat. Kärnan på albumet är stor och det är svårt att nämna någon låt framför den andra. En sak är säker; Britta Persson har (förhoppningsvis) hittat vägen till det definitiva genombrottet.

Läs mer om Britta Persson och skivan, om ni vill, i inlägget under.

Simon Norrsveden - Quentin Tarantino EP

5/10

Simon Norrsveden låter som en blandning av Lasse Lindh, Love Olzon och Per Gessle men gör oftast musik som påminner om Kent-ballader.

När han som i bland annat singelspår som mer fartfyllda "Stockholmssången", Kristian Anttila-remixen av "OK baby det är dags att vi ska vinna allt" och nu i det huvudsakliga singelspåret "Quentin Tarantino" (som doftar Gyllene tider/Freestyle) blir det mer klös i den sockriga och synthiga ljudbilden som klär Norrsvedens ljusa - väldigt pojkaktiga - röst. Även om han än så länge mest gör poppastischer i sitt sökande att hitta ett eget uttryck är "Quentin Tarantino EP" egentligen ett steg i rätt riktning. 

SeLest - Kapellgatan 12

6/10

Håkan Hellströms gitarrist Simon Ljungmans band debuterar med ett rätt udda album, upplägget är vågat; här blandas små refrängstarka poplåtar ("September", "Kungarike") med långa balladepos med orkestrerade kammarstråkar och instrumentala partier. Texterna bär både vemod och sorg. Några sånger är väldigt anonyma och lite för långa men Ljungman sjunger på ett sätt som påminner en del om Thom Yorke ("Vi och våra föräldrar") och Jonathan Johansson ("Sår") utan att det stör, och det vilar något fascinerande över debuten.

SeLest har alla förutsättningar att bli 2010 års svar på Autisterna.

Robyn - Body Talk pt 2

6/10

Vitfrillan Robyns andra kroppsspråksskiva innehåll likt föregångaren åtta "övningar". Skivans fyra första spår består av stark, synthig och futuristisk popelectro. Dess avslutning är betydligt sämre och mer slätstruken. Jag har förhoppningar på "Body Talk pt 3", förhoppningsvis är den inte lika lik i sin uppbyggnad som de två första volymerna varit.

Hurts - Happiness

5/10

"Happiness" är en skiva som vid första anblicken kan sägas vara en besvikelse. Efter några rundor i lurar och bilstereo är den faktiskt betydligt mer än några singlar. Balladerna är lyssningvärda, den något tama och otidsenliga produktionen fungerar och jag vill inte bara spela några få spår. Ändå tycker jag att den stora hypen som byggts kring Manchester-duon är överdriven.

Dungen - Skit i allt

1/10

 

Skit i Dungen, det gör jag

Nöden har ingen lag

I varje fall pissar jag i dungen

Utanför Perrongen om jag blir så illa tvungen

Ps. Ännu har ingen velat ha mina gamla vändstekta Dungen/Reine Fiske-skivor. Sista chansen nu, annars skickas de till Fiske Ds.