Patrik Leandersons blogg

Dags för något nytt på bloggen. Korta omdömen om mest film i olika genrer, men blir nog även en del tv-serier, musik, böcker, ljudböcker, etc. Nytt och gammalt. Bra och dåligt. Kanske en ”kulturtapet” varannan vecka eller nåt.


Simon och ekarna: Dramatiskt epos som utspelas sent 1930-tal till mitten av 1940-tal, och skildrar det mesta  kring Andra världskrigets dilemma. Men det är mycket mer än så som sker. Inte konstigt att "Simon och ekarna" fått så många nomineringar till Guldbagge. Starkt, gripande, episkt, välspelat, snyggt filmat och mycket bra drama. Barnskådisarna som spelar halva filmen överskuggar nästan de mer namnkunniga.

 

Kronjuvelerna (tv-serien) : En sorts saga med dramadelar där likt “Simon och ekarna” används två skådisar (en barn och en äldre) för att spela de viktigaste yngre karaktärerna. ”Kronjuvelerna” är inte dålig, men lite för långsamt och styltigt berättad, med en djupt osympatisk och elak Loa Falkman som skodirektören Persson och en tafatt Tomas von Brömssen som förhörsledare. Alicia Vikander är bra. Bill Skarsgårds roll är ännu mer bortskymd än ”Simon och ekarna”, som en biroll.

Pangpangbröder: Ambitiös och stundtals gripande dokumentär om tvillingarna Gustav och Oskar Eriksson som bland annat har olika kroppsliga förutsättningar. Här skildras  deras vardag och problem att passa in i alla lägen på ett  äkta, närvarande, familjärt och sammanhängande sätt när 53 filmade scener i kronologisk ordning vävts samman av brödernas filmande morbror Axel Danielson (som fångat många scener, både knasiga och allvarliga, imponerande genom att hålla sig ”osynlig”).

Kokvinnorna:  Det enda jag tänker på är den stackars fällknivskvinnan Britt, svårt ryggskadad, som går krokigare än någon annan jag tidigare sett. Men hon jämrar sig inte. Imponerande på något vis att kunna hålla fast vid något som några kor så starkt. Att leva för och med dem. Här styr verkligen inte det materiella eller ens pengar, utan bara kärleken till djuren och att mjölka.

The Stig-Helmer Story: Nu har jag sett för många usla svenska filmer på bio de senaste åren; Lasse Åbergs nya rulle är kanske inte helt rutten men är ändå lite för snäll och mesig som film betraktad. Visst några roliga scener och dåtidsscenerna från Nalen och ungdomen är bäst och överskuggar den tama nutidsberättelsen som pliktskyldigt och lätt skrattretande försöker koka soppa på en spik genom att försöka leta upp en gammal ungdomsflirt som Stig-Helmer en gång råkat ge ett modelltåg i gåva, på ett märkligt sätt. Många otidsenliga skämt tar oss dit.

Ligg med mig: Rolig och viktig film från Norge, gillade hur huvudrollsinnehaverskans roll är skriven. Mycket rapp och bra.