Patrik Leandersons blogg

Jag blev nästintill chockad i dag när jag handlade i min favoritbutik Netto, ett stenkast från centrum. Det har nog aldrig gått så smärtfritt någonsin. Från det att jag gick ur bilen tills att jag satt där igen med en kasse makrill, Brämhults juice, en hundragrams Marabou-chokladkaka och några Mariestads (det är ju ändå högklassig fotboll i kväll) hade det bara gått ett par minuter. I varje fall kändes det så.

På en av "förbutikens" stolar sitter en persisk mamma och häller i sin unge välling. Två kundvagnar står i vägen för en tanta med rullator som fastnar därmellan, men hon reder snabbt upp situationen genom att rikta ett handväskslag mot den ena kundvagnen, muttra och sen "åla" sig igenom. Vid frukten och brödet är det full ruljangs, här ska det hittas billig och färsk frukt. En yngre rödhårig kvinna känner på ett par gröna mango-frukter (2 st för 10 kr, och tillika min gamla klasskompis favoritfrukt), men hittar inget som passar, och går raskt vidare utan att kolla "döda vinkeln". Jag tar min raska slentrianpromenad till makrillen, glor kort därefter på ett paket köttbullar av för mig okänt märke, wow 73 procent kött ser jag. Men nej, den blir det inte, för mycket stabilseringsmedel och förmodligen luktar dessa köttbullar ännu mera fis än Mamma Scans "ökända" (säljes för 25 kr, min favoritbutik fyller åtta bast i Sverige, tänk vad tiden går).

Vid kassan ser jag ett känt ansikte. Min gamle lågstadieklasskamrats far eller farfar. Far måste det vara, han ser nästan likadan ut som när jag gick på lågstadiet. Samma keps, samma jacka och samma frisyr. Han brukar alltid cykla. Hässleholms kändaste cyklist nu när "Knasten" har gått ur tiden. Han har gjort lika mycket för cykeln som "Gångaren" har gjort för rullatorn. Min syster såg förresten "Gångaren" för inte så länge sedan i full karriär, så han är still going strong.

När jag kommer fram för att betala mina varor i kassan skriker den lille mannen med glasögon och mustasch (har tidigare jobbat på Kvantum i Kristianstad) att femkronorna är slut. En kärring ska - som det hörs - betala med kort för första gången och vill ha på några hundra extra som hon får direkt i handen. Den lille mannen med glasögon och mustasch tipsar om att hon kan ta på tre hundra extra. Hon blir glad som en spelekvinna och tackar och niger.

Vid utgången ser jag inte röken av vare sig jobbiga mobilförsäljare eller tiggare. Och andas ut och beger mig hemåt igen. Nästa vecka får det allt bli att jag tar mig till Netto en måndag istället. Det här var för lugnt. Ett misstag som jag får försöka leva med...

Här eller här kan du läsa om några andra Netto-besök, om du nu råkat missa dem.