Patrik Leandersons blogg

Såg häromdagen den brittiska filmen "Submarine". En film som dröjer sig kvar. Själva filmen är snyggt filmad och med en härlig 70-talskänsla över ett mörkt och regnigt walesiskt Swansea.

Huvudkaraktären, den 15-årige Oliver Tate är mer orolig för sina föräldrars förhållande än sina egna tillkortakommanden med klasskamrater och det motsätta könet. Han är mest rädd att grannen ska "stjäla" hans mor framför den tafatte fadern. Historien är fint berättad och filmad, och väldigt oförutsägbar. Just oförutsägbar är också den spirande och lite kantstötta tonårskärleken mellan Oliver och den på ytan tuffare Jordana Bevan.

Kul också att debutantregissören Richard Ayoade (mest känd tidigare som Moss, den nördige och late datateknikern i "The IT Crowd") lyckas skapa ett eget bildspråk med mycket snygga detaljer och scener.

Det som också är "Submarines" styrka är Arctic Monkeys-mannen Alex Turners filmmusik, som är väldigt närvarande genom hela filmen. Musiken är mer avskalad än vad hans ordinarie band brukar spela, och väldigt fin. Det finns en EP utgivet med "Submarine"-låtarna. Hade faktiskt missat det helt innan jag såg filmen. Men det misstaget är tillrättat nu.


Från en sak till en annan. Tycker det även är roligt att Richard Ayoades motspelare i "The IT Crowd", Chris O'Dowd, har kommit upp sig. Hans biroll (lite mer kanske) i roliga "Bridesmaids" (som innehåller minst två helt fantastiskt roliga och pinsamma scener) visar att de bägge skådespelarna inte bara ska förknippas med forcerade och knäppa komedikaraktärer. Ayoades visar mognad bakom kameran i "Submarine" och O'Dowd gör det samma framför kameran i "Bridesmaids".