Festivaldax, Hembygdsparken - recensioner onsdag
I går inleddes Festivaldax. Jag bevakade de tre första konserterna i Hembygdsparken, där mest lokala band får spela, onsdag och torsdag.
Och bäst var Zip of Fire, följt av Civilnine och sen Killer Clan of F.U.N., alltså samma som spelordningen.
Det sistnämnda bandet fick med kort varsel hoppa in som ersättare till St: Bride. Något jag inte skrev i recensionen var att sångarens rörelsemönster påminde om Kjell-Arne "Säle" Svensson från Partyfabriken (som befann sig några stenkast därifrån sjungandes schlager) medan han på avstånd rent utseendemässigt såg ut som maskinisten på Parkbiograferna (något stenkast till därifrån). Nåt i den stilen, men tog bort det i originalrecensionen då någon kanske inte fattade att det var på skoj. Lika-som-bär finns ju överallt, och alla tycker ju inte alltid att det är likt... Precis som man kan uppfatta t.ex. en skiva, bok eller film på många olika sätt. Och jag ändrar inget i recensionen nedan, det ska vara här och nu. Det var också väldigt längesedan jag skrev något som skulle gå i tryck direkt samma kväll. Men det gick vägen. I kväll blir det samma upplägg. Dessa lokala band har jag ju inte hört speciellt mycket av innan, mer än kanske några smakprov på deras myspace-sida, om de nu har någon sådan.
Lägger också upp några extra bilder som jag tog (senare). Endast bild på Civilnine fanns i papperstidningen och på Norra Skånes hemsida.
------------------------------
Konsert
Hembygdsparken
Onsdag 10 aug
Zip of Fire
Civilnine
Killer Clan of F.U.N.
Mestadels lokal rockmusik fick chansen att visa upp sig under onsdagen då Studiefrämjandet hade bokat en rad band som framförde musik på Hembygdsparkens scen. Efter några år med tydligare central placering i Stadsparken under Festivaldax tjänstgör i år den här scenen som motvikt till den mer lättillgängliga schlager- och dansbandsmusik som huserar inne i stadens kärna. Vädrets makter är inte med oss den här kvällen men musiken innehåller ändå en hel del värme och charm.
Zip of Fire är först ut med sin drivna och rätt gediget skitiga rock som innehåller fragment av rockabilly, stonerrock och ett stilrent melodiöst sound. Kvartetten skapar ett förvånansvärt skönt sväng. Sångaren och gitarristen Andreas Andersson sjunger både högre skriksång och mer sansade toner. Han gör också vad han kan för att få publiken att närma sig scen, ja han bjuder till och med upp några som vill skjula för regnet och samtidigt komma närmare bandet. Cirka 35 minuter blir det allt som allt där det mesta följer en röd tråd. I sista låten, som jag tror heter ”Social Psychopat”, planterar sångaren avslutningsvis - på sant rock´n´roll-manér - sin gitarr bland växtligheten som finns framför scen. Trummisens skor går samma öde till mötes.
Ynglingarna i Civilnine, som följer därefter, spelar riffglad och karaktäristiskt poppig collegepunk med allt vad det innebär. Under 25 minuter blir det en lektion i att filtrera ned samtliga bandmedlemmars idolers musik och få ut en form av ekologiskt egenodlad bruksvariant. Bandet berättar att de har fått skifta lite i sin ordinarie sättning men det är inget som stör, tvärtom. Det mesta flyter på bra, de får ut rätt mycket på kort tid av sin musik, vilket kompenserar en något anonym sånginsats som säkert kan bli bättre med tiden. Men som helhet är bandet säkert och energiskt, och spelningen slutar när man minst anar det.
Gammal hederlig hårdrock är väl det som närmast stämmer in på Killer Clan of F.U.N. från Lund. De spelar låtar om droger, tatueringar, brudar och demoner för att bara nämna fyra låtämnen. Inget nytt under solen där inte. Lägg till en rad gitarrposer, slitna huvudbonader och en ganska monoton hårdrock så har ni gruppens kännetecken i livekostymen. De får dessutom jobba i rejäl uppförsbacke då det är undertecknad, ljudkillarna vid mixerbordet och en utsänd kontrollant som mäter ljudstyrkan som inledningsvis bevittnar konserten.
Även om Killer Clan of F.U.N. säkerligen är mest rutinerat och spelskickligast så är det ändå just det bandet av de tre jag ser under kvällen som tilltalar mig minst. Det är kanske inte riktigt den här hårdrocken jag är så förtjust i heller. Främst för att musiken känns lite klichéartad och trött, och bandets låtar tenderar att bli lite väl enformiga.
