Patrik Leandersons blogg

Siesta!-festivalen, dag 3 - Lördagen

går spelade jag fotboll (gjorde ett mål i reservlagsserien för Waff), kollade Elitloppet och lite tennis, en späckad dag för oss idrottsälskare. Därför hann jag inte blogga något om lördagens begivenheter på Siesta!, som nu kan läggas till handlingarna. Hur många öl jag drack, konserter jag såg och fruntimmer jag tråkade har jag i dagsläget inte koll på. Det ska som allting utvärderas, och förhoppningsvis blir det, om allt går vägen, fler nästa år..

Inte den bästa Siesta!–upplagan rent musikalisk men ändå några riktigt bra och ibland överraskande bra konserter, framför allt på fredagen. I lördags var det mesta hyfsat, godkänt eller bra. Inga toppkonserter men likväl inget uselt jag såg. Man väljer ju sina konserter med omsorg, förnuft, känsla och en stor portion fingertoppskänsla.

”Kom igen, DUNCANSON” ljuder bredvid Markans utescen när det brister för en man i trettiofemårsåldern, och en till synes lika sakkunnig Radio Dept.-lyssnare som står strax intill mig, när bandet är minst en kvart försenade. Han skriker så högt att till och med några lesbiska hårdrockare och en stockholmare som står strax bakom blir vettskrämda och lätt provocerade. Radio Dept.  Är ett band som berör, ett band som är lika ojämna live som de är stabila i skivformatet. Denna sena kväll präglas dock bandet av lite mindre nervositet och en aning mer självförtroende (då Duncanson inte ber om ursäkt en enda gång). ”Pulling our Weight”, några nya låtar och låtar från debuten ”1995”, ”Keen on boys” och ”Why Won´t you talk abort”

I går spelade jag fotboll (gjorde ett mål i reservlagsserien för Waff), kollade Elitloppet och lite tennis, en späckad dag för oss idrottsälskare. Sen såg jag nedanstående b-film. Därför hann jag inte blogga något om lördagens begivenheter på Siesta!, som nu kan läggas till handlingarna. Hur många öl jag drack, konserter jag såg och fruntimmer jag tråkade har jag i dagsläget inte koll på. Det ska som allting utvärderas, och förhoppningsvis blir det, om allt går vägen, fler nästa år...

Inte den bästa Siesta!–upplagan rent musikalisk men ändå några riktigt bra och ibland överraskande bra konserter, framför allt på fredagen. I lördags var det mesta hyfsat, godkänt eller bra. Inga toppkonserter men likväl inget uselt jag såg. Man väljer ju sina konserter med omsorg, förnuft, känsla och en stor portion fingertoppskänsla.

”Kom igen, DUNCANSON” ljuder bredvid Markans utescen när det brister för en man i trettiofemårsåldern tillika sakkunnig Radio Dept.-lyssnare som står strax intill mig, när bandet är minst en kvart försenade. Han skriker så högt att till och med några lesbiska hårdrockare och en stockholmare som står strax bakom blir vettskrämda och provocerade. Radio Dept. är ett band som berör, ett band som är lika ojämna live som de är stabila i skivformatet. Denna sena kväll präglas dock bandet av lite mindre nervositet och en aning mer självförtroende (då Duncanson inte ber om ursäkt en enda gång eller beklagar sig). ”Pulling our Weight”, några nya låtar, inledande "This Time Around" som följs av "Heaven´s on Fire" (tyvärr ingen "Domestic Scene") och låtar från debuten ”1995”, ”Keen On Boys” och ”Why Won´t You Talk About It”. Det blir en förhållandevis kort spelning, med Radio Dept.-mått mätt. Tyvärr. Jag hade gärna hört några klassiker till och några nya albumlåtar till. Man kan inte få allt här i världen.

Om Radio Dept. var den sista hela konserten jag såg på lördagen, inledes dagen med Bruket från Fagersta.

De gjorde en hyfsad eftermiddagsspelning. Det tog sig på slutet.

Monty, Anna von Hausswolff, Name The Pet, Familjen, Röyksopp följde därefter.

Jag ger mig inte på att betygsätta något, allt är någonstans i trakterna mellan två och tre ändå. Inga fyror på lördagen.

Rankar förresten dagarna så här:

1. Fredagen

2. Torsdagen

3. Lördagen

Jag filmade förresten en exklusiv ny låt med Name The Pet (lägger upp den senare). Hanna Brandén (kallades Brondén i en tidning) var en glad tjej, tror inte hon är släkt med Kristian Brandén, jag är dock inte helt hundra...

Här under blir det lite bilder som jag tog med min mobilkamera. Inget fjantande runt med stora filmkameror och skit som PSL-bloggen. Den här bloggen är mer exklusiv och lo-fi.

Bruket från Fagersta underhöll på Chili! kl 17.00...


... det ska börjas i tid med punktuppkam.


Monty hade leksaksglasögon och krängde sin skiva för en femtiolapp.


Maskinen-Patrik värmde upp med Monty innan sin spelning...


Vakten tillät inte att några ungdomar kastade hö på varandra.


Hö gjorde Playas scenområde bekvämt att stå på, såg dock inga hästar förrän dagen efter...


Conny Nimmersjö hängde mest vid matvagnarna, langos och smålandsrulle krängdes.


Det fanns till och med Oboy på Siesta!, helt otroligt. Skoglund skulle varit där!


En fotograf stod och skymde Anna von Hausswolff hela konserten. Flane!


Och på andra sidan en till filmare, PSL-bloggen var överallt.


Det var kändistät på Annas konsert, till och med Compact Disc-mannen.


Name The Pet kan flyga, hon är inte rädd.


Punktuppkamfrisyren fick vara uppe sent för sin mamma.


Många händer i luften på Familjens spelning. Såg inte Per-Sinding-Larsen.


Röyksopp spelade musik utan Robyn, Karin Dreijer-Andersson, m.fl.


The Radio Dept. var sena ut till scenen, men till slut vaknade dem av ropen,
de har även Sveriges längsta gitarrist.


Tilliander hade varit på ÖB och köpt maskeringsnät till sitt "mixerbord".

Hehe, älskar att du smygfotade mig och Conny.



Och gött att du fick med punkungen på Bruket. Man borde fotat honom bakifrån då han satt på pappans axlar och diggade till Bruket, det hade nog blivit en bra bild.



Underbart att återigen få se den loja scenvakten som dödade glädjen med att kasta lite harmlös hö i luften. Vilken ålanöt.

Klart som fan att det brast, men mest på skoj och med medveten provokation i sikte, då Duncanson & co går på 15 min sent och spelar i 35 min. Hade de gått på i tid, då hade vi fått 50 min (15 + 35) kan vi låtsas som. Men, nej, inte ens en dåres skrik fick ut dem i tid. Så indie är bandet fortfarande år 2010. För att inte tala om att de spelade in 1-2 album som de sedan bara kastade i papperskorgen, för att börja om från grunden igen. Indie är bara förnamnet!

Kul att se att Byfolket hittade till Siesta även i år med sina Smålandsrullar - festivalmaten framför andra.

Jag köpte en "Veggo hell"-rulle, det var inget över sig. Som en lyxig renklämma eller nåt. Dock provade jag inte Röyksoppan.