Patrik Leandersons blogg

Andreas Söderlund
Playa! kl 14.15

Betyg: 2/5



Niccokick-sångaren tar farväl från scenen och deklarerar skämtsamt att han och bandet snott allt från Built to Spill och Dinosaur Jr. Den gode Andreas Söderlund har hövdingmask på sig (undrar vad LP, IFK Hässleholms gamle ordförande Lennart Persson även kallad Hövdingen säger om det?) och en fuskpäls modell varmare. Det skulle kunna vara Pers Torp 2008 (internt skämt, ingen kommer fatta det, men den festen innehöll många klädbyte i samma stil). När det gått några låtar in i konserten dyker ljudkillen Lööf upp vid min vänstra sida och frågar om det är bra. Om det är bandet eller ljudet råkar jag inte uppfatta. Men tur i oturen är det en hyfsad låt på scen, kanske konsertens mest omedelbara sång "Monster" som liras, så jag klämmer ur mig "Ja, den här låten var faktiskt bra". Det är båstadijansk sång, Andreas Söderlund har nog inspirerats av Familjen att sjunga på dialekt. Det får han gärna göra. Han är glad och inte sur också. "Monster" och singeln "Daustralien" sticker ut. Den 1 september kommer fullängdaren. Kanske kan bli nåt, i väntan på en ny skrammelskiva från Niccokick. Det något ruffigare Sounds Like Violence gick mig spårlöst förbi.

Pascal
Chili! kl 15.00

Betyg: 3/5



Trion från Gotland/Stockholm spelar på Siesta! för tredje gången på fyra år om jag inte minns fel.
Det är också första gången som de spelar på en stor scen. Det passar bandet inte så bra. Den intima inramningen och känslan i musiken går lite förlorad när de står några meter över publiken. Det ska vara trångt, svettigt och varmt för att Pascals asfaltpunk ska charma.

Det gör den inte riktigt denna eftermiddag, även om den då och då blixtrar till efter en trevande inledning.
Kanske dags att ta en paus och fila på några mer slagkraftiga låtar. Bandets två första skivor tyckte jag var lysande, den tredje "Orkanen närmar sig" var mer ojämn, även om den innehöll några guldkorn.
Det är lite samma sak live. De når inte riktigt ut. De gör det precis på samma nonchalant coola sätt men det är något som saknas. "Längtar efter dig" och "Jonnie" uteblir, inga extranummer heller, men det är nog inte bandets fel.

The Bear Quartet
Chili! kl 16.30

Betyg: 1/5





Efter att hälsat på Familjen och hans flickvän, som strax innan blivit intervjuad av Per Sinding-Larsen, där jag mest fick ur mig något om ett flak Newcastle-öl och att det var bra med mig gick jag ned till de långväga gästerna The Bear Quartet. Den norrländska präriens gudar eller vad man ska kalla dem.
Utmärkt - allt som oftast - men ganska uselt liveband blir omdömet. Jag vet inte vad som hände. Bandet vände publiken ryggen direkt - i högtalarna mellan låtarna spelades det skivor - och det måste i ärlighetens namn varit mest nytt material. Jag kan inte påstå att det var speciellt många låtar jag kände igen. Om ens någon. Det var alltså så långt ifrån en Greatest hits-show man kan komma. Undrar om jag ger Mattias Alkberg en ny chans i morgon när han spelar med sitt kompband Nerverna. Och förmodligen i samma jeansjacka, jeans, skägg och ofokuserade vänsterfattade gitarrspel.