Fantastiskt för vissa, ett mysterium för mig
Det finns musik, film, böcker, tv-serier mm som hyllas och säljer som smör men som jag inte (begriper mig på) fattar vad som är så jäkla bra utan mest är som ett levande, gäspande frågetecken.
Här följer några exempel som dök upp i skallen:
Mad Men: Efter sex avsnitt har typ inget hänt (och jag vet inte om jag orkar se så mycket mera), som ett 60-talsluftskepp med enbart yta och inget manus. Det röks hejvilt, det gås på krogen, männen är nosiga mot damerna på kontoret mest hela tiden, vi bjuds in till kalas, allt flyter på men inget händer. Vad är det som alla stockholmska proffstyckare/tittare ser i denna tradiga serie, egentligen? Annars brukar ju stora och hyllade produktioner som Six Feet Under, Nip/Tuck och Sopranos gå hem i min stuga.
----
Roslund & Hellström - 3 sekunder: Skurkar hit och infiltreringar dit så man blir snurrig. Kanske var en chansning att börja med denna, men jag får definitivt ingen lust att sätta tänderna i deras tidigare produktion. Då finns det bättre i genren.
----
Gomorra: Filmen något bättre än boken men utan att vara så lika och eller ens bra, känns som det mest är ett rörigt historiskt dokument och en skrytsam uppräkning av maffiosos som inte berör mig det minsta. Utan manus/handling och en historia som förs sig framåt är det trist, väldigt trist.
----
Fever Ray: Mest live, men även alla hyllningar av skivan. Som ett mörkare The Knife, ja visst, men varför ska Karin Dreijer Andersson vara så förbannat mystisk (ta av dig masken om du har nån), jag såg inte röken av henne på Roskildes scen. Bara en massa muller och blinkande lampor. Och instrumentalt, kanske dags att göra något mindre mystiskt under eget namn nästa gång ett soloprojekt till The Knife görs. Jag gick efter en halvtimme. Fever Ray verkar det inte bli så mycket mer av. Det tackar jag för.
----
Bob Hunds liveframträdande 2008-2009: Var är glöden från glansdagarna på 90-talet, Thomas Öbergs mask som han burit nu i två år hjälper inte, ta av fanskapet!
----
Att Christer Paulstrup gav Markus Krunegårds skiva "Lev som en gris och dö som en hund" fem krumelurer...
