Patrik Leandersons blogg

Stefan Holm är min nya idol.





Inte som höjdhoppare utan för att han har gett badkrukan ett nytt ansikte. Varför undrar du kanske? Jo, så här ligger det till. Jag såg nämligen alldeles för sent tredje avsnittet av "Mästarnas Mästare", och en gren i tävlingen under epitetet "psykisk uthållighet" skulle deltagarna förutom att spela "psykpingis" hålla andan under vattnet.

Stefan Holm förberedde sig minutiöst, tog sats med hela kroppen och dök ned under vattenytan och kom upp sex sekunder senare med en allt annat än glad - men väldigt samlad och väntad - min. Han förklarade att han och vatten inte gick ihop. Tycker ändå han ska ha en eloge för att han gjorde ett försök trots att han visste det skulle gå åt skogen och han skulle få pikar. Patrik Sjöberg stod över efter att ha drabbat av en förkylning/bakfylla och Thomas Brolin deklarerade att hans läkare (?) inte rekommenderade att han utförde denna grenen då han precis som Stig-Helmer hade problem med öronen om han stannade under vatten en längre tid. Han ville dock inte avslöja för de andra deltagarna redan då att han slängt in handduken utan doppade håret för att de inte skulle misstänka något.

Och nu över till min bekännelse, jag har heller aldrig varit något vattendjur. Och jag är stolt över det. På högstadiet fick jag och några andra lirare extra undervisning i att simma. Men det bet inte på mig, när det var simning på gymnastiken simulerade jag allt som oftast en anledning till att slippa eller så simmade jag bara lite. Jag tyckte det var roligare att spela fotboll, innebandy, badminton, vollyboll, basket, ja vilket som bara det inte stod simning eller redskapsgymnastik (jag var redan då vig som ett kylskåp) på schemat.

Jag blev heller inte särskilt imponerad av de som drattade på ändan i vattnet eller för den delen slog kullerbyttor som värsta konstsimmarna. Att simma var väl helt ok i och för sig, även om min teknik gjorde att jag var helt slut efter ett par längder i den långa 25-metersbassängen.

Att hoppa från trampoliner eller i hopptorn var inte heller, av förklarliga skäl, min grej. Kalla det vattenskräck eller höjdsrädsla jag är osäker, men det är säkert en kombination.

Vattenruschbanor tyckte jag dock var rätt kul om de inte var för "räliga". "Om den var rälig?" frågade jag en stockholmare en gång på den där gröna äventyrsön som de tagit till Skälderviken (och i samma veva var med i "S.O.S. - En segelsällskapsresa", om jag inte minns fel), men han trodde jag menade om den var "rörig"?!

Och att hålla andan under vatten har jag nog inte ens testat, men jag antar att jag ligger i paritet med Stefan Holm. Och jag höjer ögonbrynen och beundrar honom betydligt mer för hans sex sekunder än när före detta simmerskan Louise Karlsson klarar nästan tre minuter. Agneta Andersson, kanotisten, hade man nästan väntat sig att hon skulle klara en bra tid, men hon mäktade bara med 14 sekunder under vattenytan. Beundransvärt det också. I en värld där prestationer jagas till förbannelsen är det skönt att se att även elitidrottare är mänskliga och allt annat än mångsidiga.

Tack Stefan Holm för det (som med en dåres envishet visserligen klarade 15 sekunder i lägenhetens pool långt efter tävlingen). Tack Agneta Andersson. För att ni vågade.

För övrigt har jag inte satt min fot, mig veterligen. i Hässleholms badhus sedan jag gick ut gymnasiet 1995. Det är jag stolt över.