Helgeåfestivalen 2010 i text och bild
Eftersom inte dagens recensioner från Helgeåfestivalen kommit upp på Norra Skånes hemsida lägger jag upp dem här, med lite fler bilder jag tog. Det mesta jag såg var tre plus, någon lite starkare, någon lite svagare. Såg Nisse Hellberg också men det skrev tidningen om på Malmöfestivalen.
Lite övrigt: Chips Kiesbye tyckte det var dåligt att Teddybears ställde in, det skulle aldrig Sator gjort enligt honom. Treats sångare skrek "Fan vad det regnar" på klockren stockholmska. Hoffmaestro & Chraa är tydligen jättebra och poppis, det har undgått mig. Till nästa år har festivalledningen tydligen redan bokat ett band. Har de betalt bandet?
Helgeåfestivalen är en av sommarens allra sista festivaler. Ömsom vackert sensommarväder, ömsom ösregn och höstkyla bjöds det på under lördagen.
När det fortfarande är ljust, och under en klarblå himmel, går traktens hemvändare Pernilla Andersson med sitt ordinarie fyramannaband ut lugnt. Den till synes försiktigt barfotadansande vispopen tar tid på sig att gå in på djupet. Den är allt som oftast varken påträngande eller särskilt hitvänlig. Den vaggar och trippar i stället runt på scenen och når publiken med en lätt smekning i håret. De svenskspråkiga låtarna, som det enbart läggs vikt vid den här kvällen, är vackra hantverk och Pernilla Andersson sjunger bra. Några sånger blir dock lite för anonyma i sitt tilltal, t.ex. har nya “Kasta sten” ännu inte satt sig. Andersson visar dock prov på mod när hon gör en hel del nya låtar från sitt kommande album “Ö”. Och i ärlighetens namn är det rätt miljö att göra det i, då det inte är speciellt trångt framför scenen.
“Vintern blev för lång” från hennes tidigare svenskspråkiga skiva “Gör dig till hund” är en låt som växer live och biter sig kvar. Efter nya singeln “Dansa med dig” dyker Dregen upp och gästar under några låtar, bland annat sjunger han duett med hustrun i Olle Ljungströms gripande “Jag och min far“. I en efterföljande låt bjuder han även på några av sina karakteristiska gitarrposer och även lite mer tyngd.
I slutet av spelningen ges en tydligare popkänsla fritt spelrum. Bland annat P4-hiten “Johnny Cash & Nina P.” och en avslutande ny låt med bra driv som heter “Om ingen annan“.
En klart behaglig, småcharmig och lite udda festivalspelning i sin karaktär tar i varje fall Pernilla Andersson och hennes kompetenta band oss igenom.
Sators comebackalbum “Basement Noise” kom redan våren 2006 och får väl sägas ha spelat en väldigt undanskymd roll hittills. Sommarens mer långlivade turnésväng har däremot fått betydligt mer uppmärksamhet, inte minst i Norra Skåne. Spelningen i Knislinge är sista anhalten och nu verkar bandet vara riktigt på gång igen. Med två så färgstarka och självsäkra frontfigurer som Chips Kiesbye och Kent Norberg borde Borlänges stoltheter kunna gå en ny vår till mötes även om det ju aldrig blir som på nittiotalet.
De rutinerade musikerna har kvällen till ära fått sällskap av reservtrummisen Robert "Robban" Eriksson från nedlagda The Hellacopters. Dregen gör även här ett gästspel i en bombastisk och kraftigt förlängd “I´d Rather Drink Than Talk”. Två medlemmar i Kitto får också kliva upp på scenen.
Det massiva rocksoundet blir emellanåt lite brötigt när gitarrer i lager på lager-form försöker förse blandningen av nytt och gammalt material extra tyngd. Det har både sina för- och nackdelar när fler gitarrister gör entré på scen. Men i kväll är det klart bäst när det bara är Sator på scen. Det är just då det blir en effektiv rockshow i all sin enkelhet, och med pådrivare som Kiesbye och Norberg blir det både munhuggningar med bandmedlemmarna och publiken, vilket känns helt rätt för att driva konserten framåt.
Nyare låtar som “Escape From Pigvalley Beach” och “Goodbye Joey” gör inte bort sig i sällskap med “Headquake”-hits som “I Wanna Go Home och “We´re Right You´re Wrong”. Gasolin'-covern av ”This Is My Life” känns dock lite onödig.
Sators punkrock slår om möjligt inte undan så många ben längre men rent musikaliskt kan den fungera ganska bra att fortfarande ha i bilstereon och sladda runt till.
Comebackande stockholmarna Treat verkar ha fått ny vind i seglen. Med en kaxighet och spelglädje är deras musikaliska blandning av åttiotalspudelrock, kraftfulla synthar och Backyard Babies-gitarrer klart lyssningsbar. Låtarna bandet framför bär ungefär samma låtskrivarmall och påminner en del om The Poodles och Europe eller vice versa. Treat spelar högt och med ett rejält drag på scen. Det är bredbent hårdrock så det förslår. Sångaren Robban Ernlund presenterar i princip alla låtar som hits. Och det är framför allt hans närvaro, hans ständigt flackande på scen, refrängerna och den vägvinnande hårdrocksstämsången alla medlemmar bidrar med, som är nyckeln. Regnet öser ned under hela spelningen, vilket dock inte bekommer bandets förmåga att leverera sin show det minsta. De bara kör på utan pardon och försöker mana på den tappra skara som står framme vid scenkanten.
Inledningen är vass med bland annat nya “The War Is Over“, ett medley med några av deras äldre låtar följer en bit in i spelningen. Och så fortsätter det med låt efter låt i ungefär samma klanderfria utförande. Ibland kan jag tycka att det framför allt mot slutet blir lite för mycket av det goda. För bandet spelar lite för länge och snubblar på målsnöret i sin iver att under konsertens gång få med så många låtar som möjligt från sitt nya album “Coup De Grace”. Detta är något Treat i och för sig ska ha beröm för även om jag tycker att de kunde sorterat mer.
----------------------
Pernilla Andersson
Helgeåfestivalen
Idrottsplatsen, Knislinge
Lördag 28 augusti
Helgeåfestivalen
Idrottsplatsen, Knislinge
Lördag 28 augusti
Helgeåfestivalen är en av sommarens allra sista festivaler. Ömsom vackert sensommarväder, ömsom ösregn och höstkyla bjöds det på under lördagen.
När det fortfarande är ljust, och under en klarblå himmel, går traktens hemvändare Pernilla Andersson med sitt ordinarie fyramannaband ut lugnt. Den till synes försiktigt barfotadansande vispopen tar tid på sig att gå in på djupet. Den är allt som oftast varken påträngande eller särskilt hitvänlig. Den vaggar och trippar i stället runt på scenen och når publiken med en lätt smekning i håret. De svenskspråkiga låtarna, som det enbart läggs vikt vid den här kvällen, är vackra hantverk och Pernilla Andersson sjunger bra. Några sånger blir dock lite för anonyma i sitt tilltal, t.ex. har nya “Kasta sten” ännu inte satt sig. Andersson visar dock prov på mod när hon gör en hel del nya låtar från sitt kommande album “Ö”. Och i ärlighetens namn är det rätt miljö att göra det i, då det inte är speciellt trångt framför scenen.
“Vintern blev för lång” från hennes tidigare svenskspråkiga skiva “Gör dig till hund” är en låt som växer live och biter sig kvar. Efter nya singeln “Dansa med dig” dyker Dregen upp och gästar under några låtar, bland annat sjunger han duett med hustrun i Olle Ljungströms gripande “Jag och min far“. I en efterföljande låt bjuder han även på några av sina karakteristiska gitarrposer och även lite mer tyngd.
I slutet av spelningen ges en tydligare popkänsla fritt spelrum. Bland annat P4-hiten “Johnny Cash & Nina P.” och en avslutande ny låt med bra driv som heter “Om ingen annan“.
En klart behaglig, småcharmig och lite udda festivalspelning i sin karaktär tar i varje fall Pernilla Andersson och hennes kompetenta band oss igenom.
---------
Sator
Helgeåfestivalen
Lördag 28 augusti
Helgeåfestivalen
Lördag 28 augusti
Sators comebackalbum “Basement Noise” kom redan våren 2006 och får väl sägas ha spelat en väldigt undanskymd roll hittills. Sommarens mer långlivade turnésväng har däremot fått betydligt mer uppmärksamhet, inte minst i Norra Skåne. Spelningen i Knislinge är sista anhalten och nu verkar bandet vara riktigt på gång igen. Med två så färgstarka och självsäkra frontfigurer som Chips Kiesbye och Kent Norberg borde Borlänges stoltheter kunna gå en ny vår till mötes även om det ju aldrig blir som på nittiotalet.
De rutinerade musikerna har kvällen till ära fått sällskap av reservtrummisen Robert "Robban" Eriksson från nedlagda The Hellacopters. Dregen gör även här ett gästspel i en bombastisk och kraftigt förlängd “I´d Rather Drink Than Talk”. Två medlemmar i Kitto får också kliva upp på scenen.
Det massiva rocksoundet blir emellanåt lite brötigt när gitarrer i lager på lager-form försöker förse blandningen av nytt och gammalt material extra tyngd. Det har både sina för- och nackdelar när fler gitarrister gör entré på scen. Men i kväll är det klart bäst när det bara är Sator på scen. Det är just då det blir en effektiv rockshow i all sin enkelhet, och med pådrivare som Kiesbye och Norberg blir det både munhuggningar med bandmedlemmarna och publiken, vilket känns helt rätt för att driva konserten framåt.
Nyare låtar som “Escape From Pigvalley Beach” och “Goodbye Joey” gör inte bort sig i sällskap med “Headquake”-hits som “I Wanna Go Home och “We´re Right You´re Wrong”. Gasolin'-covern av ”This Is My Life” känns dock lite onödig.
Sators punkrock slår om möjligt inte undan så många ben längre men rent musikaliskt kan den fungera ganska bra att fortfarande ha i bilstereon och sladda runt till.
-----------------
Treat
Helgeåfestivalen
Lördag 28 augusti
Helgeåfestivalen
Lördag 28 augusti
Comebackande stockholmarna Treat verkar ha fått ny vind i seglen. Med en kaxighet och spelglädje är deras musikaliska blandning av åttiotalspudelrock, kraftfulla synthar och Backyard Babies-gitarrer klart lyssningsbar. Låtarna bandet framför bär ungefär samma låtskrivarmall och påminner en del om The Poodles och Europe eller vice versa. Treat spelar högt och med ett rejält drag på scen. Det är bredbent hårdrock så det förslår. Sångaren Robban Ernlund presenterar i princip alla låtar som hits. Och det är framför allt hans närvaro, hans ständigt flackande på scen, refrängerna och den vägvinnande hårdrocksstämsången alla medlemmar bidrar med, som är nyckeln. Regnet öser ned under hela spelningen, vilket dock inte bekommer bandets förmåga att leverera sin show det minsta. De bara kör på utan pardon och försöker mana på den tappra skara som står framme vid scenkanten.
Inledningen är vass med bland annat nya “The War Is Over“, ett medley med några av deras äldre låtar följer en bit in i spelningen. Och så fortsätter det med låt efter låt i ungefär samma klanderfria utförande. Ibland kan jag tycka att det framför allt mot slutet blir lite för mycket av det goda. För bandet spelar lite för länge och snubblar på målsnöret i sin iver att under konsertens gång få med så många låtar som möjligt från sitt nya album “Coup De Grace”. Detta är något Treat i och för sig ska ha beröm för även om jag tycker att de kunde sorterat mer.
Kommentarer
Postat av: /M
Treat, det måste ju vara 20 år sedan man lyssnade på dem senast. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att de höll på fortfarande. Minns att jag och Lagerstedt var förbannade på dem under typ högstadietiden. Vi lyssnade på Iron Maiden, Accept & co, men dissade band som Treat. Men nog om det för nu, nog om nostalgi.
Postat av: P
Aha, men jag tror du kan gilla nya skivan, i små doser om möjligt. Inte minst för syntharna... Jag fick ju lyssna lite på Spotify innan jag åkte till Knislinge.
Postat av: /M
Ja, jag får kanske ge den nya en chans då.
Om du ger mitt SlipKnoT-klipp en ärlig chans ;-)
Trackback
