Patrik Leandersons blogg

I dag hjälpte jag farsan med att rengöra hans husvagn. Det är något av en tradition att jag tvättar dess tak. På en skakig stege står jag med en sopkvast och häller vatten och rengöringsmedel på taket och skrubbar som värsta curlingproffset. Det gick rätt bra detta året. Jag börjar bli rutinerad. Inte tillstymmelse till att skaka stegen eller nåt sånt amatörmässigt trots att jag är höjdrädd.

Eftersom vattnet till kranarna uppe på taket var avstängt av någon anledning fick jag gå ned till lägenheten och fylla på en hink vatten.

Nej, nu ljög jag. Jag sprang ned och hämtade vatten.

För som lök på laxen (det är ju ändå påsk) bestämde jag mig för att springa med hinken ned till lägenheten och fylla på och snabbt tillbaka med hink och vatten upp till taket där husvagnen står. Till råga på allt satt ett gäng grannkärringar ute på bänkarna och traggade skit.

Jag antar att jag var inblandad i åtminstone ett samtal. "Har Leanderson-sonen blivit galen eller töffig?" "Springa som ett skållat troll med en hink fram och tillbaka mellan taket och lägenheten sju-åtta gånger! Kan han inte ta det lugnt?".

Icke, säger jag. Jag förenade bara nytta med nöje och så fick jag lite motion på köpet. Jag sprang ju ändå 12,6 km i går och musklerna behöver rätas ut en påskafton som denna. Dessutom ville jag se så mycket som möjligt på den allsvenska dammatchen eller var det pållarna på tv. Ja, nåt var det.  Ni får själva gissa vilket. Men jag tycker ändå det kändes bra att springa med en hink och vatten mellan taket och lägenheten. Det kändes lite som att jag var med i "Fångarna på fortet" och trots att jag inte hörde Gunde skrika att det var sju sekunder kvar och att jag skulle hämta nyckeln, hoppa i taket och slänga mig i väggen var det ändå ett hyfsat bra fiktivt tävlingsmoment för undertecknad när grannkärringarna satt och syjuntade sig igenom en påskafton på Bokebergs gård nummer ett.