Patrik Leandersons blogg

The Hittills börjar jag bli en expert på nu. Tror det är tredje gången jag skriver om deras konserter i Nsk. Dessutom har jag intervjuat dem en gång. Men det var trevligt som vanligt. Dessutom var både syrran och farsan med.

-----

Det är nästan på dagen tre år sedan The Hittills & The Hit Brass spelade i Röda salongen. Men i lördags var det dags igen för en nostalgisk tvåtimmarsresa tillbaka till 60-talets hitmusik.

Nisse Runeson får äran att förvalta ett större antal låtar nu när Little Mike Watson inte är med. Och det klarar han galant. Kul också att skicklige Lasse Nilsson ges lite extra utrymme att sjunga leadsång. Little Mike Watsons humor och temperament kompenseras en del av Clabbe af Geijerstams och Nisse Runesons munhuggningar och trivsamma prat i mellansnacket. Den riviga soulen får dock stå tillbaka en aning, det blir istället några låtar som jag inte hört bandet spela tidigare.

Clabbe af Geijerstam smyger in med jämna mellanrum och understödjer resten av gänget på gitarr och med sång. Under spelningens gång flikar han också in lite anekdoter om sitt eget turnerande, med mestadels Ola & The Janglers. Med en klädsamt framfusig och skämtsam ton blir det bland annat en berättelse om när Inga Gill oväntat blev turnéledare, när en mängd svenska artister skulle vara med i en film.

Konserten rivstartar med några givna covers i The Hittills repertoar; The Animals ”Don't Let Me Be Misunderstood” och The Beach Boys “Help Me, Rhonda” görs i tvärsäkra och oklanderliga tagningar. På skärmen bakom scenen visas under låtarnas gång aktuella skivomslag, idolkort och bilder på originalbanden, ett träffsäkert och bra drag som för konserten framåt. Då spelar det mindre roll att covervalen ofta (men inte alltid) är de mest kända låtarna med respektive artist.

The Beatles är bandet som The Hittills spelar flest låtar av den här kvällen. En handfull låtar in i showen blir det två akustiska nummer, Lasse Nilsson tar över mikrofonen och gör The Hollies ”He Aint Heavy, He's My Brother” och The Beatles ”If I Fell” med hedern i behåll.

Nilsson tar sig också an en av kvällens mer oväntade inslag, The Turtles ”Elenore”. Och så fortsätter det, allt flyter samman till en i The Hittills-mått mätt perfekt popshow, det är svårt att nämna någon låt framför den andra, egentligen. The Hit Brass skänker låtarna de är med på tyngd, drag och soul. ”Out of Time” är kanske det tydligaste beviset på det. Den gör Nisse Runeson och kompani väldigt bra. I andra halvlek åker de enhetliga kavajerna av, och de röda skjortorna med smala svarta slipsar visas upp. Clabbe af Geijerstam får sjunga två Ola & The Janglers-låtar, ”Alex is the Man” och ”Let's Dance”, och ett The Kinks-medley med tre låtar följer därpå. Strax innan extranumret bryter soulbluesen ut i två The Spencer Davis Group-låtar där The Hittills nyförvärv Sid Andersson får sjunga ”Gimme Some Lovin”.

Och när Otis Reddings ”I Can't Turn You Loose” mynnat ut är det bara att än en gång konstatera att The Hittills lyckats igen; att med små förändringar och stort hjärta göra en väl framförd och stilren hyllning till 60-talsmusiken.