Dubbla recensioner av Sator
I dagens och gårdagens Norra Skåne publicerades Ralph Bretzers recension av Sator från Sweden Rock Festival - med olika rubrik också. Fint ska det va!
Jag bestämde mig för att reda ut begreppen, en aning...
11 juni = Semester
Den 11 juni går till historien då jag såg ADHD-mannen ätandes dagens på Chicco. Han hade cykelhjälmen på och en jättestor mustasch (äkta inte falsk). Jag går aldrig dit fler gånger. Några män satt och hade trevligt och drack öl utanför. En man spydde också, inte lika trevligt när man sitter och äter. Jag såg dock inte det. En i sällskapet sa "titta där ute" vilket fick två fjärdedelar av sällskapet att titta ut och se eländet. Var säkert något han ätit som han inte tålde. Eller hade han inte ätit lunch alls. Man ska äta rejäl lunch.
Utanför mitt jobbfönster i eftermiddag var det fullt drag, traktorer och flak av alla de slag. Till och med en limousine. Fullt av glada studenter som är på väg mot ett långt sommarlov följt av arbetslöshet eller fortsatta studier. De har all rätt att sjunga en dag som denna, hörde inga "flakhits" som är så omtalat och föraktat. Jag hörde dock "Visa hattarna!" följt av att alla på flaket viftade med sina mössor. Folk på kontoret tyckte att de sjöng något annat. Det är femton år sedan jag tog studenten.
På väg hem från jobbet är det trångt på stan. Folk vill fotografera och föreviga detta ögonblick. Jag duckar men tror att jag kommer med på några bilder ändå. Det får jag bjuda på. Går till Tobakscity och köper Aftonbladet och Vi Tippa. På väg hem möter jag ADHD-mannen också, han cyklar genom en gångtunnel. Spjuver! Cykelhjälmen är intakt också. Jag hinner hem nästan till Sydafrika-Mexiko. Mexiko sumpar chanser och för en stund sedan tog världnationen Sydafrika ledningen med 1-0. Det inger hopp för ett skräll-VM 2010. Till slut blev det dock 1-1 i matchen.
Det nya modet: Cerise vs. Rosa färg i huvudet i sommar
Krister Henriksson (skådespelare)
Staffan Heimersson (journalist)
Hans-Owe Sundberg (travkusk, travets egna rödmule)
(En av mina svenska favoritskådisar Leif Andrée har en genuin illröd stoppljusfärg i ansiktet på bilden under, och en mer jämnt klädsam skär nyans på bilden över.)
Cerise är en intensivt rödviolett färg. Namnet kommer från det franska ordet för körsbär.
polkagrisröd
När jag var yngre var det en pingiskompis som alltid blev siris i ansikte när han spelade och hejade fram sig själv, alltså något mellanting mellan grisrosa och skärröd i nyllet; en jämn ton i hela facet. Ingen lite fläck eller nåt sånt trams.
En som bor på Bokeberg är mer knallröd i ansiktet jämt när man ser honom oavsett tid på dygnet. Han är dock inte ensam att ha en nyans av rött i ansiktet. Det verkar vara inne just nu.
En hel del svenska kändisar har en förkärlek för en cerise färg i nyllet. Det kan bero på för mycket solande, att deras fruar inte köpt solkräm till dem, hudproblem orsakade av säg skarpt strålkastarljus eller att de rent av på ett berglundskt sätt tittat lite för djupt ned i ett öl- eller whiskeyglas. Vad vet jag? Själv blir jag ju aldrig av med mina ungdomsfinnar, vad har jag gjort för ont egentligen? Det har verkligen inte funnit tid eller utrymme för att retuschera paintbrusha eller photoshopa fotona som tagits på kändisarna. Vissa är till och med deras byliner (Staffan Heimersson kan inte vara särskilt nöjd med sin bild på sig själv i Aftonbladet, jag tror till och med att den är utbytt nu).
Det mest naturliga hade ju varit om även artister som Pink eller det mer indiekorrekta alternativet Ariel Pink också hade anammat en rosa färg i ansiktet istället för att som det första alternativet i hennes karriärs begynnelse bara förutsägbart färga håret rosa.
Jag ska resa till Sicilien nästa vecka, jag får se hur jag gör, men innerst inne hoppas jag att jag lämnar ”ön” med en störtskön nyans av rosa i huvudet som på flygresan hem övergår till en fin brun solbränna. Men jag har nog inte tid att sola speciellt mycket i trakterna kring Palermo, jag har ju planerat att åka på utflykter med pensionärerna i tidiga ottan, och alltid förståndigt ha på mig en solhatt (jag har en rosa sådan) och sedan möjligtvis dricka en liten hutt Tequila Rose i hotellbaren med Gösta, 83 och Gunborg, 77, strax innan läggdags klockan 20.00 efter att Claes Elfsberg avrundat Rapport i SVTCerise är en intensivt rödviolett färg. Namnet kommer från det franska ordet för körsbär.
När jag var yngre var det en pingiskompis som alltid blev cerise i ansikte när han spelade och hejade fram sig själv till vinst i viktiga bollar, alltså något mellanting mellan grisrosa och skärröd i nyllet; en jämn ton i hela facet. Ingen lite fläck eller nåt sånt trams.
En som bor på Bokeberg blev mer knallröd i ansiktet jämt när man ser honom oavsett tid på dygnet. Han är dock inte ensam om att ha en nyans av rött i ansiktet. Det verkar vara inne just nu.
En hel del svenska kändisar har en förkärlek för en cerise färg. Det kan bero på för mycket solande, att deras fruar inte köpt solkräm till dem, hudproblem orsakade av skarpt strålkastarljus eller att de rent av på ett berglundskt sätt tittat lite för djupt ned i ett öl- eller whiskeyglas. Vad vet jag? Själv blir jag ju aldrig av med mina ungdomsfinnar, vad har jag gjort för ont egentligen, när andra kan ha gått genom livet utan att få den minsta lilla skråma i huvudet eller på bröstkorgen? Livet är inte rättvist.
Men det finns hopp till mänskligheten.
Det har verkligen inte funnit tid eller utrymme för att retuschera eller photoshopa fotona som tagits på kändisarna nedan. Vissa är till och med deras byliners (Staffan Heimersson kan inte vara särskilt nöjd med sin bild på sig själv i Aftonbladet, jag tror till och med att den är utbytt nu).
Det mest naturliga hade ju varit att även artister som Pink eller det mer indiekorrekta alternativet Ariel Pink också hade anammat en rosa färg i ansiktet istället för att som det första alternativet i hennes karriärs begynnelse bara förutsägbart färga håret rosa.
Nedan följer några fotobevis på kändisar som tagit till sig den rosa hudtrenden...
Jag ska resa till Sicilien nästa vecka, jag får se hur jag gör, men innerst inne hoppas jag att jag lämnar ”ön” med en störtskön nyans av rosa i huvudet som på flygresan hem övergår till en fin brun solbränna. Men jag har nog inte tid att sola speciellt mycket i trakterna kring Palermo, jag har ju planerat att åka på utflykter med pensionärerna i tidiga ottan, och alltid förståndigt ha på mig en solhatt (jag har en rosa sådan) och sedan möjligtvis dricka en liten hutt Tequila Rose i hotellbaren med Gösta, 83 och Gunborg, 77, strax innan läggdags klockan 20.00 efter att Claes Elfsberg avrundat Rapport i SVT Europa. Europa.
Krister Henriksson (skådespelare)
Staffan Heimersson (journalist)
Hans-Owe Sundberg (travkusk, travets egna rödmule)
En av mina svenska favoritskådisar Leif Andrée har en genuin illröd stoppljusfärg i ansiktet på bilden längst under, och en mer jämnt klädsam skär nyans på bilden över, jag har dock inte sett "Kommissarie Späck", det är under min värdighet även om den säkert är bättre och roligare än de senaste Beck-filmerna.
Jag ska förresten resa till Sicilien nästa vecka, jag får se hur jag gör, men innerst inne hoppas jag att jag lämnar ”ön” med en störtskön nyans av rosa i huvudet som på flygresan hem övergår till en fin brun solbränna. Men jag har nog inte tid att sola speciellt mycket i trakterna kring Palermo, jag har ju planerat att åka på utflykter med pensionärerna i tidiga ottan, och alltid förståndigt ha på mig en solhatt (jag har en rosa sådan) och sedan möjligtvis dricka en liten hutt Tequila Rose i hotellbaren med Gösta, 83 och Gunborg, 77, strax innan läggdags klockan 20.00 efter att Claes Elfsberg avrundat Rapport i SVT Europa.
Doctor, doctor give me a call
"Lekande Lätt" (Kjell Lönnås lekprogram med småglin som beskrev olika saker), Robert Palmer (signaturmelodin till "Doctors" på TV4), The Simpsons och Allison Taylor, och Skottland (The Proclaimers) svarade jag fel på i kvällens quiz på Harrys och fick femton rätt. Nåt slarvfel såklart, nåt jag inte kunde. Attans med, jag var ju så nära. Hade jag haft min lagkamrat i Team Jarvis Cocker med i kväll, "skyllde på jobb", hehe, hade vi ju säkert haft minst 17 rätt. Vinnaren hade 18, Lost in Hollywood igen. Min lagmedlem i Team Jarvis Cocker kan sin The Simpsons och The Proclaimers, och så hade vi kommit på Kjell Lönnå-serien (jag hade det på tungan men fick inte ner det på papper), kunde inte placera låten han spelade upp som var The Simpson och Allison Taylor men hade såklart serien i åtanke då han gav ledtråden om 1989 och att serien varit igång längst av alla tecknade, men trodde det var en värre slamkrypare.
Jaja, det kunde varit värre men det hade varit kul om jag knipit en pallplats. Det var ett tag sedan och nu var det ju väldigt nära.
Lite kuriosa är att jag beställde samtliga öl av Rex - och inte av Bagarleffe - i kväll. Som det kan bli!
Marathon i skivrecensioner
Trots hans hunger att recensera skivor tror jag ändå, tyvärr, han förblir en doldis i sammhanget.
Han brukade smyga in på Lasses Musik (innan det lades ned) och säkra upp med skivor han inte fått till redaktionen. Bläddrade snabbt bland nyheterna, muttrade något med Roger (såg jag förresten utanför Chris Isaak) eller den tunnare Christian. Christer (och även Christian för den delen) hade säkert inte gjort bort sig i en skånsk version av High Fidelity. Själv så har jag aldrig pratat med honom live. Man stör inte en recensent i onödan, trots att vi varit på samma konserter och skrivit i varsin lokal tidning under många år.
Oj, det blev några meningar. Det jag egentligen ville säga eller skriva var ju bara att jag blev imponerad av hans marathon i skivrecenerande. Starkt jobbat, Christer! Du vinner guld lätt!
Han informerade också mig, som bonus, att Magic Numbers och Ed Harcourt har släppt nytt.
Bra Christer, jag börjar tackla av...
Veckans recension - Oskar Linnros "Vilja bli"
På tisdagar ska jag när jag känner för det ratta ned lite text om en skiva som jag tycker är värd att omnämnas.
Hypade Oskar Linnros debutskiva ligger under luppen den här dagen.
---------------
Oskar Linnros – Vilja bli
(Universal)
Betyg: 6/10
26-årige stockholmaren Oskar Linnros producerade Veronica Maggios andra album ”Och vinnaren är…” och startade, ve och fasa, upp Maskinen (som han dock snabbt lämnade, tack för det). "Kihlens" ordinarie band Snook verkar dock ligga på is. Han spelade istället in solodebuten som föregåtts av den något tjatiga "Ack, Sundbyberg" och den lysande hiten "Från och med du".
Rappen och hiphopen har han släppt för något mer som andas pop och soul. Han sjunger på hela "Vilja bli".
Efter att lyssnat igenom och insett att det är tre korta mellanspår, och en instrumental låt, "Ulla och Åke" som avslutar skivan återstår egentligen bara fem andra låtar plus de bägge singlarna, vilket till en början känns lite snålt och snopet.
Men skivan tar sig efter hand och när man strecklyssnar glömmer man snabbt bort dessa "skönhetsfläckar". Från inledande "Genom vatten" (låter som en korsning av Monty, Kaah och Fibes Oh! Fibes) och den strålande "25" som går i samma fotspår som "Från och med du", via den mullrande och dansanta "Din mamma" (låter som Stephen Simmons går på electrochock), till klädsamt vackra "Annie Hall" (som för tankarna till en Håkan Hellström/Björn Olsson-melodi).
Efter att levt med skivan några dagar så känns den ändå helt ok men lite kort, mer som en längre EP (knappt 30 minuter lång) och den där känslan av besvikelse efter första genomlyssningen är mer ett minne blott även om förväntningarna var lite högre ställda.
-----
Bästa spår: ”Annie Hall” och ”Från och med du”
Sämsta spår: "Debut" (om jag inte räknar med de tre mellanspåren)
Impulsköp på Hässleholms mest populära varuhus
Dagens upptäckter blev dessa:
1. Tanterna trängdes bland frukten - igen, en pensionär kände på mango-frukterna. Det är tydligen viktigt.
2. Uppackning av varor gjorde att ena gången (och egentligen ena hörnan av butiken) såg ut som att bomben slagit ned, den var i princip ogenomträngbar.
3. Argentina från Argentinas Kök var på plats och hade fyllt en hel kundvagn med frukt och grönt.
Två jättelika meloner, minst sex gurkor, några andra meloner och några kålhuvuden.
Kanske laddar hon för att göra "Dagens rätt" som räcker till mer än 12.15, vad vet jag? Eller är det hennes berömda smörgåstårtor och exotiska plankor som ska skapas.
4. En ny (?) gråhårig (!) alternativt vithårig yngre kassörska ringde på "klockan" när kön blev för lång och suckarna hördes ända från "köbevannet" fram till rullbanden.
5. Telefonförsäljarna från Tele2 stod återigen i entrén och gjorde lobbying. Uteliggarna/tiggarna eller spelemännen får dock inte vara utanför butiken längre.
6. Jag såg ingen 62-årig man som köpte en jäkla massa mjöl och maskerade dyrt kött därunder.
Hade han varit något år äldre kunde han skyllt på att han var pensionär, likt Jerrys morbror Leo gjorde i ett "Seinfeld"-avsnitt. Nu tog en väktare honom på bar gärning enligt Norra Skåne, jag som aldrig sett en väktare på Netto...
Den 23:e börjar Håkan-året 2010.
Vill bara meddela fyra viktiga datum och ett högst preliminärt antagande. Andra halvan av 2010 kommer onekligen bli ett Håkan-år, igen!
1. Den 23 juni släpps singelsamlingen "Samlade singlar 2000-2010" (som den här bloggen redan skrivit om här).
2. Den 23 september släpps hyllningsboken "Ps Lycka till ikväll" med överraskning.
"Vi firar med Från bakgator te städer långt bort , en hyllningsbok. Massor av aldrig tidigare visade bilder från på och bakom scenen, unika bilder från Håkans barndom, bilder som fansen tagit. Kommenterade av både Håkan och fans. CD med unikt bonusmaterial medföljer."
Spännande att se vad det är för CD med unikt bonusmaterial som medföljer!
3. Den 13 oktober släpps Håkans nya ännu obetitlade studioalbum, inspelad med bland annat Björn Olsson.
4. Den 20 november spelar Håkan i Färs & Frosta Arena i Lund.
5. Inte klart, men jag gissar att Håkan medverkar, sjunger och spelar i "Allsång på Skansen" i sommar. Program tillkännages snart.
1. Den 23 juni släpps singelsamlingen "Samlade singlar 2000-2010" (som den här bloggen redan skrivit om här).
2. Den 23 september släpps hyllningsboken "Ps Lycka till ikväll" med överraskning.
"Vi firar med Från bakgator te städer långt bort , en hyllningsbok. Massor av aldrig tidigare visade bilder från på och bakom scenen, unika bilder från Håkans barndom, bilder som fansen tagit. Kommenterade av både Håkan och fans. CD med unikt bonusmaterial medföljer."
Spännande att se vad det är för CD med unikt bonusmaterial som medföljer!
3. Den 13 oktober släpps Håkans nya ännu obetitlade studioalbum, inspelad med bland annat Björn Olsson.
4. Den 20 november spelar Håkan i Färs & Frosta Arena i Lund.
5. Inte klart, men jag gissar att Håkan medverkar, sjunger och spelar i "Allsång på Skansen" i sommar. Program tillkännages snart.
Nationaldagslöpet avklarat
En slinga med backar, grus, gräs, asfalt och grenar i vägen. Terräng med andra ord. Såg dock inga kvarsläntrare från Siesta!
Tiden blev något bättre än förra året men nu ska jag försöka analysera loppet; vad som var positivt och negativt.
Att jag inte kom under 25 minuter ens.
Positivt
1. Jag sprang loppet och finansierade därmed arrangören BDA Multisport med hundra riksdaler.
Negativt
1. Det var väldigt kvavt och varmt.
2. Loppet startade redan kl 11, vilket inte är den bästa tidpunkten.
3. Åt bara en makrillburk innan. Hade ingen filmjölk hemma.
4. Cyklade Ringsjön Runt i går, 6,5 mil tar ut sin rätt.
5. Till följd av punkt 4 ovan drack jag för mycket återhämtningsdryck efter det cyklingsloppet.
6. Blev stressad då jag har tvättid kl 13, sprang och tänkte mest på det.
7. Laddade mentalt för att sitta i tv-soffan och se Roland Garros-finalen, i Eurosport eller SVT. Heja Robin!
8. Ena linsen (vänster) satt konstigt, vilket gjorde att jag bara såg med ett öga.
9. Öppnade hyfsat, 4 min och 30 sekunder på första km. Var tvungen att stanna och gå efter 4 km.
10. Hade glömt min Rhinocourt Turbohaler på jobbet. Hade nog hjälp i dag.
11. Ville hem och spela Oskar Linnros debutskiva.
12. Hade laddat upp med Filip och Fredriks podradioprogram.
13. Är för lång och tjock för att springa långt.
14. Vann inget pris på mitt startnummer.
15. Nationaldagslöpet var en söndag.
16. Fick springa och hålla i nyckelknippan hela vägen, hade inga fickor i shortsen. Irriterande!
Tre bra radiohits
CEO - Come With Me
Äntligen ett livstecken från en TTA-medlem!
Mauro Scocco - Adrenalin
Ja, faktiskt, han är inte bara rolig...
Teenage Fanclub - Baby Lee
Äntligen i P3. Välkommet!
Musikermusik är inte min bag
Ännu en gång har det utsetts världens bästa gitarrist. Slash vann den här gången i Aftonbladets omröstning. Och jag gäspar återigen. Det är samma namn som byter plats med varandra hela tiden. Ältas till leda. Varje månad är det ny undersökning. Har vi kommit på något nytt namn nu? När ska vi lyfta fram Gary Moore igen? Långhåriga frisyrer möter en annan långhårig frisyr. Rockgubbar hela högen. Det är ju samma genre eller namn som dyker upp på just såna här listor. Musikintresserade bryr sig inte om sånt här trams, artisterna har ändå sin bästa tid bakom sig, det är Clapton, Slash, Knopfler och samtliga hårdrocksgitarrister från 80-talet. Men världens eller i detta fallet Sveriges alla gitarrexperter går i taket och "berörs". Likt de vill ha en välpolerad sångröst (Celine Dion) måste de hitta den som spelar mest tekniskt korrekt för att inte Musikermusikens Riksförbund (MmRF) ska avfärda dem med en axelryckning. Och spelar de skevt, fel eller avigt så är det faktiskt inte bra musik och inget "vi" lyssnar på, det ska ni ha klart för er om det så gäller britpop, indiepop eller gud bevare oss electronica.
Själv tycker jag allt som oftast att det är oväsentligt om det sjungs eller spelas gitarr eller fiol tekniskt korrekt. I varje fall i pop/rockmusiken. Det viktigaste är musiken och artisten som framför det och hur han/hon/dem gör det.
Men så tänker som sagt inte alla. Det har jag märkt mer än en gång...
Chris i toppform!
Chris Isaak
Kulturbolaget, Malmö
Torsdag 3 juni
Betyg: 9/10
Chris Isaak i röd glittrig kostym äntrar scenen med ett leende. Det gör hans skickliga, självironiska band också.
Tidigt river han av hitsen "Somebody´s Crying" och "Wicked Game" i mycket känsliga och fulländade versioner.
Han tar även en promenad genom publikhavet. Vågligt med en roddare som enda livvakt som vägvisare med en liten ficklampa i handen går han förbi mig på golvet, ställer sig strax bakom hela tiden sjungandes "Love Me Tender".
Jag tar nedanstående bilder.
Och så fortsätter det, konsertens dryga två timmar visar prov på aldrig sinande och sprudlande entertainer-anda. Chris Issak visar verkligen var skåpet ska stå. Hela showen känns genomplanerad och ärlig utan att bli det minsta sökt eller förutsägbar. Varför har han inte varit i Sverige på så länge? Kul att ett i det närmaste fullsatt KB sökt sig hit för höjdpunkterna är många, han spelar i princip de viktigaste och mest välbekanta sångerna. Ett akustiskt set i mitten blir som ett vattenhål för att ta konserten vidare med ännu mer fläkt och färd. Jag njuter av den musikaliska stämningen som ligger som ett hölje inne i luften på KB. Publiken är tänd, aldrig tidigare har det varit så tomt vid bardisken. Ingen vill lämna Isaak och hans mannar. Huvudpersonen tar av sig sin kavaj, driver och munhuggas lite med sina bandkamrater och gör till slut ett klädbyte till en silverglittrig kostym i extranumrena. Svetten lackar i Isaaks panna, han torkar inte av den i första taget men hans frisyr är intakt hela konserten.
En utbyggd "San Fransisco Days" och en laddad "Baby Did A Bad Bad Thing" följer mot slutet av spelning. De är riktigt bra. Precis som det mesta han framför, det är väl bara några bluesnummer jag kunde varit utan.
Tyvärr har jag ingen låtlista att bjuda på, men kolla här, den var ganska lik. Bara låtordning som var lite annorlunda, plus att det inte blev några extra extranummer när roddarna plockade ned utrustningen (skrevs det bara om i Aftonbladets fem plus-recension), det blev det tydligen i Stockholmo.
På vägen till bilen blir det obligatorisk falafel, men maken till tröghet att fatta att jag inte vill ha sås vete tusan om jag varit med om. Det krävs minst sju påpekningar. Hjärnan tar troligtvis semester efter klockan 23. Och inte kunde de skylla på att de blivit hypnotiserade av en Chris Isaak på "semester" i Malmö heller.
Snuten kan inte höra Per Sinding-Larsen
Det är inte lätt med tekniken alltid. Jag kunde inte spara ned en bild jag hade gjorde en print screen av. Det var en sekvens ur "Studio PSL" på SVT Play som jag tyckte var intressant, så jag fick ta en bild på min datorskärm istället med min mobilkamera. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Som vore jag en "hemlig polis" bevakades den ystadfödde Per Sinding-Larsen under Siestas! öppningstimmar och vad som hände precis utanför ingången till Markan. Helt omedveten om att han spelade in webb-tv, egentligen. Han intervjuade Johan T Karlsson för tredje gången denna dagen, det visste jag (i slutet av inslaget, Dennis Lyxzén bara dyker upp när Per väntar på Familjen). Själv var jag ju tvungen att se till att allt gick rätt till, det fick absolut inte gå förbi några ölare, flanar eller obehöriga som störde Jens von Reis kameraföring. Och så kunde jag kika in i Hotstuff-tältet under tiden. Med snutsolglasögon, snutskjorta och snutskor gjorde jag mitt jobb med bravur.
Kort därefter sa jag hej till Familjen och fick tunghäfta.
Siesta!-festivalen, dag 3 - Lördagen
går spelade jag fotboll (gjorde ett mål i reservlagsserien för Waff), kollade Elitloppet och lite tennis, en späckad dag för oss idrottsälskare. Därför hann jag inte blogga något om lördagens begivenheter på Siesta!, som nu kan läggas till handlingarna. Hur många öl jag drack, konserter jag såg och fruntimmer jag tråkade har jag i dagsläget inte koll på. Det ska som allting utvärderas, och förhoppningsvis blir det, om allt går vägen, fler nästa år..Inte den bästa Siesta!–upplagan rent musikalisk men ändå några riktigt bra och ibland överraskande bra konserter, framför allt på fredagen. I lördags var det mesta hyfsat, godkänt eller bra. Inga toppkonserter men likväl inget uselt jag såg. Man väljer ju sina konserter med omsorg, förnuft, känsla och en stor portion fingertoppskänsla.
”Kom igen, DUNCANSON” ljuder bredvid Markans utescen när det brister för en man i trettiofemårsåldern, och en till synes lika sakkunnig Radio Dept.-lyssnare som står strax intill mig, när bandet är minst en kvart försenade. Han skriker så högt att till och med några lesbiska hårdrockare och en stockholmare som står strax bakom blir vettskrämda och lätt provocerade. Radio Dept. Är ett band som berör, ett band som är lika ojämna live som de är stabila i skivformatet. Denna sena kväll präglas dock bandet av lite mindre nervositet och en aning mer självförtroende (då Duncanson inte ber om ursäkt en enda gång). ”Pulling our Weight”, några nya låtar och låtar från debuten ”1995”, ”Keen on boys” och ”Why Won´t you talk abort”
I går spelade jag fotboll (gjorde ett mål i reservlagsserien för Waff), kollade Elitloppet och lite tennis, en späckad dag för oss idrottsälskare. Sen såg jag nedanstående b-film. Därför hann jag inte blogga något om lördagens begivenheter på Siesta!, som nu kan läggas till handlingarna. Hur många öl jag drack, konserter jag såg och fruntimmer jag tråkade har jag i dagsläget inte koll på. Det ska som allting utvärderas, och förhoppningsvis blir det, om allt går vägen, fler nästa år...
Inte den bästa Siesta!–upplagan rent musikalisk men ändå några riktigt bra och ibland överraskande bra konserter, framför allt på fredagen. I lördags var det mesta hyfsat, godkänt eller bra. Inga toppkonserter men likväl inget uselt jag såg. Man väljer ju sina konserter med omsorg, förnuft, känsla och en stor portion fingertoppskänsla.
”Kom igen, DUNCANSON” ljuder bredvid Markans utescen när det brister för en man i trettiofemårsåldern tillika sakkunnig Radio Dept.-lyssnare som står strax intill mig, när bandet är minst en kvart försenade. Han skriker så högt att till och med några lesbiska hårdrockare och en stockholmare som står strax bakom blir vettskrämda och provocerade. Radio Dept. är ett band som berör, ett band som är lika ojämna live som de är stabila i skivformatet. Denna sena kväll präglas dock bandet av lite mindre nervositet och en aning mer självförtroende (då Duncanson inte ber om ursäkt en enda gång eller beklagar sig). ”Pulling our Weight”, några nya låtar, inledande "This Time Around" som följs av "Heaven´s on Fire" (tyvärr ingen "Domestic Scene") och låtar från debuten ”1995”, ”Keen On Boys” och ”Why Won´t You Talk About It”. Det blir en förhållandevis kort spelning, med Radio Dept.-mått mätt. Tyvärr. Jag hade gärna hört några klassiker till och några nya albumlåtar till. Man kan inte få allt här i världen.
Om Radio Dept. var den sista hela konserten jag såg på lördagen, inledes dagen med Bruket från Fagersta.
De gjorde en hyfsad eftermiddagsspelning. Det tog sig på slutet.
Monty, Anna von Hausswolff, Name The Pet, Familjen, Röyksopp följde därefter.
Jag ger mig inte på att betygsätta något, allt är någonstans i trakterna mellan två och tre ändå. Inga fyror på lördagen.
Rankar förresten dagarna så här:
Rankar förresten dagarna så här:
1. Fredagen
2. Torsdagen
3. Lördagen
Jag filmade förresten en exklusiv ny låt med Name The Pet (lägger upp den senare). Hanna Brandén (kallades Brondén i en tidning) var en glad tjej, tror inte hon är släkt med Kristian Brandén, jag är dock inte helt hundra...
Här under blir det lite bilder som jag tog med min mobilkamera. Inget fjantande runt med stora filmkameror och skit som PSL-bloggen. Den här bloggen är mer exklusiv och lo-fi.
Bruket från Fagersta underhöll på Chili! kl 17.00...
... det ska börjas i tid med punktuppkam.
Monty hade leksaksglasögon och krängde sin skiva för en femtiolapp.
Maskinen-Patrik värmde upp med Monty innan sin spelning...
Vakten tillät inte att några ungdomar kastade hö på varandra.
Hö gjorde Playas scenområde bekvämt att stå på, såg dock inga hästar förrän dagen efter...
Conny Nimmersjö hängde mest vid matvagnarna, langos och smålandsrulle krängdes.
Det fanns till och med Oboy på Siesta!, helt otroligt. Skoglund skulle varit där!
En fotograf stod och skymde Anna von Hausswolff hela konserten. Flane!
Och på andra sidan en till filmare, PSL-bloggen var överallt.
Det var kändistät på Annas konsert, till och med Compact Disc-mannen.
Name The Pet kan flyga, hon är inte rädd.
Punktuppkamfrisyren fick vara uppe sent för sin mamma.
Många händer i luften på Familjens spelning. Såg inte Per-Sinding-Larsen.
Röyksopp spelade musik utan Robyn, Karin Dreijer-Andersson, m.fl.
The Radio Dept. var sena ut till scenen, men till slut vaknade dem av ropen,
de har även Sveriges längsta gitarrist.
Tilliander hade varit på ÖB och köpt maskeringsnät till sitt "mixerbord".
The Human Centipede (First Sequence)
"The Human Centipede (First Sequence)" börjar med att två amerikanska töser ska bege sig på fest hos Malle ute i den rumänska skogen. De fumlar naturligtvis till det direkt, kör fel - två tjejer med lokalsinne som en stucken gris - och fördärvar ena däcket. Det kan de naturligtvis inte laga eller ens göra en antydan till försök att fixa till.
Istället sätter de sig i bilen för att vänta på något bättre. De får en tjock tysk med pök i blick som stannar intill bilen och skriker tyska könsord. De blir rädda och stannar kvar i bilen tills han kört, ett par minuter senare älgar de som värsta O-ringen-noviserna ute i skogen för att leta efter ett hus med en galen gammal doktor. De har inte det där bästa tålamodet, minst sagt. Men finner tysken.
De ringer på och dricker upp vattnet som den otrevlige människohataren Doctor Heiter bjuder på. Det skulle de inte gjort. Resterande bit av filmen blir en kamp för att överleva. Jag ska inte berätta för mycket av vad som händer men det är bara en som överlever i filmen (tror jag).
De omtalade operationsscenerna visas det inte så mycket av (de är inte värre än ett halvt avsnitt av Nip/Tuck, och betydligt mildare än de plågsamma Saw och Hostel, tack för det förresten). Det måste varit en tidningsanka när de skrev att folk spydde i biosalongen när de såg filmen?! Det allra jobbigaste är annars att höra allt skrik och se de plågade ansiktena. Det är mer ett psykologiskt drama än en riktig skräckis. Visst är själva förfarandet av den galna doktorn vidrigt men ändå högst osannolikt (sy ihop tre människor som en "tusenfoting"), så man kan inte ta det på för stort allvar, egentligen. Ändå sitter jag där och vill se hur det slutar. Se hur de klantiga tyska snutarna Klaus och Klaus (Kling och Klang på svenska) lyckas ge den galne doktorn mer tid än vad han förtjänar, och till slut får snutarna hoppa i hans pool.
Doktorn åker iväg och hämtar upp en kines för att komplettera det han vill skapa. Den som till slut blir mittparti i skapelsen, Lindsay, är den med mest ruter i. Hon försöker göra livet surt för Doctor Heiter. Kinesen Katsuro, som är först ballar helt överraskande plötsligt ur av flera anledningar han rapar upp på slutet och Jenny som är sista länk blir snabbt krasslig. Tidsuppfattningen är inte det bästa i filmen heller och dialogen i börjar är rent parodisk.
Naturligtvis ska det komma fler delar av "The Human Centipede". Ja, om man gjort sjutton Saw-filmer och en handfull Hostel-filmer så kan man nog kräma ur lite mer även av den här bisarra filmidén.
Eftertexterna liknar mer förtexter och vad ska man egentligen ge för betyg?
Tja, det får bli två av fem, det är ju ändå måndag, och jag har sett sämre filmer.
Kort summering - Siesta! fredag
(från ovan och ned: The Hives, Hästpojken, Dead Prez, bob hund, Timo Räisänen, Teddybears, Sophie Rimheden)
Det blev inte så mycket rapporterande i går. Jag var nämligen rätt mycket på festivalområdet och såg många fina konserter. På ett sätt överraskade det mig, hade inte den där feeling innan jag skulle bege mig till Fiesta!-scenen för att se varken bob hund eller The Hives. Men ärligt tycker jag de gjorde bra ifrån sig. De verkade vara lite mer taggade än vanligt. Och det var ju ett tag sedan de lirade i Hässleholm...
Vet inte hur många gånger både Thomas Öberg (alltid uppfinningsrik i sitt mellansnack) och Howlin´Pelle Almqvist (lite samma stil som Öberg, men pratar om sig själv lite mer i tredje person och en aning mer självsäker) pratade väder och sa "mina damer och herrar" men när de spelade sin musik och "flådde" på scen gjorde de det som om deras glansdagar. Även om Thomas Öberg envisas med att bära sin svarta mask till leda så var han i toppform och smal som en ål. The Hives körde lite nytt också, det var nån låt på slutet som var riktig bra, kan nog bli en hit. Lite överraskande var också att bob hund inte spelade några regelrätta extranummer.
Vid 18-tiden såg jag First Aid Kit. Jag fick hålla tillbaka tårarna (kom nog någon droppe ändå), för oj så vackert och fint deras framträdande var. De här töserna kommer gå långt, var så säker. Jag stod intill en PSL-fotograf/filmare, jag filmade en låt också som råkade vara en helt ny låt. Jag lägger upp den härunder. PSL får gärna använda den på sin sajt, det kostar inget...
Allt innan midnatt jag såg i sin helhet var lätt fyra av fem i betyg.
Efter midnatt var det Sophie Rimheden och Hästpöjken jag såg. Tycker lite synd om Sophie Rimheden som på "himmaplan" får spela inför ett fåtal åskådare. De har kanske glömt henne? Hon är lite för introvärt live allt som oftast, men denna kväll tjabbade hon mycket. Simon Gärdenfors var sidekick och rappare. Han var lite svår att ta på allvar. Mest för att jag hört hans skojfriska inslag i P3 Populär, men någon vidare rappare var han inte heller, inte den här kvällen.
Hästpojken gjorde en ganska slät figur, de gjorde sitt men mer var det inte. Synd då jag gillar senaste skivan väldigt mycket. Live är de inget speciellt. Jag hade hoppas på att de var lite mer laddade. Förra gången de spelade på Siesta! var det mer liv och rörelse. Nu blev det för förutsägbart nästan. Kan inte hjälpa det men så är min känsla i kroppen med lite perspektiv till det. Sedan var det ganska dött i publiken, klart förståeligt kl 01.00 på natten. Kristian Anttila bevisade dock motsatsen efter midnatt "dagen innan". Då var det fulltpåslag!
Summering, både på fem- och tiogradig skala:
First Aid Kit 4/5, 9/10
bob hund 4/5, 8/10
The Hives 4/5, 8/10
Sophie Rimheden 2/5, 3/10
Hästpojken 2/5, 5/10
Teddybears 1/5, 1/10
I dag blir det Bruket, kanske Monty, Anna von Hausswolff, Name The Pet, lite Mew, Familjen, Röyksopp (dyker Robyn upp, jag tror det) och The Radio Dept., minst sen blir det kanske något mer.
Det gäller att njuta av sista Siesta!-dagen. Är det lika mycket folk på plats som Systembolaget kl 14 så kan det nog blir publikrekord i kväll.
Skaka röv
Babian
Chili! fredag kl 15.00
Betyg: 4/5
--------------
Nedan följer min intervju med bandet inför sin spelning plus alla extra kategorier som jag frågade om. Den finns tyvärr inte på Norra Skånes hemsida, men väl i Siesta!-bilagan som publicerades i går, torsdag.
-------
Vad får absolut inte saknas på er rider?
– Vatten, annars kommer vi att torka ut. En liter behöver vi var som svettas ut.
Tobias Allvin berättar vidare att han skriver texter och låtar hela tiden, men istället för att spela in regelrätta demos har han de flesta låtidéerna i huvudet.
– Ibland kan jag hålla inne med en låtidé om andra i bandet har en bättre. Folk ska ta plats i gruppen och alla bidrar med varsin färgklick i tavlan.
Som lyssnare märker man en viss typ av utveckling på nya skivan, som mer handlar om uppväxten, medelklassen och förorten.
– Debuten präglades mer av liknelser om civilisationen och djungelreferenser som passade bra då. Vi vill ha ett sorts tema för varje skiva.
1. Vilka tre låtar värmer man bäst upp med inför Babians konsert?
– Till Babians konserter värmer man givetvis upp med Babians låtar. Vi skulle vilja slå ett slag för några doldisar i katalogen: ”Gymnastik”, ”Släpp in mig” och ”Förför mig!”.
Tre album som gått varma i turnébussen är:
Culpeper's Orchard - Culpeper's Orchard
– För tidiga avfärder.
Kraftwerk – Autobahn
– För långa turer.
Black Lips - Good Bad Not Evil
– När man börjar närma sig destinationen.
2. Vilka akter vill Babian absolut inte missa på Siesta!-festivalen?
– Kristian Antilla, som vann våra hjärtan när vi gjorde en osannolik Tysklandsturné ihop hösten 2009. Satan Takes A Holiday, som nästan vann P3 Guld. Dinosaur Jr., som är våra indiehjältar. Och bob hund, som alla jämför oss med. Hade varit kul att höra hur dom låter…
3. En sak som sticker ut med bandet som inte så många vet om, ett s.k. "nördfakta.".
– Tre fjärdedelar av bandmedlemmarna lever som Babian lär och har flytt storstan för att hanka sig fram som mer eller mindre självförsörjande tomtar på landsbygden. Något som resulterat i att de vanligaste samtalsämnena när Babian sluter upp är epidemier i hönsgården, missväxt och vedklyvning. Inte alltid så uppskattat av den sista fjärdedelen som är vår ambassadör i Malmö.
4. Vad vill Babian se från publiken under spelningen alt. absolut inte se?
– Babian har inga förväntningar på publiken. Vi vet att vad vi får tillbaka är en spegling av det vi sänder ut!
Babian är skåningarna som framför allt väckt uppmärksamhet för sina laddade livespelningar som imponerat på både kritiker och publik.
– Hög energi, högt röstläge och högt tempo, beskriver sångaren Tobias Allvin gruppens musik och framfart på scen.
– Hög energi, högt röstläge och högt tempo, beskriver sångaren Tobias Allvin gruppens musik och framfart på scen.
Bandet slår självsäkert ett slag för sina egna låtar som uppvärmning inför fredagens Siesta!–konsert. De fyra medlemmarna själva värmer upp i turnébussen till bland annat det danska obskyra 70-talsproggrockbandet Culpeper's Orchards självbetitlade debutalbum.
När jag ber Tobias Allvin berätta om en spelning som han är lite extra nöjd med kommer svaret blixtsnabbt.
– Vi gjorde en kort turné i Tyskland. En spelning ägde rum i ett gammalt kommunistiskt storkök i Halle som hade gjorts om till konsertlokal och hade ett väldigt dåligt ventilationssystem. Det blev en helt galen stämning, saker flög omkring, backdroppen och lite annat föll ned under konsertens gång.
Det nya materialet från ”Hälften dör av fetma” skiljer sig en del från den förra skivan "Fullproppad, listtoppad, livrädd & uppstoppad!" när bandet spelar live.
– Vi har väl vågat lägga in lite lugnare partier och tagit ut svängarna mer när det gäller soundet. När vi turnerat i vår har det blivit mycket nytt, men på festivalerna och Siesta! kommer det att bli ungefär 50/50. Tidigare handlade det mer om att köra över publiken direkt och sen ta det något lugnare och bygga upp igen. Publiken kan dock förvänta sig precis vad som helst. Babian bygger alltid sina fyrverkerier själva, fortsätter Tobias.
– Vi gjorde en kort turné i Tyskland. En spelning ägde rum i ett gammalt kommunistiskt storkök i Halle som hade gjorts om till konsertlokal och hade ett väldigt dåligt ventilationssystem. Det blev en helt galen stämning, saker flög omkring, backdroppen och lite annat föll ned under konsertens gång.
Det nya materialet från ”Hälften dör av fetma” skiljer sig en del från den förra skivan "Fullproppad, listtoppad, livrädd & uppstoppad!" när bandet spelar live.
– Vi har väl vågat lägga in lite lugnare partier och tagit ut svängarna mer när det gäller soundet. När vi turnerat i vår har det blivit mycket nytt, men på festivalerna och Siesta! kommer det att bli ungefär 50/50. Tidigare handlade det mer om att köra över publiken direkt och sen ta det något lugnare och bygga upp igen. Publiken kan dock förvänta sig precis vad som helst. Babian bygger alltid sina fyrverkerier själva, fortsätter Tobias.
Har ni några rutiner innan ni går upp på scen?
– Vi är lite irriterade och det brukar inte finnas så mycket överskottsenergi, vi står mest och laddar och stretchar.
– Vi är lite irriterade och det brukar inte finnas så mycket överskottsenergi, vi står mest och laddar och stretchar.
Vad får absolut inte saknas på er rider?
– Vatten, annars kommer vi att torka ut. En liter behöver vi var som svettas ut.
Vad är nödvändigast att ta med sig till en festival, om du bara fick välja en sak?
– En bra kompis. Ingen sak i och för sig men nog så viktig.
– En bra kompis. Ingen sak i och för sig men nog så viktig.
Tobias Allvin berättar vidare att han skriver texter och låtar hela tiden, men istället för att spela in regelrätta demos har han de flesta låtidéerna i huvudet.
– Ibland kan jag hålla inne med en låtidé om andra i bandet har en bättre. Folk ska ta plats i gruppen och alla bidrar med varsin färgklick i tavlan.
Som lyssnare märker man en viss typ av utveckling på nya skivan, som mer handlar om uppväxten, medelklassen och förorten.
– Debuten präglades mer av liknelser om civilisationen och djungelreferenser som passade bra då. Vi vill ha ett sorts tema för varje skiva.
Malmökvartettens två album har kommit tätt med ungefär ett års mellanrum, men ett nytt album lär dröja även om bandet hela tiden spelar in låtar.
– Ja, vi ligger lågt ett tag med skivutgivningen för det gäller att hålla intresset vid liv trots att vi är produktiva. Risken finns att folk tröttnar. När vi väl släpper något ska det verkligen blir bättre än det vi gjort innan. När tillfället ges gäller det att hela tiden experimentera med sitt sound. Vi siktar högt och det tar mycket kraft att nå dit vi strävar.
– Ja, vi ligger lågt ett tag med skivutgivningen för det gäller att hålla intresset vid liv trots att vi är produktiva. Risken finns att folk tröttnar. När vi väl släpper något ska det verkligen blir bättre än det vi gjort innan. När tillfället ges gäller det att hela tiden experimentera med sitt sound. Vi siktar högt och det tar mycket kraft att nå dit vi strävar.
-------------
Babian:
Tobias Allvin – Sång, gitarr
Conny Andersson – Gitarr, sång
Anders Baeck – Trummor, sång
Christian Norefalk – Bas
Tobias Allvin – Sång, gitarr
Conny Andersson – Gitarr, sång
Anders Baeck – Trummor, sång
Christian Norefalk – Bas
1. Vilka tre låtar värmer man bäst upp med inför Babians konsert?
– Till Babians konserter värmer man givetvis upp med Babians låtar. Vi skulle vilja slå ett slag för några doldisar i katalogen: ”Gymnastik”, ”Släpp in mig” och ”Förför mig!”.
Tre album som gått varma i turnébussen är:
Culpeper's Orchard - Culpeper's Orchard
– För tidiga avfärder.
Kraftwerk – Autobahn
– För långa turer.
Black Lips - Good Bad Not Evil
– När man börjar närma sig destinationen.
2. Vilka akter vill Babian absolut inte missa på Siesta!-festivalen?
– Kristian Antilla, som vann våra hjärtan när vi gjorde en osannolik Tysklandsturné ihop hösten 2009. Satan Takes A Holiday, som nästan vann P3 Guld. Dinosaur Jr., som är våra indiehjältar. Och bob hund, som alla jämför oss med. Hade varit kul att höra hur dom låter…
3. En sak som sticker ut med bandet som inte så många vet om, ett s.k. "nördfakta.".
– Tre fjärdedelar av bandmedlemmarna lever som Babian lär och har flytt storstan för att hanka sig fram som mer eller mindre självförsörjande tomtar på landsbygden. Något som resulterat i att de vanligaste samtalsämnena när Babian sluter upp är epidemier i hönsgården, missväxt och vedklyvning. Inte alltid så uppskattat av den sista fjärdedelen som är vår ambassadör i Malmö.
4. Vad vill Babian se från publiken under spelningen alt. absolut inte se?
– Babian har inga förväntningar på publiken. Vi vet att vad vi får tillbaka är en spegling av det vi sänder ut!
Gitarrmangel all the way och lite annat
Dinosaur Jr
Chili! kl 21.00
Betyg: 4/5
Publiken skriker att det inte hörs någon sång ur J. Mascis mikrofon. Lou Barlow säger att publiken får gå tillbaka bakom PA-systemet. Jag lyder hans råd och märker av ett band som har spelglädjen i behåll, trots att det inte syns på bandmedlemmarnas munnar. Dinosaur Jr i Hässleholm en helt vanlig torsdag är stort. Och "showen" de levererar är helgjuten. Mascis fenomenala låtar i symbios med hans gitarrlir och butterhet. Ja, jag klagar inte. Möjligtvis saknas några låtar. Men det gör inte så mycket. En "kort" cover av The Cures "Just Like Heaven" bjuds det också på. Som vanligt. Och så två extranummer efter lång betänketid. Undrar dock om inte KB spelningen i augusti i fjol var lite, lite bättre, trots att det i princip var samma upplägg.
Thåström
Fiesta! kl 22.30
Betyg: 2/5
"Pimmen" tonsätter Anna Bergendahls utträde ur Eurovision Song Contest med bravur.
Hans midtempoballader tar kål på hans gamla punkambitioner och nya artisters drömmar. De enda som kan ha behållning av konserten är de redan inbitna, om ens dem. Det mesta känns som en matiné för gamla avdankade punkfantaster. Som om de inte hört Masshysterins nya självbetitlade skiva eller aldrig ens intresserat sig för Pascals eller Hets debutalbum. Lika lamslaget är det även om huvudpersonen själv verkar vara i gott slag.
Men vad hjälper det när det blir ett "fan, fan, fan" för mycket. Jag blir beklämd när han inte gör något mer av sin musik. Kanske dags att byta ut det trista kompbandet med Ossler i spetsen och få in lite fräscht blod. Ja, det är inte säkert det blir bättre men möjlitvis inte så mycket tråkigare.
Kristian Anttila
Chili! kl 00.00
Betyg: 4/5
Kvällen avslutas med den långhårige göteborgaren från Västra Frölunda, alltså Anttila inte Hellström.
Och det blir en hitkavalkad utan dess like. En formtoppad Antilla imponerar och överraskar. Jag har nog inte sett honom så här taggad innan. Inramningen,kvällsberusningen, det blåa ljuset på scen och en huvudrollsinnehavare på spelhumör gör sitt. Inleder gör han och det hårt slitande bandet med senaste singeln "Världens snuskigaste man" och sen fortsätter P3-hitsen; "Vill ha dig", "Västra Frölunda" och "Smutser" för att nämna några låtar. En ny låt till blir det och den svänger också ordentligt. Blir det månne det definitiva genombrottet för Anttila i höst när nya skivan kommer? Av Siesta!-publikens gensvar är det inte alls omöjligt. Sverige behöver en spillevink som Anttila...
Chili! kl 21.00
Betyg: 4/5
Publiken skriker att det inte hörs någon sång ur J. Mascis mikrofon. Lou Barlow säger att publiken får gå tillbaka bakom PA-systemet. Jag lyder hans råd och märker av ett band som har spelglädjen i behåll, trots att det inte syns på bandmedlemmarnas munnar. Dinosaur Jr i Hässleholm en helt vanlig torsdag är stort. Och "showen" de levererar är helgjuten. Mascis fenomenala låtar i symbios med hans gitarrlir och butterhet. Ja, jag klagar inte. Möjligtvis saknas några låtar. Men det gör inte så mycket. En "kort" cover av The Cures "Just Like Heaven" bjuds det också på. Som vanligt. Och så två extranummer efter lång betänketid. Undrar dock om inte KB spelningen i augusti i fjol var lite, lite bättre, trots att det i princip var samma upplägg.
Thåström
Fiesta! kl 22.30
Betyg: 2/5
"Pimmen" tonsätter Anna Bergendahls utträde ur Eurovision Song Contest med bravur.
Hans midtempoballader tar kål på hans gamla punkambitioner och nya artisters drömmar. De enda som kan ha behållning av konserten är de redan inbitna, om ens dem. Det mesta känns som en matiné för gamla avdankade punkfantaster. Som om de inte hört Masshysterins nya självbetitlade skiva eller aldrig ens intresserat sig för Pascals eller Hets debutalbum. Lika lamslaget är det även om huvudpersonen själv verkar vara i gott slag.
Men vad hjälper det när det blir ett "fan, fan, fan" för mycket. Jag blir beklämd när han inte gör något mer av sin musik. Kanske dags att byta ut det trista kompbandet med Ossler i spetsen och få in lite fräscht blod. Ja, det är inte säkert det blir bättre men möjlitvis inte så mycket tråkigare.
Kristian Anttila
Chili! kl 00.00
Betyg: 4/5
Kvällen avslutas med den långhårige göteborgaren från Västra Frölunda, alltså Anttila inte Hellström.
Och det blir en hitkavalkad utan dess like. En formtoppad Antilla imponerar och överraskar. Jag har nog inte sett honom så här taggad innan. Inramningen,kvällsberusningen, det blåa ljuset på scen och en huvudrollsinnehavare på spelhumör gör sitt. Inleder gör han och det hårt slitande bandet med senaste singeln "Världens snuskigaste man" och sen fortsätter P3-hitsen; "Vill ha dig", "Västra Frölunda" och "Smutser" för att nämna några låtar. En ny låt till blir det och den svänger också ordentligt. Blir det månne det definitiva genombrottet för Anttila i höst när nya skivan kommer? Av Siesta!-publikens gensvar är det inte alls omöjligt. Sverige behöver en spillevink som Anttila...
Built to Spill i gitarrövningar
Built to Spill
Chili! 18.30
Betyg: 3/5
Doug Martsch bär en missfärgad blå t-shirt och har solglasögon hela konserten. Han ser ut som Inge Präst med glasögon, trots att Doug bara är 41 är han lika gråhårig som Ravanelli eller Glenn Hysén men till den skillnaden att han har munkfrisyr. Hans fyra medmusikanter ser ut som lastbilschaffisar, roddare och en medlem i Loserville. Apropå Loserville, bandets stjärna Jörgen Johansson är hovfotograf för Norran i år och smög in under två sekunder och tog ett kort trots att han var skymd av några dansande damer.
Konserten med Built to Spill innehöll både nytt och gammalt. "Storhetsperioden" fick några sånger tillägnad sig. Sen var det nog, men andra halvan tog sig. Och även om Doug Martsch stod på samma fläck och skakade till sin trimmade gitarr att han till och med lockade fram solen. Det är gott nog, trots att Built to Spill inte spelade min favorit "Sidewalk".
Chili! 18.30
Betyg: 3/5
Doug Martsch bär en missfärgad blå t-shirt och har solglasögon hela konserten. Han ser ut som Inge Präst med glasögon, trots att Doug bara är 41 är han lika gråhårig som Ravanelli eller Glenn Hysén men till den skillnaden att han har munkfrisyr. Hans fyra medmusikanter ser ut som lastbilschaffisar, roddare och en medlem i Loserville. Apropå Loserville, bandets stjärna Jörgen Johansson är hovfotograf för Norran i år och smög in under två sekunder och tog ett kort trots att han var skymd av några dansande damer.
Konserten med Built to Spill innehöll både nytt och gammalt. "Storhetsperioden" fick några sånger tillägnad sig. Sen var det nog, men andra halvan tog sig. Och även om Doug Martsch stod på samma fläck och skakade till sin trimmade gitarr att han till och med lockade fram solen. Det är gott nog, trots att Built to Spill inte spelade min favorit "Sidewalk".
Siesta dag 1 - 14.15-17.30
Andreas Söderlund
Playa! kl 14.15
Betyg: 2/5
Niccokick-sångaren tar farväl från scenen och deklarerar skämtsamt att han och bandet snott allt från Built to Spill och Dinosaur Jr. Den gode Andreas Söderlund har hövdingmask på sig (undrar vad LP, IFK Hässleholms gamle ordförande Lennart Persson även kallad Hövdingen säger om det?) och en fuskpäls modell varmare. Det skulle kunna vara Pers Torp 2008 (internt skämt, ingen kommer fatta det, men den festen innehöll många klädbyte i samma stil). När det gått några låtar in i konserten dyker ljudkillen Lööf upp vid min vänstra sida och frågar om det är bra. Om det är bandet eller ljudet råkar jag inte uppfatta. Men tur i oturen är det en hyfsad låt på scen, kanske konsertens mest omedelbara sång "Monster" som liras, så jag klämmer ur mig "Ja, den här låten var faktiskt bra". Det är båstadijansk sång, Andreas Söderlund har nog inspirerats av Familjen att sjunga på dialekt. Det får han gärna göra. Han är glad och inte sur också. "Monster" och singeln "Daustralien" sticker ut. Den 1 september kommer fullängdaren. Kanske kan bli nåt, i väntan på en ny skrammelskiva från Niccokick. Det något ruffigare Sounds Like Violence gick mig spårlöst förbi.
Pascal
Chili! kl 15.00
Betyg: 3/5
Trion från Gotland/Stockholm spelar på Siesta! för tredje gången på fyra år om jag inte minns fel.
Det är också första gången som de spelar på en stor scen. Det passar bandet inte så bra. Den intima inramningen och känslan i musiken går lite förlorad när de står några meter över publiken. Det ska vara trångt, svettigt och varmt för att Pascals asfaltpunk ska charma.
Det gör den inte riktigt denna eftermiddag, även om den då och då blixtrar till efter en trevande inledning.
Kanske dags att ta en paus och fila på några mer slagkraftiga låtar. Bandets två första skivor tyckte jag var lysande, den tredje "Orkanen närmar sig" var mer ojämn, även om den innehöll några guldkorn.
Det är lite samma sak live. De når inte riktigt ut. De gör det precis på samma nonchalant coola sätt men det är något som saknas. "Längtar efter dig" och "Jonnie" uteblir, inga extranummer heller, men det är nog inte bandets fel.
The Bear Quartet
Chili! kl 16.30
Betyg: 1/5
Efter att hälsat på Familjen och hans flickvän, som strax innan blivit intervjuad av Per Sinding-Larsen, där jag mest fick ur mig något om ett flak Newcastle-öl och att det var bra med mig gick jag ned till de långväga gästerna The Bear Quartet. Den norrländska präriens gudar eller vad man ska kalla dem.
Utmärkt - allt som oftast - men ganska uselt liveband blir omdömet. Jag vet inte vad som hände. Bandet vände publiken ryggen direkt - i högtalarna mellan låtarna spelades det skivor - och det måste i ärlighetens namn varit mest nytt material. Jag kan inte påstå att det var speciellt många låtar jag kände igen. Om ens någon. Det var alltså så långt ifrån en Greatest hits-show man kan komma. Undrar om jag ger Mattias Alkberg en ny chans i morgon när han spelar med sitt kompband Nerverna. Och förmodligen i samma jeansjacka, jeans, skägg och ofokuserade vänsterfattade gitarrspel.
Playa! kl 14.15
Betyg: 2/5
Niccokick-sångaren tar farväl från scenen och deklarerar skämtsamt att han och bandet snott allt från Built to Spill och Dinosaur Jr. Den gode Andreas Söderlund har hövdingmask på sig (undrar vad LP, IFK Hässleholms gamle ordförande Lennart Persson även kallad Hövdingen säger om det?) och en fuskpäls modell varmare. Det skulle kunna vara Pers Torp 2008 (internt skämt, ingen kommer fatta det, men den festen innehöll många klädbyte i samma stil). När det gått några låtar in i konserten dyker ljudkillen Lööf upp vid min vänstra sida och frågar om det är bra. Om det är bandet eller ljudet råkar jag inte uppfatta. Men tur i oturen är det en hyfsad låt på scen, kanske konsertens mest omedelbara sång "Monster" som liras, så jag klämmer ur mig "Ja, den här låten var faktiskt bra". Det är båstadijansk sång, Andreas Söderlund har nog inspirerats av Familjen att sjunga på dialekt. Det får han gärna göra. Han är glad och inte sur också. "Monster" och singeln "Daustralien" sticker ut. Den 1 september kommer fullängdaren. Kanske kan bli nåt, i väntan på en ny skrammelskiva från Niccokick. Det något ruffigare Sounds Like Violence gick mig spårlöst förbi.
Pascal
Chili! kl 15.00
Betyg: 3/5
Trion från Gotland/Stockholm spelar på Siesta! för tredje gången på fyra år om jag inte minns fel.
Det är också första gången som de spelar på en stor scen. Det passar bandet inte så bra. Den intima inramningen och känslan i musiken går lite förlorad när de står några meter över publiken. Det ska vara trångt, svettigt och varmt för att Pascals asfaltpunk ska charma.
Det gör den inte riktigt denna eftermiddag, även om den då och då blixtrar till efter en trevande inledning.
Kanske dags att ta en paus och fila på några mer slagkraftiga låtar. Bandets två första skivor tyckte jag var lysande, den tredje "Orkanen närmar sig" var mer ojämn, även om den innehöll några guldkorn.
Det är lite samma sak live. De når inte riktigt ut. De gör det precis på samma nonchalant coola sätt men det är något som saknas. "Längtar efter dig" och "Jonnie" uteblir, inga extranummer heller, men det är nog inte bandets fel.
The Bear Quartet
Chili! kl 16.30
Betyg: 1/5
Efter att hälsat på Familjen och hans flickvän, som strax innan blivit intervjuad av Per Sinding-Larsen, där jag mest fick ur mig något om ett flak Newcastle-öl och att det var bra med mig gick jag ned till de långväga gästerna The Bear Quartet. Den norrländska präriens gudar eller vad man ska kalla dem.
Utmärkt - allt som oftast - men ganska uselt liveband blir omdömet. Jag vet inte vad som hände. Bandet vände publiken ryggen direkt - i högtalarna mellan låtarna spelades det skivor - och det måste i ärlighetens namn varit mest nytt material. Jag kan inte påstå att det var speciellt många låtar jag kände igen. Om ens någon. Det var alltså så långt ifrån en Greatest hits-show man kan komma. Undrar om jag ger Mattias Alkberg en ny chans i morgon när han spelar med sitt kompband Nerverna. Och förmodligen i samma jeansjacka, jeans, skägg och ofokuserade vänsterfattade gitarrspel.
