Patrik Leandersons blogg

Ibland trillar poletten ned lite sent. Man är så inne i hitta de nya och intressanta banden med de fräckaste albumen och så glömmer man bort sina indie- och lo-fi-rötter.

Jag har därför inte tagit mig tid att verkligen lyssna ordentligt till Vit Päls. För just så har mitt förhållningssätt varit till det här lite obskyra malmöitiska bandet. Jag har hört en låt lite då och då. Läst om dem, sett/hört dem framföra en ny låt, "Beatles på semestern", i glasburen på Gustav Adolfs torg under P3:s Musikhjälpen. Men det är först ett halvår efter att de gav ut den Karl-Jonas Winqvist-sammanställda samlingen ”Nu var det i varje fall så” som jag verkligen spelat och insett vilken fantastisk samling sånger det handlar om. Det här är ju så fint, så rätt, så kult, så fantastiskt bra. Det är just så här First Floor Power och Karl-Jonas Winqvist borde låtit om de sjöng på svenska och fortfarande spelade i Gula villan ("Sommarpoemet" och "Sånger ifrån taken", bland annat).

I Vit Päls återfinns ännu ett bevis för att det kan göras utmärkt pop med till synes enkla medel och begränsad sång. För i dessa 21 sånger rymmer så mycket vardagsbetraktelser, infall, humor, idéer och melodisk talang i Carl Johan Lundgrens stämband och textförfattande att hälften nästan varit nog. Räcker inte orden till för melodin betonar han orden som sjungs på sitt speciella vis. ”Nu var det i varje fall så” är en underhållande, fängslande samling sånger som tar avstamp i ett lo-fi-tänk som 2010 känns  så osvenskt befriande. Jag tänker på Moldy Peaches, ett nedtonat Docenterna, ja kanske rent av Björns vänner. Andra artister som poppar upp i huvudet är t.o.m. Daniel Johnston, Jens Lekman och Jonathan Richman.

Den gemensamma nämnaren är ändå att det är musik gjort med hjärtat på rätt plats.

Och det är aldrig försent att upptäcka Vit Päls.

Det är jag ett bevis på...

Men när ett nytt album eller för den delen en ny sång finns tillgänglig lovar jag att vara med på noterna.

Smygstartar min årssummering med att göra det lätt för mig. Skiljer på hits och hits!

Jag tar några av de låtar som gjort ett gott/dåligt första intryck och sen har de spelats itu vare sig man ville det eller inte (ja, de flesta i varje fall). Vissa har haft längre hållbarhet än andra. Och ja, jag har säkert glömt någon, men så här får det vara. De som poppade upp i huvudet är alltid de mest givna...

Jag brukar då och då roa mig med att gå in på amazon.co.uk och söka på Super Furry Animals eller Gruff Rhys (kanske även Neon Neon) och se om det dykt upp något jag inte känner till från den här produktive walesaren. Oftast blir man rikligt belönad och finner något man inte hört tidigare. I och med att både Super Furry Animals och Gruff Rhys tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet i Sverige så är det lätt att missa något. Rhys har många projekt på gång hela tiden. För några veckor sedan fick jag fram en helt ny singel ”Shark Ridden Waters", ett obskyrt och mystiskt konstelectroprojekt tillsammans med Tony Da Gatorra kallat "The Terror of Cosmic Loneliness" (lite för svårlyssnat för min smak) och en hyllad dokumentär ”Separado!" * (inte sett än) precis utgiven på DVD, när jag sökte.



Nästa år kommer Gruff Rhys med ett nytt soloalbum "Hotel Shampoo", den 14 februari för att vara exakt.

 

Lägg till lyckade gästspel på både Gorillazs senaste album och även fina Danger Mouse & Sparklehorses album så har ni Gruff Rhys-året 2010 i ett nötskal.

Det mesta finns dessutom att lyssna till på Spotify för den som är intresserad att ta del av det jag nämnt i musikväg med den gänglige walesaren.

Fotnot: * Har nu beställt "Separado!" på just amazon.co.uk, mitt första köp där på säkert minst fem år. Var tvungen efter att sett den fina trailern.

2010 är året då punken har slagit sig fram likt en lemur i skogen fast ute på de svenska vägarna, och bidragit till att ge genren ett litet nytt liv. Eller så var det i varje fall så jag hade hoppats det skulle se ut en bit in i april. Masshysteri, Pascal, Sista Sekunden, Ninja Betong var bara några som tog fram den eller ville förverkliga sina punkdrömmar och slog några extra slag på budskapstrumman och väsnades lite extra fint. Nu kan vi nog även lägga till semipunkiga The Baboon Show som i november tar ett kliv upp från anonymitetens källarlokaler och förfinar sin formel. Om man korsar Elmo, Hardcore Superstar och några teskedar The Hives får man en fingervisning hur The Baboon Show låter. Inte oävet, inte sensationellt, men ändå klart värt att kasta ett par öron till. Men det är en tjej, Cecilia Boström (inte släkt med Andreas eller Figge vad jag vet) som sköter leadsången och frontar denna kvartett, i ovanstående video är hon t.o.m. lite lik Hanna "Granitröven" Hellquist. Stockholmsbandet The Baboon Show har faktiskt hållit på ett bra tag och givit ut en ”Best of”-samling av National (skivbolaget inte bandet). Jag minns att jag köpte en rea-singel på Skivesset i Malmö för många år sedan, tror inte jag lyssnat på den (den ligger väl i en låda i källaren) men när jag nu lyssnar på den (kände igen omslaget i varje fall) hör jag deras speciella cover av ”There Is A Light That Never Goes Out".

Rent teoretiskt skulle den forne NSK-fotografen och lungo-experten Patric Berg finna ett nytt favoritband jämte Hardcore Superstar i The Baboon Show, om han bara hade vetat om dem. Tyvärr kommer Hardcore Superstar med ny skiva i samma veva som The Baboon Show också, jag får kanske skicka ett ex av "Punk Rock Harbour" till honom. Fem eller sex släta koppar lungo av tio - som den skäggige fotografen i mitt huvud hade uttryckt saken - ger jag skivan. Även om jag ju aldrig dricker svart kaffe, kallt kaffe eller lungo*.


* Lungo,  en svag, lite större kaffekopp espresso innehållande betydligt mer vatten.

På lite måfå fick jag däremot fram en fin remix av en Existensminimum-låt som i original låter en del Broder Daniel. Kolla upp Existensminimum om han mot förmodan missats.

"1993" heter i varje fall låten och Nordpolens remix kallar han kort och gott Nordpolen LSD Remix. Jag hade nog döpt den till LCD Remix eller LCHF Remix (Pelle är ju smal som en ål) om jag varit Nordpolen, vilket i och för sig många hade trott om jag visade upp mitt konfirmandfoto.

Oavsett vad remixen heter så är den mäktig, alla Nordpolen-element gör den till något eget. Skruva upp ljudet och sträck upp händerna och dansa. Eller bara sitt i soffan, ät en finkanelgiffel (Pågens) och få gåshud.

Var och såg Girls på Debaser 25 september. Filmade några låtar. Köpte skivan i original. Tröja och plansch likaså. Fick autografer. Har tipsat om deras "Album" tidigare här på bloggen. Men det är värt att tjata lite.

Skrev också en recension för Nsk (till slut), eftersom den släpps officiellt i Sverige i morgon, onsdag. Då har jag haft den i mp3-form säkert över en månad.


----

Girls - Album

(Fantasy Trashcan/Border)

Lyssna: www.myspace.com/girlssanfran

Betyg: 4

 
-----