Patrik Leandersons blogg

Covern?





Originalet?


http://hessleholm.blogspot.com/2009/01/john-travolta.html

Minnet är inte det bästa alltid. Närminnet. Långtidsminnet. You name it. I fel kontext kan allt glömmas bort. När hände det? Var det i går eller i morse? Låt mig fundera. Det var väl i morse? Små petitesser som dyker upp i huvudet och sedan ska tidsbestämmas. I sitt lilla sammanhang kan det uppförstoras orimligt mycket. Bland annat. Inte alltid så lätt att på rak arm haspla ur sig när det hände och i vilken ordning. Komma ihåg när man för över ett år sedan hjälpte till med att lasta in grejer i ett garage och var i detta garage man ställde grejerna. När man hör någon förklara det säger man ”jaha, så var det kanske. Det kommer jag inte ihåg”. Sånt går ur min hjärna så fort jag hjälpt till med det. De "viktiga" sakerna får det räcka att lägga på minnet. Allt annat får ibland ge vika.

Har jag sett den där dussindeckaren tidigare? Visst har du stått i videobutiken (kanske inte så ofta numera men låt oss säga för några år sedan) och osäkert funderat över om du verkligen sett filmen du håller i handen (det händer inte ofta, men tror alla har lånat en film två gånger), eller när den dykt upp på tv kanske ännu hellre. Nåt år senare. Man känner igen delar av den och vips slår det i till i tankeverkstaden och man konstaterar att man ju faktiskt sett filmen. Inget mästerverk, man har liksom bara flytit med i filmen och kommit ihåg delar av den. Det är nog så TV4 tänker när de repriserar Beck med jämna mellanrum. Jag och annat folk glömmer vem som är mördaren. Och hela förloppet innan. Farsan har aldrig sett en enda Beck-film trots att han ser dem varje gång de visas...

Annars är det de små detaljerna som lätt glöms bort för egen del, ibland kommer man på sig själv att fundera över de minsta sakerna. Småsaker. I nyktert tillstånd dessutom. Vad var det nu som hände? Allt har ju hänt kanske inom en minuts period. Lite läskigt är det ändå. Man vill ju komma fram till rätt svar, men kan inte definitivt ge det.

Vilken tid var det nu vi skulle samlas? 17 eller 18? Man dubbelkollar för säkerhets skull. Dubbelkolla till förbannelsen är nyckeln. Mycket går annars på reflex/rutin. Har jag låst bilen? Låste jag dörren hemma? Inget att oroa sig enligt mig för såna saker har man alltid lyckats fullfölja.

Slutsummeringen är dock, är det något man är intresserad av kommer man ihåg det, är man lite halvintresserad eller inte alls är det svårare att reda ut begreppen...

The Hittills börjar jag bli en expert på nu. Tror det är tredje gången jag skriver om deras konserter i Nsk. Dessutom har jag intervjuat dem en gång. Men det var trevligt som vanligt. Dessutom var både syrran och farsan med.

-----

Det är nästan på dagen tre år sedan The Hittills & The Hit Brass spelade i Röda salongen. Men i lördags var det dags igen för en nostalgisk tvåtimmarsresa tillbaka till 60-talets hitmusik.

Nisse Runeson får äran att förvalta ett större antal låtar nu när Little Mike Watson inte är med. Och det klarar han galant. Kul också att skicklige Lasse Nilsson ges lite extra utrymme att sjunga leadsång. Little Mike Watsons humor och temperament kompenseras en del av Clabbe af Geijerstams och Nisse Runesons munhuggningar och trivsamma prat i mellansnacket. Den riviga soulen får dock stå tillbaka en aning, det blir istället några låtar som jag inte hört bandet spela tidigare.

Clabbe af Geijerstam smyger in med jämna mellanrum och understödjer resten av gänget på gitarr och med sång. Under spelningens gång flikar han också in lite anekdoter om sitt eget turnerande, med mestadels Ola & The Janglers. Med en klädsamt framfusig och skämtsam ton blir det bland annat en berättelse om när Inga Gill oväntat blev turnéledare, när en mängd svenska artister skulle vara med i en film.

Konserten rivstartar med några givna covers i The Hittills repertoar; The Animals ”Don't Let Me Be Misunderstood” och The Beach Boys “Help Me, Rhonda” görs i tvärsäkra och oklanderliga tagningar. På skärmen bakom scenen visas under låtarnas gång aktuella skivomslag, idolkort och bilder på originalbanden, ett träffsäkert och bra drag som för konserten framåt. Då spelar det mindre roll att covervalen ofta (men inte alltid) är de mest kända låtarna med respektive artist.

The Beatles är bandet som The Hittills spelar flest låtar av den här kvällen. En handfull låtar in i showen blir det två akustiska nummer, Lasse Nilsson tar över mikrofonen och gör The Hollies ”He Aint Heavy, He's My Brother” och The Beatles ”If I Fell” med hedern i behåll.

Nilsson tar sig också an en av kvällens mer oväntade inslag, The Turtles ”Elenore”. Och så fortsätter det, allt flyter samman till en i The Hittills-mått mätt perfekt popshow, det är svårt att nämna någon låt framför den andra, egentligen. The Hit Brass skänker låtarna de är med på tyngd, drag och soul. ”Out of Time” är kanske det tydligaste beviset på det. Den gör Nisse Runeson och kompani väldigt bra. I andra halvlek åker de enhetliga kavajerna av, och de röda skjortorna med smala svarta slipsar visas upp. Clabbe af Geijerstam får sjunga två Ola & The Janglers-låtar, ”Alex is the Man” och ”Let's Dance”, och ett The Kinks-medley med tre låtar följer därpå. Strax innan extranumret bryter soulbluesen ut i två The Spencer Davis Group-låtar där The Hittills nyförvärv Sid Andersson får sjunga ”Gimme Some Lovin”.

Och när Otis Reddings ”I Can't Turn You Loose” mynnat ut är det bara att än en gång konstatera att The Hittills lyckats igen; att med små förändringar och stort hjärta göra en väl framförd och stilren hyllning till 60-talsmusiken.