Playa del sol har blivit kallt!
Såg Robins i lördags, snacka om jobbig kille den där Pablo. Nån sån hade jag inte pallat med och se live. Han måste ju gå på något om han är så privat också. Som en yngre "komisk" Gary Busey eller nåt. Anna Blombergs imitationer var roligare. Hollywood-fruarna i ett nötskal. Söndagskvällens "Playa del Sol" tog nog priset i dålighet/pinsamhet. Hur kan man bygga ett helt avsnitt åt att Henrik Hjelt och de övriga blir kära i en docka...
Mannen under trappan, är det en dåligt klädd gammal gubbe med skägg?
SVT-serien "Mannen under trappan" med Jonas Karlsson påminner om en rysare jag sett, kan inte riktigt komma på vilken. Inte riktigt "The Others", inte riktigt "Psycho". Kanske är det "The Uninvited". Ja, det är inte lätt att filtrera i sitt rysare-huvud... Men den var helt ok, även om det som alltid ska visa sig vara något annat än man trott i slutet. Den gick ju samma tid som "Den Dubbade och Havet" på TV4 så i jämförelse där var det rena rama guldgruvan. Jag såg den dock långt efter på SVT Play. Det duger gott det också. När man dessutom har On Demand Box till tv:n.
Ett barn försvinner är temat!
Och hur går det sen? Jag ska inte avslöja något. Men av en slump läste jag/lyssnade jag till för en tid sedan tre böcker i rad vars huvudtema var just detta. Försvinnande. Vad är oddsen på det egentligen?
Johan Theorins "Skumtimmen", John Ajvide Lindqvists "Människohamn" och Håkan Nessers "Maskarna på Carmine Street" heter romanerna.
Ölänningen Theorins bok utspelas både i nutid och dåtid. Historien vävs ihop bra och den är klart godkänd även om det tar lite tid innan den greppar tag. Magnus Krepper läser den bra, men inte märkvärdigt bra.
"Människohamn" är lång. Lite för lång för sitt eget bästa. Seg, trälig och inte särskilt spännande. Och inte särskilt bra heller om jag ska säga mitt. Men visst kan man bli lite imponerad av att man kan skriva en sån bok. Trodde dock den skulle vara mer spektakulär. Möjligtvis kan filmatiseringen bli något, men jag är tveksam.
"Maskarna på Carmine Street" har jag redan nämnt tidigare, en ledigt skriven roman, lättläst och intressant i sin berättar-jag-form.
Jag vad ville jag med detta blogginlägg egentligen? Svårt att säga, men lite märkligt var det ändå att jag valde tre böcker i följd där ett barn försvann. Vad de mer utförligt handlar om kan läsas på annat håll. Läs allra helst Nessers bok av dessa tre.
Alla måste tycka till om ALLT!
Det finns onekligen hur många andra exempel som helst, "Här är ditt liv", "Svenska Hollywoodfruar", "Färjan", "Idol" osv. Här ska det tyckas; sågas, klagas och förlöjliga. Aftonbladet har varje dag "förhandsklipp" från programmen eller artiklar om vad som kommer hända. Det räcker att läsa om programmen istället för att se dem.
Local Heroes - En konsert genom Springsteenland
Var på en hyllning till The Boss i lördags. Trevligt och så, recensionen blev enligt nedan, publicerad i Norra Skåne.
-----
Local Heroes – En konsert genom Springsteenland
Hässleholm Kulturhus
Röda salongen
Lördag 26 september
Att göra storslagna hyllningskonserter till några av de största artisterna världen har skådat har blivit populärt att sätta upp i Hässleholm Kulturhus. Ja, även på andra orter för den delen. Det ligger helt rätt i tiden. Bland annat Bob Dylan och Pink Floyd har tidigare fått sina låtar tolkade av ett gäng göingska förmågor.
I lördags kväll var det återigen dags. På röda salongens scengolv trängdes 21 musiker med lokal förankring att ta sig an delar av Bruce Springsteens låtkatalog, där grunden låg i albumet "Born in the U.S.A.". Bakgrunden är Springsteen-fanatikern Jörgen Johanssons resor, böcker och foto i sin hjältes fotspår, oftast gjorda tillsammans med parhästen Anders Mårtensson. Den amerikanska östkuststaden Asbury Park är utgångspunkten i allt och sedan i somras har mycket kunnat ses i Utställningshallen. Konsertversionen av ”Local Heroes” är i mångt och mycket finalen på detta arbete.
”Local Heroes” innefattar en brokig och genremässigt bred uppställning. Förutom Jörgen Johanssons besläktade stämband, representeras bonnarocken av Joddla med Siv-sångaren Martin Jernse, countryn av Monia Sjöström Zander, discon av före detta Alcazar-medlemmen Annikafiore , saxofonpopen av Emma Essinger och electronican av Sophie Rimheden, bara för att nämna de lite mer oväntade namnen. För vissa har säkert Bruce Springsteen betytt mer än andra. Men i det här sammanhanget blir det en helhetsmässigt småtrevlig show där alla får utrymme.
Ibland kan de mer naturtrogna versionerna flyta förbi ganska obemärkt. Men så blixtrar det plötsligt till med något som sticker ut lite extra. Som en lyckad duett, ett sprakande och kraftfullt arrangemang eller ett energifyllt och charmigt framträdande, förstärkt av den stora orkestern.
Konserten inleds med att hela programbladsintroduktionen läses upp av Jörgen Johansson och bilder visas på en skärm bakom scenen. Sedan blir det ”Born in the U.S.A.” i en lugnare version, där Rolle Wendin får äran att ta de första tonerna. En stund senare fylls scenen till ett hoppande, sjungande och gungande hav av samtliga av kvällens medverkande.
”Hungry Heart” gör Henrik Henriksson och Monia Sjöström Zander en rätt ordinär cover av, ”The Promised Land” följer i samma andetag. Den uppsluppna stämningen går dock inte att ta fel på. Monia Sjöström Zander har valt att sjunga kvällens nyaste Springsteen-låt, den falsettförsedda ”Sad Eyes”, och det gör hon bra, med nerv i stämman.
”I´m on Fire” i händerna på Sophie Rimheden är kvällens mest säregna tolkning, med hjälp av Annikafiore blir den en skön avstickare. Sedan följer ”Cover Me”, Emma Essinger skänker låten glöd och tryck i en kokande version där hon blandar sång och sin speciella tenorsaxofonspelteknik på ett utmärkande sätt. Den jazzälskande publiken ger henne också kvällens största bifall. Och att just köra solo och visa upp sina färdigheter på sina respektive instrument får nästan alla chansen att göra mot slutet, t.o.m Sophie Rimheden, även om det är av minimalistisk karaktär.
Andra akten startar också på bästa sätt i en tempofylld ”Jungleland”. ”Badlands” och ”The River” görs i någorlunda pliktskyldiga nära-originalet-versioner, där leadsångarna får stå i rampljuset och leka Springsteen i några minuter. Den över två timmar långa showen (exkl. paus) ”Local Heroes” går i hamn med extranumret ”Born to Run” i en uttömmande tappning. En lyckad kväll är till ända. Två utsålda spelningar, varav den här recensionen baseras på den senare av dem. Nu återstår bara att spekulera vilken artist som kommer få sina låtar tolkade nästa gång i Hässleholm Kulturhus. Finns det en förslagslåda?
----
Lågmält klipp från "Plötsligt i Vinslöv"!
Kan inte släppa denna del ur "Plötsligt i Vinslöv". Det vilar något rolig och oförklarligt över det. Var det John som kanske skulle störa honom? Eller vråla när han åt korven? Det var tur Holger sa ifrån, helt klart! Och var korven varm? Och varför åt han den rätt upp och ned från den röda kastrullen? Varför följdes inte detta upp i "Plötsligt igen"!
"Plötsligt igen" - Galapremiär på hemmaplan!
I går var jag på plats i Hedbergshuset i Vinslöv och såg "Plötsligt igen", man kände sig som en galapetter onekligen. Jag möttes - redan i trappen - av ett starkt sorl och vimmelkantiga kulturpersoner som drack vin, champagne och öl. Det var fest, det var världspremiär och det var trångt.
Jag betygsatte den till en trea. Så här blev recensionen som kommer i papperstidningarna (Norra Skåne och Skånska Dagbladet) i morgon (finns redan på deras nätsidor):
---
Det är ingen vanlig premiär, i en nästintill smockfull övervåning i Hedbergshuset är det en kamp att få fri sikt till skärmen där "Plötsligt igen" - uppföljaren till "Plötsligt i Vinslöv" - visas. Men det är värt mödan.
Keith Floyd - Kockarnas kock ur tiden!
Samma dag som nyheten om skådspelaren Patrick Swayze förlorat kampen mot cancern, möttes vi av det tråkiga beskedet att tv-kockarnas urfader Keith Floyd avlidit av en hjärtinfarkt. En tråkig nyhet för oss som lagat mat i hans anda och druckit ett par bir till en ihopsnickrad pyttipanna. Floyd var unik i sin matlagning. Ibland var rödfärgen i ansiktet starkare än de röda stekjärnen han viftade med på en savann, i rn barrskog eller folkfylld tvärgata i Stockholm. Han gjorde det lilla till det stora. Förvandlade basvaror till en smärre Nobelmiddag. Varstans han tog sig satte han kokkonsten i centrum och ville ut på gatorna bland folk och filma. Gärna med ett glas vin eller en kall pilsner nära till hands. Samtidigt som han var revolutionerande och har inspirerat Gordon Ramsay och Jamie Oliver till svenska motsvarigheter som Melker Andersson och Per Morberg var han först och bäst av alla. I SVT på nittiotalet var det stor show en gång i veckan. Minns hans livsbejakande kokhänder som trollade med råvarorna. Hans humor och allt annat än allvarliga och stränga ton. Han var helt enkelt en fullgod tv-underhållare. När allt numera ska vara så allvarligt i köket förde Floyd in något mer tillbakalutat och rörigt. Tyvärr har det inte riktigt bestått. Allt ordnar sig-principen skulle fler av dagens kockar ta tillvara på. Och inte ta sig själv på så stort allvar. Hoppas SVT visar några hyllningsavsnitt nu bara! Keith Floyd är värd all respekt.
Ljudböcker tjänar tid!
När jag som kontorsråtta sitter på min stol på jobbet brukar jag under några timmar om dagen lyssna till en ljudbok. Gärna något inom olika genrer. Generationsromaner blandas med deckare och spöknoveller och mycket annat. Mitt urval är möjligtvis ganska slumpmässigt, jag går på tips jag kommit över från tidningar, kompisar och andra infall. Likt George Castanza vill jag ha "en bra berättarröst som omväxling på min egen tråkigare inre berättarröst". Givetvis läser jag böcker själv också men det är något tidsfrämjande med att sitta och lyssna på en bok när man samtidigt jobbar framför datorn. Och omväxlande. Man sparar även tid och hinner med mer än man brukar. Det blir dubbelt upp på samma tid skulle man kunna säga. Detta tidstjänande fenomen brukar farsan tycka är lite konstigt att jag kan kombinera: "Hur kan du koncentrerar dig på att lyssna på böcker medan du jobbar?". Inga problem brukar jag kontra, då det rör sig om siffror jag jobbar med. Men ibland kan koncentrationen få sig en törn. Är böckerna för långsamma och innehåller för många personer är det lite svårt att greppa allt som betas av, men helheten störs aldrig. Och ibland vill man ju veta hur namn stavas, osv. En bra berättarröst kan dock hjälpa till och är givetvis att föredra. Om inte romanerna jag lyssnar på är inlästa av författarna själva (vilket jag överlag inte gillar) är det oftast Sveriges största skådespelarnamn som har tilldelats uppgiften. Reine Brynolfsson, Peter Andersson och Magnus Krepper är några som gjort sitt jobb på ett bra sätt. De läser in med en tydligare inlevelse och känsla, allt som oftast.
Eftersom jag läser ganska långsamt själv så tror jag inte jag hade tjänat så mycket tid att läsa samma böcker själv. Och några böcker hade jag säkert inte plågat mig igenom utan lagt ifrån mig nästan direkt (läs "Gomorra" och "Underdog"). När jag lyssnar vill jag dock slutföra dem, än så länge har jag inte avslutat någon ljudbok utan att lyssna klart. Att ha dem i mp3-spelaren eller mobilen är också smidigt. Jag kan lyssna när jag vill och att köpa det på cd-skiva är uteslutet. Tänk er själv att ta med sig 20 stycken cd-skivor för EN bok när man kan förvara det i mp3-form och sen bara flytta över några filer från datorn till mobil/iPod när man vill. Kan det bli bättre? Nej, jag tror faktiskt inte det. Och jobbet blir samtidigt roligare än vad det egentligen är; "förena nytta med glädje" är således ett passande uttryck. Att jag inte kom på att lyssna på böcker tidigare på jobbet är det enda jag grämer mig lite över...
Veckans...
Babe: Karin Winther, duktig programledare - med vackert leende (men oj vad tunnsmal hon ser ut att vara i helbild) - för det ojämna men oftast intressanta semikulturella SVT-programmet "Hype".
CD: Girls - Album, San Fransiscos hippieflummigaste hipsterduo förenat i en skäggigt ledig produktion. En blandning av snabba poplåtar och ljuvligt släpiga lägereldsrefränger.
Låter som en ung Elvis Costello eller en stirrigare Richard Hawley; sköra Apples in Stereo-dängor varvat med My Bloody Valentine-larm, ömsom galet, skramligt, vackert, spretigt, traditionstyngt och melodiöst. Spelar på Debaser i Malmö, 25 sept, gratis innan 22.
Bok: Håkan Nesser - Maskarna på Carmine Street, Berättarjagets funderingar och lediga tankar är behållningen i en avslappnat skriven roman om svek, barnförsvinnande och prestationsångest i New York-miljö. Återigen med ett i Nesser-mått-mätt öppet slut som man som läsare får läsa genom raderna.
Mp3: The Mary Onettes - Puzzles: Ännu en svensk pärla, oj vad bra. Ett band som går från klarhet till klarhet: http://www.labrador.se/Puzzles/TheMaryOnettes_Puzzles.mp3
Loppmarknaden är den nya krogen!
Anders och Måns (kända från radio och tv innan hösten 2006) påtalade gång på gång på gång att de klev upp i ottan på söndagsmorgonen och gick på loppmarknad. Inga krogbesök dagen innan där inte, då kunde de bli för trötta för att hitta rätt prylar till rätt priser. Jag har själv aldrig varit på en renodlad loppmarknad. Det har dock min syrra. Hon är numera en flitig besökare för att få ihop husgeråd till sitt nya hus. Som om inte Förmedlingscentralen och Ikea räcker, liksom.
Jag har fått återberättat hur det brukar se ut och gå till på en "loppis". Köpglada och hånga flanar, antikdeckare-light i bästa fall, men mestadels bönder, springer som töffar in i jakten på det rätta fyndet. För att spara några kronor. Ibland snor de saker rätt upp och ned, roffar åt sig guldkornen och drar där ifrån utan att pröjsa. Försöker i bästa fall pruta ned priset nån krona, från t.ex. 5 kr till 4 kr. Ej medveten om att överskottet går - allt som oftast - till en idrottsförening som bara vill väl och behöver lite extra pengar för att dryga ut kassan.
Själv känner jag inget större sug efter att gå till en loppmarknad. Mest en avskräckande känsla går som en rysning genom kroppen. Men det skulle onekligen vara kul att själv bevittna dessa vikingaplundrartakter med egna ögon en söndagsförmiddag på en stor fuktig, daggrik gräsmatta precis när solen gått upp. Hästveda marknad borde således vara rena rama guldsmyckesaffären i en jämförelse...
"1990-talets favoritband" - del 1
Ibland är det nostalgiskt skönt att blicka tillbaka till nittiotalets glansdagar och minnas sin ungdoms gyllene musikårtionde. Ni vet, lyssna på ens gamla idoler och upptäcka att de faktiskt låter exakt likadant i dag som då. Som ett tidsdokument i musikrymden kommer jag under rubriken "1990-talets favoritband" dokumentera och skriva om några band som har präglat mitt musiklyssnande, och som jag sällan sviker. Mest tankar, minnen, ord och meningar som dyker upp i skallen.
I fredags såg jag min första konsert med Dinosaur Jr. Jänkarna som förra året återförenades till sin originaltrio, ända sedan de beslutade att gå skilda vägar redan efter "Bug". J Mascis och Lou Barlow kom vid den tidpunkten inte så bra överens. Mascis fortsatte med Dinosaur Jr och Lou Barlow styrde kosan med Sebadoh och Folk Implosion, bland annat. Det hade naturligtvis något gott med sig, Sebadoh släppte några riktigt bra skivor. Förträffliga "Harmacy" spelades flitigt i det leandersonska hemmet.
Dinosaur Jr upptäckte jag förresten ganska sent; någonstans vid MTV-hits som "Start Choppin´"och "Feel the Pain". Videos som vevades i klassiska "Alternative Nation" under sena timmen. Den senare av dem är en klassisk video där J Mascis körde runt med en golfbil i New York. Och Dinosaur Jr största hit skulle jag tro. Det var något med det skramliga soundet, den gnälliga sången och de finurligt enkla melodierna med riff och gitarrsolo som jag egentligen avskydde i poplåtar. Men här föll allt samman, jag gillade att Mascis lät som en gnälligare Neil Young med mörkare röst och såg ut som en klon av en Crash Test Dummies-sångare. Och så slutade den där berg-o-dahl-bane-resan bandet gjort de senare sisådär 15 år lyckligt. Allt har inte varit bra, långt ifrån men de där något vingliga soloutlfykterna och de där beskedliga albumen i Dinosaur Jr förläts snabbt när "Beyond" kom förra året, en finfin comeback. Och för några månader sedan dök "Farm" upp, om möjligt nästan ännu bättre.
Det var rätt många låtar från "Without A Sound" bandet spelade på KB. Denna skiva får nästan betraktas som deras mest underskattade och även poppigare stunder. Men det är svårt att jämföra och säga vilka av Dinosaur Jr:s album som verkligen är de bästa. Det beror på dagsformen och vilket humör jag är på. Men mycket står sig bra, än i dag.
Materialet och låtvalet på KB var annars hyfsat genomtänt, konserten var mycket bra, men några spexare var de verkligen inte. De gjorde det de var bäst på och lirade. Den ena låten efter den andra i ganska rask takt. I en dryg timmes tid. Och det var kanske lika bra jag inte fick någon autograf, för vad skulle jag då sagt (något jag blivit tvungen till) till bandet? "Great show, grabbs" eller "Is the Crash Test Dummies-singer your cousin, J?"...
Theodor Jensen i eget namn blandar och ger...
"Gloria" (ingen Mando- eller Beyoncé-cover...) är behållningen på Theodor Jensens nya skiva. För oss som dyrkade förra The Plan-skivan "Walk For Gold" är hans första soloskiva, "Tough Love", i eget namn något av en besvikelse. Nio låtar rymmer den och flyter lite för lätt förbi. Visst finns här några bra spår, första och sista spåret bland annat. Men det är något som saknas. Inställsamma och något för traditionella Titiyo-duetten är inget för oss som vill höra Theodors febriga uttryckssätt. Den är mer en inkörsport för nya/andra fans. För mycket falsett i nästintill olyssningsbar stil och och balkanfolkmusik-flörtar ryms också på "Tough Love". Men någon ny "Ruthless Eyes" eller någon annan av höjdpunkterna från "Walk For Gold" finns det inte tillstymmelse till. Men "Gloria" är fin, som en avskalad "Broken Promised Land" inspelad i en kyrka.
Theodor Jensen verkar vara en varannan-albumsman, debuten var ju också fantastisk, "Embrace Me Beauty" mer spretig och ojämn, dock med ett par guldkorn.
FB is my life!
Träffade Hlms kanske största rockstjärna/fotograf nyss utanför bolaget. Som vanligt i solglasögon, lite paff blev jag allt när jag såg att han endast bar en bag-in-box med rödvin. Han brukar ju slå ett slag för öl och gammeldansk annars, både i texter och mellansnack. Har han blivit rödvinspoet eller trubadur på "äldre" dar? Vad blir nästa drag? En comeback? Kanske med en soloplatta i stil med The Ghost of Tom Joad?! Tror den mannen får svårt att skaka av sig Bossen helt, oavsett om det är foto eller musik. Blir nog ingen Tape- eller shoegazing-musik heller...
Vad är det för en galen pajsare som Båstadtennisen dragit till sig! Österrikaren David Koellerer ser ut som en övervintrad grungerockare. Slänger racketen efter varje förlorad boll,springer på allt, beter sig osporsligt hela tiden mot motståndaren. Snudd på humor, försöker få till behandlingsuppehåll mitt i gamen.Är med 100 % inte välkommen tillbaka till Båstad även om han vinner mot Verdasco i dag, vilket jag inte hoppas.
Mjällby-Åtvidaberg 6-1! Hehe, jäkla vad de pulviserar allt motstånd.
Säga vad man vill om Tivolirocken men det är aldrig några överraskningar i lineupen längre. Har inte varit det på flera år. Rutinmässiga bokningar och spelningar med bob hund (en av de sämsta spelningar jag sett bandet göra), A Camp och Maia Hirasawa bland annat. Babian var rätt kul, och The Sounds spelade för sent. Ändå var det rätt bra, vi hade i varje fall tur med vädret - igen.
Dinosaur Jr-biljetterna inhandlade på KB i aug, för säkerhets skull.
Full och glad på Hästveda marknad? Nej, inte riktigt ändå. Majskolv, sillamacka, gräddtoppar, ny svart väska att ha öl i. Inte så dumt ändå. Nu är man redo för Tivolirocken.
Åker till Roskilde i morgon. Bästa dagen, lördagen ju. Håkan Hellström, Pet Shop Boys, Lily Allen, Fever Ray, ...And You Will Know Us By the Trail of Dead, Amadou & Mariam, Paavoharju och The Pains of Being Pure At Heart blir det i varje fall. Sen slinkar jag säkert in på några låtar med nåt annat om tid finns. Om nu inte allt detta skulle räcka... Jag vet ju av erfarenhet att det är en bit mellan scenerna.
Tycker att Wilcos nya är ett för jäkla bra album, det tål att sägas mer än en gång, ett av årets bästa helt klart. Gubbrock, pop, alt.country och soul. Tweedy har hittat toppformen, förra var ju också finfin. Och ojdå, de spelar på Way out west.
Tillbaka från Stockholmo nu. Känns skönt på nåt vis, jäkla asande av väskor och dyl som vanligt i denna värmen. Nästa gång ska jag inte köpa med nåt hem... Men kryssningen gjorde ju sitt. Kusinen hade en seg dator, ja det mesta var rätt segt i Västerhaninge... Åt god sushi två dagar i rad på Söder, på Samba Sushi. Fräscht att de gjorde den direkt. X2000 första klass hem var behagligt. Blev en Mariestad, jobbölen!
Kändisspotting på kryssningen: Fjolårets bragdmedaljör vid Black Jack-bordet. Annars var allt precis som jag trodde. Rätt fin båt, gott om fulla flanar som drack öl, åt buffé och sysselsatte sig under den långa resan. Skoj emellanåt, men lite drygt kanske. Inget man gör för ofta. Nu ska vi bara hitta en playa här där jag kan använda mina nyinhandlade badshorts.
På tapeten just nu!
Wilco - Wilco (The Album) - Så jäkla bra, ett av årets bästa helt klart. Soul, alt.country och pop/rock i finfin blandning.
Dinosaur Jr - Farm (album) - Gitarroljudshjältarna är tillbaka i full form, igen. Förra var mycket bra, undrar om inte denna är strået vassare. Kommer till KB i aug. Inte missa. Ett av få band som får göra gitarrsolo utan att man vrider sig i plågor...
God Help The Girl - God Help The Girl (album) - Belle and Sebastian-Stuart hittar nya sångerskor och ger Divine Comedy-Neil en jäkligt bra låt. Finfint soundtrack till en film jag inte vet om jag verkligen vill se. Skivan är ett fint B&S-substitut.
FB-inlägg i långtext...
Theodor Jensen är tillbaka. Nya singeln "Songbird" (släpps i aug) finns med på nya Sonic-skivan. Här är den i liveversion: http://tinyurl.com/ose4pd Och en annan ny låt, duett med Titiyo: http://tinyurl.com/rx3qg4
Med lite perspektiv till Siesta! rankar jag följande bäst: Sonic Youth, Phoenix, The Horrors, Joel Alme, Deportees och Eldkvarn. Ungefär i den ordningen också. Nästan jämnt skägg mellan de tre svenska...
Säga vad man vill om The Sounds nya - mitt betyg än så länge ligger någonstans mellan kvällstidningarnas slentriantvåor och Hallandspostens skrällfemma i varje fall - men onekligen är det schyst att ge underskattade Lightning Seeds ("Sense") lite revival i harmoni och refräng i kanske skivans bästa låt "Midnight Run".
Nationaldagsloppet - ett nytt motionslopp på T4 över 5 km - var jobbigare än jag trodde. Skulle nog inte överoptimistiskt varit med i startrusningen... Första km på ca 3:40 var lite att ta i, så jag kroknade på slutet - igen. Vann dock presentkort på 200 kr på min nummerlapp, från något som heter Löplabbet i Krstd. Alltid nåt...
Respekten för Federer var nog lite för stor i dag. En slirig göteborsk hjälte i New York. Valdag. Och fotbolls-VM-ångest. Förra veckans supersöndag, följdes upp av ännu en "super"söndag...
Betnér på Femman var ingen höjdare, inte riktigt min typ av humor, om man nu ska kalla det humor. Inte direkt Schyffert- eller Glans-klass för att nämna två senare shower, The 90´s resp World tour of Skåne.
Varför var inte Safari med mot Danmark?!
En andraplats i quizet i kväll, de jäklarna som vann kan ju allt. Det är för lite indiepop och svensk icke-etablisemangspop. Ska dra ihop ett quiz till lördag ta mig tusan.
Skriet - Fåglarna (tre låtar till från kommande albumet på http://www.myspace.com/skrietsthlm, Pascal-sångaren elektroniska sidoprojekt; fler än jag, Lokko och Strage borde hylla "Gotlands Olle Ljungström"...), Guldgossen - Cpfingret (www.vinda.se) och Per Egland - Lust och fägring (www.peregland.se), skänker P3 lite hopp om svenskspråkig ny pop ibland.
Sjöslaget i Pers torp är över. Denna lite malplacerade stuga, ungefär en och halv timmes gångväg från sjön inklusive navigationsproblem och genvägar..., är en idyllisk festplats och festen inkluderade många klädbyte, skrönor, sanningar, DJ Spotify, indiepopquiz, garv, körvagrilling i natten, trivsel, sprit och härlig brunch på morgonen bland annat. Och en tomtemask! Med andra ord var allt som det skulle.
"Eftersom WAFF har Skånes bäst tränade spelare tar vi ett uppehåll med träningen, vi börjar i November igen !" står det på hemsidan. Snacka om att ha ett psykologiskt och kaxigt övertag på motståndaren. Tyvärr blev det en snöplig 2-3-förlust mot Mala i dag, trots en 2-0-ledning i paus.
Jäklar vad ont i ryggen och armarna jag har efter 300 meter ciderasande på en grusväg i Horsewoody. Ett wildcard till "Sveriges starkaste man" borde ligga i brevinkastet i morgon...
På tapeten vecka 21-23
Deportees - Under The Pavement - The Beach (album)
Sonic Youth - The Eternal (kommande album) +Siesta!-konsert
Phoenix - Wolfgang Amadeus Phoenix (album) + Siesta!-konsert
The Sounds - Midnight Sun (albumspår)
The Radio Dept. - David (kommande singelspår)
Familjen - Mine Øjne De Skal Se (cover, Ström - "Musiken vi hatar")
Theodor Jensen - Songbird (kommande singel)
Robin Söderling (tennisfenomen)
Åke Svanstedt (travtränare, Elitloppsvinnare och kontroversiell)
På Tapeten vecka 20
Deportees - When They Come (kommande albumspår)
Christopher Sander - Hej hå! (album)
The Animal Five feat. Kristian Anttila - Turning Vorgen (singel)
Montt Mardié - We´re All the Pirate Bay (mp3)
Avner - Känslor, Bed för mig, Besatt (albumspår)
Christopher Sander - Hej hå!
(Vesper)
7/10
Stockholmaren Christopher Sanders band [ingenting] har jag alltid haft ett gott öga till. Men undrar om inte solodebuten "Hej hå!" hittar kärnan i albumformatet ytterligare. Här vävs tre omstöpta Lindgren/Riedel-visor och två svenskspråkiga tolkningar av Spacemen 3 ("Amen") och Daniel Johnston ("Sann kärlek") samman med egenskrivna sånger som dryper av suggestivt trippande psykedelia och somrig pop med Sanders avslappnade, personliga uttryckssätt. Referensmässigt är det spretigt men när man hör det i praktiken faller pusselbitarna på plats. Och de lyssnare som vågar stanna upp en stund och gå bortom radiobruset kommer att finna en artist som går från klarhet till klarhet. Det enda negativa jag kan komma på är att jag skulle vilja ha ett par delikata popsånger till, i stil med "Caroline (jag såg dig)", "Äppelöga II" och "Hjärtat slår sällsynta slag" för att vara riktigt nöjd, men dessa sparar säkert Sander till höstens kommande, tredje [ingenting]-album.
Jarvis Cocker - Further Complications
(Rough Trade/Border)
6/10
När många av Jarvis Cockers jämnåriga artister i genren gör något mer akustiskt tillrättalagt i singer/songwriter-land tänker Sheffields stolthet tvärtom; lägger i överväxeln och fläskar på med en mer högljudd och skramlig samling sånger än vad vi är vana att han ger ut. Det beror med största sannolikhet på hans samarbete med demonproducenten Steve Albini (Nirvana, Pixies m.fl), men Cocker ska ändå ha all heder och respekt för detta modiga tilltag. För "Further Complications" känns mer temperamentsfull och intressant än Pulps avskedsskiva "We Love Life" och den två och ett halvt år gamla solodebuten "Jarvis". Mycket tack vare att den präglas av en oförutsägbarhet genom de elva spåren. Tänker på Roxy Music, T. Rex och David Bowies gyllene glamrockera på sjuttiotalet, ja till och med Sonic Youth i delar av ljudbilden.
Nu är "Further Complications" som tur är inte bara en ren rockskiva utan bakom den rymligare och mer slitna manchesterkostymen - och det nyanlagda skägget - återfinns som vanligt den gänglige Cockers eminenta diskbänksrealism i texterna, det välbehållna melodisinnet och variationsrikedomen som inkluderar några sublimt skurna Pulp-soulballader. Och det förlåter faktumet att några låtar ändå är lite för mycket av vad jag klarar av att höra honom sjunga.
På Tapeten vecka 18-19
Christopher Sander - Hej hå! (album)
Jarvis Cocker - Further Complications (kommande album)
The Legends - Over and Over (album)
Grizzly Bear - Veckatimest (kommande album)
Montt Mardié - Skaizerkite (album)
The Horrors - Primary Colours (album)
