Patrik Leandersons blogg

Den här helgen blir hektisk. Bara för att nämna något. Bowling med pingisen i morgon och i kväll är det "Förkväll" på Harrys med Musikquiz där jag och Popmarcus gör comeback efter ett långt uppehåll och representerar "Team Jarvis Cocker", våran hyllning till Pulps legendariske gänglige men eminente frontfigur. Så det kommer rinna ned några öl längs med strupen. Därför besökte jag redan i dag Systembolaget. När jag kom dit var det något som inte stod rätt till. Tomt vid skjutdörren utanför Chicco. Inget balkantema av hejhejande musikanter, inga mobilförsäljare och ingen tiggare som stod på knäna och höll en trasig keps med bägge händerna. Väl inne i butiken stod en glasögonprydd tjej med frågeformulär i handen, som hämtad ur "Nollor och nördar" eller "Ugly Betty", och frågade om jag hade tid och ville fylla i ett antal frågor rörande Systembolaget. "Ja", sa jag lite halvstressat. Hon fick mitt nummer och namn, anonym var visst undersökningen men om jag inte svarar inom en viss tid kommer hon och "Den Rödnästa" jaga mig tills jag fyllt i och skickat in det späckade formuläret med 34 delmoment.

Som belöning fick jag en mintblåfärgad snygg "Bevara vinet svalt!"-kylare. Ett pennfodral-liknande tygstycke som säkert kostar uppemot en guldtia.

När jag visade farsan enkäten och vad jag fick för att göra det sa han bestämt "skit i och fylla i det" alternativt "släng skiten". Inga positiva tongångar där inte.

Men jag kommer med största sannolikhet fylla i det efter att ha druckit några Åbro Sigill. Någon måste ändå tänka på att den inhyrda tjejen från "Nördarnas riksförbund" inte får sparken utan kan fortsätta med sina atomfysikstudier och spritfria matematikerkonferencer.

.

Vaknade i morse och fick en fruktansvärd ångest. Av något förargligt krograggförsök eller springnota på Korv-Eriks? Nej, nej, inget sånt. Det är bara amatörer som gör såna misstag. Utan när jag hör snömassor rasa ned på balkongen med en jäkla smäll inser jag att det är kört. Det har blivit töväder. Självklart skulle kvicksilvret ned på nollan just dagen efter jag köpte mina fina Nike Bauer-skridskor. Nu vågar jag inte bege mig till Finjasjön och åka skridskor. Det hade varit det ultimata söndagsnöjet annars. Jag överväger att lämna tillbaka mina skridskor och fram till i går kväll hade jag mina tankar på att byta dem mot ett par längdskidor. För det är ju mer motionsfrämjande än att skutta fram och tillbaka på en spegelblank ostadig sjö där man inte är säker på att isen håller för hundra pannor hässleholmare.

Tanken på att byta till längdskidor är nu utagerad. Jag har mognat. Nu kommer jag enbart lägga pengar på nyttiga saker. Och som jag har användning för.  Choklad, melodifestivaloddsande, hästtippning, skivor och öl.  Och i morgon hämtar jag ut mitt träningskort på 24sevenfitness. Jobbet finansierar och jag valde det nästan enbart för att kunna springa på löpband när det är snö ute, nu verkar det töa bort om inte till i morgon så kanske till mitten av nästa vecka. Frågan är därför hur mycket jag kommer nyttja detta svindyra kort. Förhoppningsvis en del, men jag har aldrig varit något styrketräningslejon då jag inte vet hur man använder alla maskiner som finns där. Men det får tiden utvisa. Detta kort kan jag rent teoretiskt använda under dygnets alla timmar. Friskvård heter det och med lite flyt täcker detta bidrag även företagsbowlingen på måndagar, men det är allt annat än klart.

Nu ska jag plåga mig själv med att se ett långsamt tyst svenskt drama som kritikerrosats och som visst ska vara smått fantastiskt. Och försöka få bort tankarna från de där skridskorna. Jag avslöjar titeln på filmen om jag tycker den är bra. Det är inte "Blades of Glory", så mycket kan jag avslöja...

Undrar om inte det handlar om en försenad 30-årskris eller rent av en mer specifikt 34-årskris. Eller är det bara OS som styr allt?





I dag besökte jag och min syster handbollsstaden Kristianstad. Vi gick givetvis in i en sportaffär, min syster skulle titta på skridskor, hon har nyligen flyttat till skridsko- och hockeymetropolen Tyringe så hon hade tänkt kika på ett par skridskodojjor. Det hela slutade med att undertecknad kom utbärande med ett par nya skridskor i en jättelik plastpåse. Hur gick detta till egentligen? Jag som inte ens har åkt på ett par skor med knivar på säkert tjugo år. Men nu jäklar vad det dags. I varje fall när jag efter att provat ett par och inte kunde motstå tanken i affären på att besöka Hässleholms ishall, Tyringe ishall eller rent av Finjasjöns tjocka is. Så här med några timmars perspektiv när lördagsölen runnit ned genom halsen eller när jag var på väg hem känns det än mer ologiskt varför jag smällde nästan en femhundring på denna lite udda sko.

Istället för hundtricket (jag är allergisk mot detta husdjur) kanske jag försöker mig på det beryktade skridskotricket. Har man ingen större framgång på krogen har man kanske större "vinstchans" på skridskobanan att finna den stora kärleken? Ja, det är värt ett försök. Eller går det att kombinera? Förfest med kaffegök, Weiherstephaner och "skridskoföreställning" och sen in på Harrys där tänderna är sneda, ölen är dyr, musiken är lika skrattretande som en Glans-turné och minnet kring småtimmarna är lika stort som en glömsk guldfisk.

Nu ska jag leta upp min gamla hockeyhjälm och bandyklubba. Som stödhjul är det lika bra att hålla i något. Och imponera vill jag ju.

Undrar vad nästa drag blir, kommer jag köpa ett par nya röda miniskidor och åka allt vad tygeln bär nedför Gäddastorpsbacken eller rent av ta mig genom dess närbelägna "Bananen" (finns den kvar?) med en rövlapp?

Det kanske blir nästa gång jag besöker en sportbutik eller vid nästa ålderskris...

Vill ni ha en söt, mäktig kaka till kaffet eller när ni bänkar er vid dumburken, då kan jag rekommendera en kaka som räcker långt. Inte riktigt lika god som Kaffe Latte-bakelserna från Sjöstrands men dock prisvärd.
Jag kallar den Kinabakelse, en kompis kallar den Kinuskibakelse, men i verkligheten heter den faktiskt Kinuskabakelse...  Kärt barn har många namn.




Kinuskabakelse, säljs i tvåpack.

Kinuska/Kinuski-bakelse i grupp.


Kinuska/Kinuski-bakelse i ensamt majestät.





Kan inte heller undvara några oförglömliga stavningar och skyltar.
Som nästan får Thaikiosken "Asian box" på Frykholmsgatan och deras gamla skylt där det serveras "Asiantisk matt" att blekna. Eller Korv-Olle/Fred & Co:s beryktade "Halvgrillad kyckling"-erbjudande...




Den här skylten, hämtad från en matvagn under Kristianstadsdagarna 2009, är skriven på thailandsfinska; sykling med smallig ordnötssås är dock inget för allergiker.

Stefan Holm är min nya idol.





Inte som höjdhoppare utan för att han har gett badkrukan ett nytt ansikte. Varför undrar du kanske? Jo, så här ligger det till. Jag såg nämligen alldeles för sent tredje avsnittet av "Mästarnas Mästare", och en gren i tävlingen under epitetet "psykisk uthållighet" skulle deltagarna förutom att spela "psykpingis" hålla andan under vattnet.

Stefan Holm förberedde sig minutiöst, tog sats med hela kroppen och dök ned under vattenytan och kom upp sex sekunder senare med en allt annat än glad - men väldigt samlad och väntad - min. Han förklarade att han och vatten inte gick ihop. Tycker ändå han ska ha en eloge för att han gjorde ett försök trots att han visste det skulle gå åt skogen och han skulle få pikar. Patrik Sjöberg stod över efter att ha drabbat av en förkylning/bakfylla och Thomas Brolin deklarerade att hans läkare (?) inte rekommenderade att han utförde denna grenen då han precis som Stig-Helmer hade problem med öronen om han stannade under vatten en längre tid. Han ville dock inte avslöja för de andra deltagarna redan då att han slängt in handduken utan doppade håret för att de inte skulle misstänka något.

Och nu över till min bekännelse, jag har heller aldrig varit något vattendjur. Och jag är stolt över det. På högstadiet fick jag och några andra lirare extra undervisning i att simma. Men det bet inte på mig, när det var simning på gymnastiken simulerade jag allt som oftast en anledning till att slippa eller så simmade jag bara lite. Jag tyckte det var roligare att spela fotboll, innebandy, badminton, vollyboll, basket, ja vilket som bara det inte stod simning eller redskapsgymnastik (jag var redan då vig som ett kylskåp) på schemat.

Jag blev heller inte särskilt imponerad av de som drattade på ändan i vattnet eller för den delen slog kullerbyttor som värsta konstsimmarna. Att simma var väl helt ok i och för sig, även om min teknik gjorde att jag var helt slut efter ett par längder i den långa 25-metersbassängen.

Att hoppa från trampoliner eller i hopptorn var inte heller, av förklarliga skäl, min grej. Kalla det vattenskräck eller höjdsrädsla jag är osäker, men det är säkert en kombination.

Vattenruschbanor tyckte jag dock var rätt kul om de inte var för "räliga". "Om den var rälig?" frågade jag en stockholmare en gång på den där gröna äventyrsön som de tagit till Skälderviken (och i samma veva var med i "S.O.S. - En segelsällskapsresa", om jag inte minns fel), men han trodde jag menade om den var "rörig"?!

Och att hålla andan under vatten har jag nog inte ens testat, men jag antar att jag ligger i paritet med Stefan Holm. Och jag höjer ögonbrynen och beundrar honom betydligt mer för hans sex sekunder än när före detta simmerskan Louise Karlsson klarar nästan tre minuter. Agneta Andersson, kanotisten, hade man nästan väntat sig att hon skulle klara en bra tid, men hon mäktade bara med 14 sekunder under vattenytan. Beundransvärt det också. I en värld där prestationer jagas till förbannelsen är det skönt att se att även elitidrottare är mänskliga och allt annat än mångsidiga.

Tack Stefan Holm för det (som med en dåres envishet visserligen klarade 15 sekunder i lägenhetens pool långt efter tävlingen). Tack Agneta Andersson. För att ni vågade.

För övrigt har jag inte satt min fot, mig veterligen. i Hässleholms badhus sedan jag gick ut gymnasiet 1995. Det är jag stolt över.

Vilket kaos det var på Netto i tisdags. Tre (!) kassor öppna dock, fullt med vimsiga flanar som inte visste om de skulle ut eller in eller om de ens skulle handla. Jag som bara skulle köpa min veckoranson av makrill (och Brämhults) borde fått gå före i kön kan jag tycka men det är klart, man måste veta att man lever ibland.

-----
Det ska till en stadsbo och ut och köra i snörusket i tisdagskvällen. Jag körde de knappa åtta milen tur och retur till Arkelstorp för träning utan problem. Lite snödrivor ibland, lite blåst, en räv i Ballingslöv men jag hade Radio Dept. i stereon som tinade upp vägen jag körde på. Man kanske skulle blivit rallyförare istället för pingisspelare?

-----

På lunchen i onsdags inträffade en rolig händelse. Jag och syrran gick på vägen utanför Perrong 23 och ska gena över till Gamla polisstationens parkering där min bil står som hon ska låna. När vi hör en bil tuta och bära sig åt. Jag vänder mig om och på skoj hytter med näven varav jag ser ett krokigt långfinger riktat mot mig ge...nom bakrutan.När hon kliver ut visar det sig vara en kärring i 50-årsåldern. Jag tittar bort om det är nån som skojar. Hon ger ett finger till. Vi skrattar. Fingerviserskan stegar bort mot parkeringautomaten. Antagligen hade hon inte så bråttom ändå. Men tuta, bära sig åt och leva djävul skulle hon göra. Den sista töffen är inte född... och senare samma dag såg min syster henne igen. Vad är oddsen på det?

-----

Jag blir så trött på den där pingisen ibland. Varför ska det vara så jämnt alltid, är det bara för att man inte kan knyta till den där förbannade säcken?! Hur kan man gå från att spela bra till att spela stelare än en get på bara några bollar? I ena matchen skyller jag på domaren (dömde fel på nån boll han "trodde" jag missade och hastigt och lustigt blev en 9-4 ledning istället 8-6 innan jag kollade på tavlan, och sen kom ilskan och nerverna) men mest mig själv för att inte kollat på domartavlan som jag alltid brukar göra mer än normalt...

-----
Fredagens ”Flipp eller flopp” var verkligen ett lågvattenmärke. En låt med Amanda Jenssen (som redan spelats en del i P3) som lät Miss Li, en av Sveriges sämsta artister Promoe (P3-lyssnarna floppade, tack) och en sliskig ballad med Mando Diao säger väl allt. Och varför envisas P3 att ta in Aftonbladets tråklisa Jenny Seth var och varannan gång. Hon kan ju inget om musik heller.

Mongolisk buffé där jag var tvungen att ta/välja bbq-sås av den sura såstanten, annars tog hon några slevar själv till mig ändå. Avatar i 3D var helt ok. Bowling med lutande banor, klot med små fingerhål, små bänkar att sitta på, poängräkning som gav upp innan det slutade. Med andra en lördag i Stockholm...

Nytt underställ till löpningen inköpt. Nu ska jag väl inte frysa när jag är ute. Tänk så mycket grejer man måste ha för att springa lite... Blev lite hälsote också, kan vara kul att prova något nytt te, Lipton börjar bli lite tjatigt. Även om jag inte dricker te så ofta.

Himmelsblått!

Kööööpiiiiiing!

Först ut och slira med cykeln till jobbet, sen slira med bilen till pingisen. Det gäller att göra det extra spännande i tillvaron, men oj vad man får sitta på helspänn...

Patriks Tvätteri håller kvällsöppet och kör så maskinerna blör till minst 21.00. Bra kvällsaktivitet när man är förschnyld...

Förstår inte varför Pep envisas med omständige och slarvige Henry. Och en sann matchhjälte som Zlatan utbytt i slutet istället. Ja, då gick det som det gick. Nej, nu får de bänka Henry och köra med Zlatan/Messi/Bojan på topp i fortsättningen.

Pingis är inte alltid toppen. Ibland är det för små marginaler...

Varit och firat systerns geburtstag på lokal. Kall pasta och halvljummen oxfilé på Harrys var kanske ingen höjdare men drickan och övrigt var finemang. Nu kollar jag på Grammisgalan. Undrar vad det är för öl Kent dricker i små, små Red Stripe-glasflaskor? Säkert någon nybryggd stockholmsöl... Nu är Ebbot full som en feskekyrka, haha.

"Ogifta par - filmen som skiljer sig" på Canal+SF Kanalen. Hur roliga är inte Peter Dalle och Johan Ulvesson i den. Kan inte Dalle göra någon ny film snart!

"Up in the air" och "A serious man" var två helt ok filmer, inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig, lite för långsamma men de gick ju att se...

Lyssnar på Joel Almes fina nya skiva, nån låt rev han nog av redan under den glada Siesta!-spelningen.

Väck mig när Idrottsgalan är zzzzzzzluuut.....

I snömodd slirade jag fram, skulle vallat bättre och slagit på brodden bak. Men det blev en liten runda i varje fall innan benen värkte... Grattis Helena! Tycker Robin skulle fått för Årets prestation men han var inte nominerad där visst...

Tur jag missade och se både handbollseländet och tenniseländet verkade det som. Istället blev det jobbeländet och pingiseländet... Något bättre elände det.

Det är fullt på Broloppet...jag vill springa det ju!!

Kan inte påstå att jag blev så imponerad av "Snabba cash". Mörkare, segare och rätt mycket som skiljde sig från boken, vars jargong och tonfall ju är mer humoristiskt skriven. Bra skådespeleri men för tunn och osammanhängande story. Godkänt inte så mycket mer.

Holjeträffen. Klass 4 börjar sitt poolspel 9.30. Omotiverad paus. Slutspel/Kvartsfinal 15.30 (där jag åkte ur). Final 16.30. Alltså sju (!) timmar efter att klassen startat. Snacka om skandal och dryg väntan (även om jag hann spela några matcher i annan klass). Starkt jobbat Olofströms BTK. Vi ses inte nästa år...

Tyckte Guldbaggegalan var småtrevlig. Lite konstigt dock att "Män som hatar kvinnor" vann juryns val vad vet jag. Borde de inte kunnat hitta en film som nästan ingen sett? Nu ska jag se lite svensk film framöver i varje fall, men när kommer "Apan", "Flickan" och "Bröllopsfotografen" bland annat på DVD? Var inte "Banana...

Lika som bär: Trubaduren och Körvavisan-sångaren Henke Henriksson och Mads Mikkelsen på Guldbaggegalan...

Funderar på färd till KB 3 juni och Chris Isaak, kan säkert bli trevligt och bra. Men att köpa biljett så tidigt är inte riktigt min typ av påse, men kanske bäst att vara ute i god tid. KB är ju rätt litet.

Vad pysslar Siesta!-festivalens ledning med egentligen? Inte dags att släppa några riktiga headliners snart? Det har ju heller inte egentligen bokats en enda riktig artist inne på Markan sedan Siesta! städades i slutet av maj förra året heller. Varför vet jag inte, tycker det är bara är märkligt! Allt borde ju inte kretsa kring tre dagar i maj kan man ju tycka...

I går utanför bolaget stod det några flanar och spelade, en på dragspel, en på mungiga och en på tamburin. Som ett balkanskt Detektivbyrån. Varje gång någon gick förbi eller la en slant sjöng/skrek de "haj". När jag var nere på Kvantum och handlade i dag, så stod de ta mig tusan där också i kylan och spelade och skrek "haj"... Hajhaj!

Blev glad av den fina Björn Olsson-intervjun i Nyhetsmorgon Lördag i morse. Härligt att Håkan spelar in med honom igen också.

Vilken lirare som var med i Tv4 i veckan. 22-årige Sedir Ajeenah, som hade slängt in alla sina kläder i en garderob, lyckades i onsdagen avsnitt av "Halv åtta hos mig" i varje fall komponera och presentera en meny som bestod av ostron till förrätt, entrecôte med potatis och béarnaise  till huvudrätt och som avslutning fransk äppelkaka.

Det mesta gick dock snett när allt skulle lagas i praktiken. Ostronen lyckades dock hyfsat, men där krävdes det inga förberedelser då de ju är råa, det var ändå svårt att öppna dem och gästerna var inte överförtjusta.

Därefter var det nedförsbacke ála störtlopp.

Huvudrätten drar ut på tiden, stekpannor ramlar ned på spisen, en av gästernas klockor stannar bokstavligt talat. Sedir berömmer fläktsystemet och rätt som det är bryter brandlarmet ut i Lützendimman i köket. Värden bryr sig inte om det utan fortsätter att kolbränna klyftpotatisen i ankfett. När han väckt gästerna som nästan somnat blir det ingen sås då den skurit sig.  På gästernas fat återfinns en röd köttbit och tre sönderbrända pommes. Kunde han inte serverat såsen ändå? Dricka verkar han dock ha gott om. En gammal konjakflaska hittar han och bjuder på, det är bara det att det inte går så bra när han ska öppna fanskapet, korken fastnar och går i sönder. Den franska äppelkakan är en ren sörja som fastnat i stekpannan. Redan när han skulle forma degen vet man vart den barkar.

Detta "Halv åtta hos mig"-avsnitt var verkligen roligt. Det kan ha varit det bästa program om matlagning och dyl som Tv4 visat sedan Nisse och Rolf gjorde tv-reklam för ett universalköksredskap i Rena Rama Rolf.

Tina Nordström och alla kockar i kanalen (t.o.m. Niclas Wahlgren i Förkväll, hur hamnade han där förresten?) borde vara lite oroliga för att bli arbetslösa när Sedir Ajeenah öppnar krog eller för den delen får ett eget matlagningsprogram. Det finns det ändå för få av...

Allt kan tydligen bli fel. Karin Ström blir Eva Ström. I varje fall inte den gamle solstollen Ola Ström. Det var ändå rätt kön på förnamnet. Det ska rubriksättaren ha pluspoäng förl.
Karin Ström släpper ny skiva, kommer ursprungligen från Kristianstadstrakten. Hon är ungefär lika förankrad till den staden som  Sophie Rimheden är till Hässleholm. Nästan. Bägge bor också numera i Stockholm och gör elektronisk musik. Men verkar ha ett gott öga till sin lokala förankring. Huruvida KARIN Ströms nya skiva är bra eller inte vet jag inte i dagsläget, bara att hon förtjänar att tituleras sitt riktiga förnamn i sin "hemmatidning"...

Väntan är över - nästan. För i mars kommer The Radio Dept. med ny skiva! 10 låtar! Inga konstigheter!
Efter två års väntan, fyra sorger och en bedrövelse är "Clinging to a Scheme" redo för release. Heja!

Tidigt 2008 läste jag något rykte om att ett dubbelalbum var på gång och att "Freddie and the Trojan Horse" var första aptitretare. Den är inte med på nya albumet. 2009 kom "David", den är med.

Så här ser låtlistan ut:

1/ domestic scene | 2/ heaven’s on fire | 3/ this time around | 4/ never follow suit | 5/ a token of gratitude | 6/ the video dept. | 7/ memory loss | 8/ david | 9/ four months in the shade | 10/ you stopped making sense

Det finns musik, film, böcker, tv-serier mm som hyllas och säljer som smör men som jag inte (begriper mig på) fattar vad som är så jäkla bra utan mest är som ett levande, gäspande frågetecken.

Här följer några exempel som dök upp i skallen:




Mad Men: Efter sex avsnitt har typ inget hänt (och jag vet inte om jag orkar se så mycket mera), som ett 60-talsluftskepp med enbart yta och inget manus. Det röks hejvilt, det gås på krogen, männen är nosiga mot damerna på kontoret mest hela tiden, vi bjuds in till kalas, allt flyter på men inget händer. Vad är det som alla stockholmska proffstyckare/tittare ser i denna tradiga serie, egentligen? Annars brukar ju stora och hyllade produktioner som Six Feet Under, Nip/Tuck och Sopranos gå hem i min stuga.

----

Roslund & Hellström - 3 sekunder: Skurkar hit och infiltreringar dit så man blir snurrig. Kanske var en chansning att börja med denna, men jag får definitivt ingen lust att sätta tänderna i deras tidigare produktion. Då finns det bättre i genren.

----

Gomorra: Filmen något bättre än boken men utan att vara så lika och eller ens bra, känns som det mest är ett rörigt historiskt dokument och en skrytsam uppräkning av maffiosos som inte berör mig det minsta. Utan manus/handling och en historia som förs sig framåt är det trist, väldigt trist.

----

Fever Ray: Mest live, men även alla hyllningar av skivan. Som ett mörkare The Knife, ja visst, men varför ska Karin Dreijer Andersson vara så förbannat mystisk (ta av dig masken om du har nån), jag såg inte röken av henne på Roskildes scen. Bara en massa muller och blinkande lampor. Och instrumentalt, kanske dags att göra något mindre mystiskt under eget namn nästa gång ett soloprojekt till The Knife görs. Jag gick efter en halvtimme. Fever Ray verkar det inte bli så mycket mer av. Det tackar jag för.

----

Bob Hunds liveframträdande 2008-2009: Var är glöden från glansdagarna på 90-talet, Thomas Öbergs mask som han burit nu i två år hjälper inte, ta av fanskapet!

----

Att Christer Paulstrup gav Markus Krunegårds skiva "Lev som en gris och dö som en hund" fem krumelurer...

Kritikerrosade "Fish Tank" såg jag i går. I en becksvart brittisk håla försöker Katie Jarvis rollfigur envetet sno en gammal häst samtidigt som hon dansar disco och dricker cider i en förfallen lägenhet som hon måste sparka in dörren till. Sen utvecklas historien och mer händer i ett ganska svart drama. Hela tiden med Katie Jarvis nuna närvarande i rutan. "Fish Tank", är alltså inte bara This Perfect Days gamla Tracksetta från 1997. Inte nån femma som jag läst lite varstans (däri är den för konvensionell och oorignell), men helt klart sevärd och fina skådisinsatser - och troligtvis, med mitt korta minne inräknat, det bästa brittiska jag sett sedan Happy-Go-Lucky förra året.




Ricky Gervais har gjort en ny film i Hollywood. Sist jag såg honom var i "Ghost Town" förra året. En ganska beskedlig dramakomedi, där han spelade en deprimerad tandläkare.
"The Invention of Lying" är något muntrare. I en stad/land där alla talar sanning och är ärliga bryter Gervais huvudrollskaraktär Mark Bellison mönstret när han lurar bankkassörskan att  ta ut 800 dollar i stället för 300 dollar som han har på kontot. Sen fortsätter lögnerna som alla andra därmed går på. En rätt rolig historia i teorin, men som blir lite väl seg och slätstruken under andra halvan. Gervais har fått med en mängd amerikanska komiker och skådisar av rang (Louis C. K, Tina Fey, Jonah Hill för att nämna några) i filmen men tyvärr hjälper inte detta. Som "The Office" -och "Extras"-fantast är det en besvikelse.
Kanske beror det på att en ny parhäst, Matthew Robinson, skrivet och regisserat tillsammans med Gervais.
Gamle parhästen Stephen Merchant och hans kumpan Shaun Williamson (Barry) från Extras skymtar förbi i en scen. Förmodligen hade filmen blivit roligare om Merchant/Gervais hade fortsatt sitt samarbete i en film. Eller är det möjligvis så att långfilmsformatet inte passar Gervais riktigt. Han spelar ju ungefär samma roll hela tiden...