Patrik Leandersons blogg

Andra dagen på Festivaldax i Hässleholm skrev jag i Norra Skåne på ett liknande upplägg om tre band. Tog inga vidare bilder själv. Bilder finns på hemsidan eller i papperstidningen, tagna av Stefan Sandström. Lägger kanske upp några egna här senare.



---------------------------------

Konsert

We Are All Legends
Bou Jeloud
Access

Hembygdsparken, torsdag 11 aug




En akustisk konsert med We Are All Legends från Hässleholm och Osby inleder torsdagen i Hembygdsparken. Denna kvartett verkar ha haft en del skiftningar bland medlemmar sedan de startade, nu fattas bara en trummis.
När jag hör bandet tänker jag tillbaka på ett band som hette Pineforest Crunch och deras hit "Cup noodle song". Jag hör även en del influenser från tweescenen på 1990-talet. Det handlar om enkla låtuppbyggnader med vän kvinnlig sång och välkammade frisyrer som inte skrämmer en fluga.

Med lite mer bett i refrängerna hade We Are All Legends inte gjort bort sig på etiketter som Shelflife eller Labrador (där bandet med snarlikt namn, The Legends återfinns).
Bäst tycker jag We Are All Legends är i de mer nedtonade och lite lugnare låtarna "The reason is you" och "For you". Där når de ett uttryck som passar sångerskans röst och de två varsamt handplockande gitarrerna allra bäst.
Den ganska pliktskyldiga covern av Kings of Leons uttjatade "Use somebody" hade jag dock gärna sett bandet skippa.

Andra band ut är Bou Jeloud som känns som kvällens stora positiva överraskning. Här har bandet tagit till sig helt rätt influenser (om ni frågar mig) och gör lo-fi-rock med klar inspiration från amerikanska Pavement.
Det handlar om avig, introvert och medryckande musik, där låtarna börjar om på nytt när man tror att de har klingat ut. Inget mellansnack blir det heller, inte ens ett ord yttras när låtarna är färdigspelade.

I sann slackeranda hänger luggen ned på sångaren som ser en smula besvärad ut. Men hans släpiga, lite väsande sångstil och frasering av ord han sjunger påminner i synnerhet om en ung Stephen Malkmus från just nämnda Pavement och deras första och banbrytande album "Slanted and Enchanted".
Och framförallt kan Bou Jeloud säkert bli ännu bättre med lite mer scenvana. För det värmer i mitt lo-fi-hjärta att en så pass ung generation för denna musikstil vidare med skönt skrammel.
Jag vill höra mera. För det är en trivsam halvtimme som bjuds.

Mer spelrutin har hässleholmskvintetten Access av scenspråket och det samspelta rörelsemönstret att döma. De har ju också hunnit göra bra ifrån sig i musiktävlingen Musik Direkt.
Deras tunga gitarrer och glammiga hårdrock är hyfsat direkt i sitt tonfall.
Sångaren Tobias Anderssons hesa röst är påträngande och tydlig. Tycker faktiskt den låter lite som någon gammal grungesångare även om musiken inte gör det. Låtarna följer ungefär samma mönster men är effektiva.
Access drar inledningsvis ut på sina låtar, även här tror man att låten är slut men så börjar den om och publiken uppmanas att klappa takten.

Andra halvan är mer rakt på sak och låtarnas längd något kortare.
Bandet ser ut att ha roligt på scen och det smittar av sig på delar av publiken som för första gången denna kväll blir helt förskonade från regn. Det firar ett par i bandet med att ta några varv ute i publiken med sina trådlösa instrument.

I går inleddes Festivaldax. Jag bevakade de tre första konserterna i Hembygdsparken, där mest lokala band får spela, onsdag och torsdag.

Och bäst var Zip of Fire, följt av Civilnine och sen Killer Clan of F.U.N., alltså samma som spelordningen.
Det sistnämnda bandet fick med kort varsel hoppa in som ersättare till St: Bride. Något jag inte skrev i recensionen var att sångarens rörelsemönster påminde om Kjell-Arne "Säle" Svensson från Partyfabriken (som befann sig några stenkast därifrån sjungandes schlager) medan han på avstånd rent utseendemässigt såg ut som maskinisten på Parkbiograferna (något stenkast till därifrån). Nåt i den stilen, men tog bort det i originalrecensionen då någon kanske inte fattade att det var på skoj. Lika-som-bär finns ju överallt, och alla tycker ju inte alltid att det är likt... Precis som man kan uppfatta t.ex. en skiva, bok eller film på många olika sätt. Och jag ändrar inget i recensionen nedan, det ska vara här och nu. Det var också väldigt längesedan jag skrev något som skulle gå i tryck direkt samma kväll. Men det gick vägen. I kväll blir det samma upplägg. Dessa lokala band har jag ju inte hört speciellt mycket av innan, mer än kanske några smakprov på deras myspace-sida, om de nu har någon sådan.

Lägger också upp några extra bilder som jag tog (senare). Endast bild på Civilnine fanns i papperstidningen och på Norra Skånes hemsida.


------------------------------





Konsert
 
Hembygdsparken
 
Onsdag 10 aug
 
Zip of Fire
Civilnine
Killer Clan of F.U.N.
　
Mestadels lokal rockmusik fick chansen att visa upp sig under onsdagen då Studiefrämjandet hade bokat en rad band som framförde musik på Hembygdsparkens scen. Efter några år med tydligare central placering i Stadsparken under Festivaldax tjänstgör i år den här scenen som motvikt till den mer lättillgängliga schlager- och dansbandsmusik som huserar inne i stadens kärna. Vädrets makter är inte med oss den här kvällen men musiken innehåller ändå en hel del värme och charm.
 
Zip of Fire är först ut med sin drivna och rätt gediget skitiga rock som innehåller fragment av rockabilly, stonerrock och ett stilrent melodiöst sound.  Kvartetten skapar ett förvånansvärt skönt sväng. Sångaren och gitarristen Andreas Andersson sjunger både högre skriksång och mer sansade toner. Han gör också vad han kan för att få publiken att närma sig scen, ja han bjuder till och med upp några som vill skjula för regnet och samtidigt komma närmare bandet. Cirka 35 minuter blir det allt som allt där det mesta följer en röd tråd. I sista låten, som jag tror heter ”Social Psychopat”, planterar sångaren avslutningsvis - på sant rock´n´roll-manér - sin gitarr bland växtligheten som finns framför scen. Trummisens skor går samma öde till mötes.
 
Ynglingarna i Civilnine, som följer därefter, spelar riffglad och karaktäristiskt poppig collegepunk med allt vad det innebär. Under 25 minuter blir det en lektion i att filtrera ned samtliga bandmedlemmars idolers musik och få ut en form av ekologiskt egenodlad bruksvariant. Bandet berättar att de har fått skifta lite i sin ordinarie sättning men det är inget som stör, tvärtom. Det mesta flyter på bra, de får ut rätt mycket på kort tid av sin musik, vilket kompenserar en något anonym sånginsats som säkert kan bli bättre med tiden. Men som helhet är bandet säkert och energiskt, och spelningen slutar när man minst anar det.
 
Gammal hederlig hårdrock är väl det som närmast stämmer in på Killer Clan of F.U.N. från Lund. De spelar låtar om droger, tatueringar, brudar och demoner för att bara nämna fyra låtämnen. Inget nytt under solen där inte. Lägg till en rad gitarrposer, slitna huvudbonader och en ganska monoton hårdrock så har ni gruppens kännetecken i livekostymen. De får dessutom jobba i rejäl uppförsbacke då det är undertecknad, ljudkillarna vid mixerbordet och en utsänd kontrollant som mäter ljudstyrkan som inledningsvis bevittnar konserten. 　
 
Även om Killer Clan of F.U.N. säkerligen är mest rutinerat och spelskickligast så är det ändå just det bandet av de tre jag ser under kvällen som tilltalar mig minst. Det är kanske inte riktigt den här hårdrocken jag är så förtjust i heller. Främst för att musiken känns lite klichéartad och trött, och bandets låtar tenderar att bli lite väl enformiga.
 

Jag kan verka gnällig nu men det här är verkligen ett i-landsproblem som ni ska ta med en stor nypa salt. Även om jag inte kan göra det. I dag tog jag en tågresa till min förra bostadsort Kristianstad. Jag åt lunch- och wokbuffé på Restaurang Kimpos. Det var gott som vanligt, även om jag var där strax innan stängningsdags. Det är lite nostalgi över detta ställe som en vän så klokt sa på Facebook.

Sen gick jag en sväng inom Åhléns (som vanligt slentrian och trist det besöket) och Carlings (såg ett par himmelsblå byxor men fanns bara i Large).

Det här var mest en parantes för det här blogginlägget, ja snudd på förord.
Det som det här skulle handla om var nämligen att jag var inne i en livs levande skivaffär och bläddrade bland vinyler och cds.

Och tanken som slog mig var nästan direkt att det måste vara något verkligt bra - och prisvärt - om jag ska köpa något. Kompact Disk är en av de bästa och personligaste skivbutikerna i säg, Skåne men jag får alltid en smula av ångest när jag är inne där och inte köper något. Senast jag var där förde jag en osammanhängande och mycket ovetenskaplig diskussion om vinyl där inne. Det kändes som innehavaren blev lite sur på mig. Han hade procentsatser och dylikt på hur mycket vinyl som såldes i landet. Det hade inte jag som överskattade vinylen potential, minst sagt. Och när jag till slut köpte en vinylsingel var det nästan i desperation. Minns inte ens vilken det var. Eller var det under mitt förförra besök... I dag köpte jag inget, trots att det fanns väldigt mycket bra i butiken drar även jag mig numera från att köpa några skivor. Jag hade tänkt fråga efter någon skiva jag inte hittade i hans sortiment men lät bli. Vad hade det gjort för skillnad? Allt som finns i butiken FINNS. Där är inga lager. Jag ville inte höra: "Den kan jag beställa in", typ. 

Och ännu ett bevis på att det inte skulle bli "Obekväm stämning med Patrik Leanderson" blev våra tilltal endast "hej" och "hejdå". Jag antar att butiksinnehavaren blev lite putt när jag inte köpte något. Eller så surfade han vidare efter nya obskyra inköp.

På tal om obekväm stämning kom jag snabbt över min första tanke till konversation, "Var du på Siesta!?".
Eller "Bra skiva du spelar, det låter lite som Belle and Sebastian!" (The Head and the Hearts debut spelades under hela mitt besök).

Då hade trippelridån gått ned och jag hade fått kasta mig ur butiken...
Jag ska aldrig gå dit fler gånger, i så fall ska det finnas någon annan där inne redan, Christer Paulstrup kanske?