Eftersom säkert merparten av den här bloggens läsare inte spelar på Melodifestivalen eller mer troligt, inte litar på mina tips kommer mina funderingar nu strax innan sändningen börjar.

Mest för skojs skull. Efter att lyssnat på låtarna, tagit del av alla okunniga schlagerexperter och till viss mån även genrepspublikens dom kommer här min rangordning.

Jag tycker det finns tre låtar som sticker ut. Brolle, Sanna Nielsen och The Moniker (Idol-Daniel Karlsson). Den som hamnar i Andra Chansen behöver nog inte vara ledsen, den kommer garanterat gå till final om det nu inte finns några monsterlåtar i de kommande deltävlingarna...

Loreen och Christian Walz får jag inget grepp om och tycker är väldigt svårbedömda. Bettan är bara tråkig och Babsan är rent av usel. Anniela kan skrälla med sin Leila K-liknande refräng och låttitel.

Såhär blir min ranking ändå:

1. Brolle
2. Sanna Nielsen

Andra Chansen

The Moniker
Anniela

Utslagna

5. Loreen
6. Christian Walz
7. Babsan
8. Elisabeth Andreassen

"Glenn Hysén har dribblat vidare på kärlekens arena. Hans nya lagkamrat heter Marie och är tandsköterska."

Nytt för i år är att man kan se delar av repetitionerna och numera lyssna på HELA låtarna innan delfinalen och sändningen börjar.

Jag har under några veckors tid lyssnat i kapp Filip och Fredriks podcast som finns på bland annat Itunes och Aftonbladet.se. De första avsnitten av podcasten gjordes under några sommarveckor när "Lite sällskap" spelades in i Värmland. Dessa avsnitt känns som något mer spontana i sin karaktär än vinterns avsnitt där Fredrik oftast sitter i Sverige och samtalar med Filip som är i USA, via Skype. I somras spelades avsnitten in i en bil någonstans i Värmland eller i Stockholmstrakten. De ringde upp folk, kanske var det Adam Alsing som de fick syn på när han var ute och gick med sina stavar. Oavsett vilket är samtliga podcast-avsnitt klart lyssningsvärda om ni då och då har en halvtimme över att ta del av grabbarnas klassiskt pubertala ordval där dock oftast intressanta diskussioner förs.

Ingenting är omöjligt att de pratar om. Egentligen. Och som de pratar. Vet inte hur inspelningsprocessen ser ut, men det känns väldigt imponerande att de kan hålla en så pass röd tråd genom hela podcasten. Möjligtvis ligger det en del förberedelse innan allt drar igång, men som lyssnar märker man inte det eller i varje fall tänker man inte på det utan allt känns väldigt oförutsägbart och professionellt. Och de kommer aldrig av sig, utan får in den ena slutklämmen efter den andra.

Signaturmelodi och musik som får tjänstgöra mellan de olika ämnena som tas upp är den käcka "Karlatokig" som framförs av Karlstad-sångerskan Mia. Och låter som nån gammal Carola-låt. Vid några podcast-avsnitt bytte de ut den mot en annan låt av Mia. Det blev inte riktigt detsamma, så de tog tillbaka "Karlatokig" (var det många som protesterade?)...

I den personliga podcasten får vi lära känna de bägge snabbtrutade herrarna lite mer på djupet, ibland mellan raderna men också i just snacket de för mellan varandra, de är inte alltid sams eller tycker speciellt lika (vilket man kanske skulle kunna tro), vi får även en mer nyanserad inblick i deras film- och musiksmak. De skulle kunna bli riktigt hårdhudade kritiker. Inga fingrar läggs emellan när de tar till den stora sågen. Den svenska och utländska ståuppkomikereliten har de inte mycket till övers för, som ett exempel. I varje fall är Fredrik oerhört kritisk mot just denna företeelse. Vissa kritikerhyllade filmer och tv-serier får också en rejäl känga. Givetvis ges det också beröm till saker de gillar även om det inte lyser igenom lika kraftfullt.

Nu ska jag inte avslöja för mycket av själva podcasterna. Lyssna själva, det är ett tips. För ni får flest antal ämnen och ord på en halvtimme (garanterat) och tillika väldigt intressanta diskussioner i Filip Hammars och Fredrik Wikingssons sällskap. Det kan vara något av det bästa de gjort. Bättre än tramset i "Vem kan slå Filip och Fredrik?", personligare än det rätt misslyckade "Boston Tea Party" och framför allt roligare än "Myggan".

I senaste avsnittet som släpptes i dag får vi höra en oerhört uppjagad och härligt upprörd Fredrik Wikingsson. Filip Hammar får avannonsera podcasten med att slå i bordet och halvsjunga fram "vi ses nästa vecka".

Jag längtar redan till det "avsnittet" som läggs ut på onsdag.

Jag är en stor beundrare av Zlatan Ibrahimović. Jag har följt honom hela vägen. Från de där första stegen på fotbollsplanen i Malmö FF och vägen ut i Europa. Sett den underbara dokumentären "Blådårar 2" (och även "Blådårar", såklart) vid ett flertal tillfällen, bland annat även på bio och fått gåshud över hans otroliga mål mot AIK i återkomsten i Allsvenskan, där en ung Zlatan har stor show. Han är också känd för att skapa rubriker, inte bara på fotbollsplanen utan även utanför den. Ibland har han haft ett kyligt förhållanden till press och media men allt som oftast med en stor glimt i ögat (kanske inte under hans halvlånga landslagsuppehåll, vilka år minns jag inte dock).

Maja Ivarsson i The Sounds och Oskar Linnros får agera kändisnamn för de populäraste namnen. Bägge spelar dessutom på Siesta! i år och är högst aktuella. Får vi se bägge på P3 Guld i morgon?


Ja, det gamla ordspråket som finns i rubriken använder man inte var dag. Häromdagen pratades det dock namn i radio, tv och tidningar, bland annat. Oskar och Maja är de vanligaste namnen, eller i varje fall några av dem som är på starkast frammarsch.

Men kan man inte bestämma vad sin unge ska heta kan man ju alltid slå till på en hel radda namn.

Eller vad sägs om nedanstående. Han har även en syster/fru med långt namn. Långt och krångligt men originellt. Och helt sant. Vet inte hur jag kom över det men det innehåller ju även Oskar, som lök på laxen. Och ett dubbelnamn som tilltalsnamn.  Och ett om än möjligt ännu mer högtravande efternamn. Själv så har jag bara tre ynka förnamn, Jan Patrik Daniel med det mittersta som tilltalsnamn. De känns möjligtvis inte så heta 2011, Daniel var dock på tapeten 2010. Beställer jag nyårsmat på Casablanca kan jag dock lyckas bli tilltalad som Lee Anderson. Det låter mer internationellt i och för sig, och det använder jag faktiskt ibland på skämt. Så jag kanske kan säga att jag har fyra förnamn då. Får jag inte Stora journalistpriset för detta blogginlägg ger jag upp...

Georg-Henrik Claes Oskar Wolfgang Erik Bernward Graf von Schlitz genannt von Görtz und von Wrisberg

Grattis syrran på 30-årsdagen! En stor dag på alla sätt och vis. En tyringetös (f.d. hässleholmstös) som fyller trea-nolla. Under dina första månader som 30-åring kommer du se Robin Paulsson, Johan Glans, Håkan Hellström, Rihanna m.fl., var så säker.

Dessutom kommer du förhoppningsvis hjälpa din bror med att möblera i hans första bostadsrättslägenhet. I dag köpte vi några fina mattor, nu återstår bara en säng och en soffa, sen är lägenheten nästintill komplett.

Det är en sak jag inte kan sluta tänka på. Senast Aftonbladet-journalisten Fredrik Virtanen var med i "P3 Populär" för någon vecka sedan var det som om han blev överkörd utan att han märkte det. Hans ord och meningar kändes som tunna luftslott för programledaren Hanna Fahl och vem det nu var som också satt med i studion. De verkade inte vilja ta hans åsikter riktigt på allvar. Det var i varje fall så jag uppfattade det. Den kvickmunnade Virtanen pratade med sin ljusa, lite halvstressade röst och försökte få sina glosor och oneliners ut i etern. Men de gick rakt ut i tomma intet. Ingen respons alls, bara korthuggna "ja", "ok", "tack", osv. Inte ens lyssnarna klagade på att han pratade för fort, vilket alltid är fallet när Fredrik Wikingsson är med i programmet.

I dag skriver samme Virtanen att "2011 har börjat horribelt. Horribelt, säger jag." Dubbla "horribelt" i sin senaste krönika. Jag lägger också märke till en syrlig kommentar av en viss Guttaperka som lyder såhär: "Bitter-kvitter från en södermalmssosse som bytt klasskampen mot bästa-biffen-i-New-York-koketteri."

Snacka om att skriva i motvind om man ska ta det bokstavligt, kanske är den snart 40-årige skribenten redo för något nytt uppdrag. Kanske kommentera tv för gott, recensera "Sommar i P1" (!), eller rent av politik eller bridge.  Hanna Fahl slutar i veckan som programledare för "P3 Populär", jag är dock tveksam till att Virtanen blivit tillfrågad eller ens sökt jobbet. Han har ju ändå lett "Studio Virtanen" i Tv8 men är Aftonbladet trogen numera, av den där tv-karriären blev det nog inte så mycket mer. Det var kanske för stressigt? Sedan kom "Petra Mede Show" och "Hellenius hörna".

Signaturen Mothernature tycker dock tvärtom om Virtanens krönika (det finns alltid två sidor av myntet): "Haha, där fick du in en fullträff, du blir bara bättre och bättre Fredrik, precis som Alex Schulman!!!". Vet dock inte om denna kommentar ska ses som speciellt positiv, egentligen.

Själv så tycker jag kulturåret 2011 har rivstartat och börjat bra.

Under 2011 har jag hittills bland annat tagit del av följande:
1. "Rabbit hole" - ett spektakulärt och tragiskt drama med Nicole Kidman och Aaron Eckhart.
2.  Sett "Konferensresan" på Kanal 5. Den progressiv rock-älskande Kim, vilken bra teori om de tre proggstegen, från Den Raeliska Rörelsen var första avsnittets behållning. Hans raggteknik, hans iver att få reda på lunchmenyn och få speciellmeny UTAN grönsaker.
3. British Sea Powers "Valhalla dancehall" låter väldigt bra. Borde tilltala fans av bl.a. Libertines, Jarvis Cocker, Echo & the Bunnymen, etc.
4. Jag får inte gåshud av Roxettes nya singel. Som om jag trodde det. Det fick jag dock som liten påg när jag lyssnade på "The Look", tror jag.
5. Sett två avsnitt av "Minuten" och mitt hjärta och hjärna har överlevt.
6. Drabbats av svinkoppor i vuxen ålder (jag skyllar på "Minuten").
7. Ätit på Norra Stations restauranger för första gången på säkert två år.
8. Köpt biljett till Robin Paulsson och kompanis ståuppshow på Restaurang Farozon i början av februari (exakt en vecka innan Johan Glans intar Hässleholm Kulturhus).
9. Ännu inte provåkt mina splitternya ouppackade skridskor som jag köpte i början av förra året. Det är snart dag!

I

Tar tre konserter från tre olika ställen som gjorde starkt intryck.


1. Håkan Hellström, Way out west, Göteborg






2. Chris Isaak, Kulturbolaget, Malmö







3. First Aid Kit, Siesta!, Hässleholm

Nu är det dags att lista bästa TV-serierna, utländska som svenska. Jag kommer lista sex stycken serier vardera på ett liknande sätt som jag kommer lista bästa album snart. Inte det lättaste att rangordna då serierna skiljer sig ganska mycket åt i karaktär men så här får det bli...

TV-serier - utländska

1. This is England '86
2. Peep show - säsong 7
3. The Trip
4. Dexter - säsong 5
5. Louie 
6. The Walking Dead

TV-serier - svenska

1. Grotesco 2
2. Succéduon med Anders & Måns
3. Rebecca & Fiona
4. Starke man
5. Livet i Fagervik
6. PSL på festival

God Jul blogglovers!

Sista julklappen inhandlad och inslagen, en julöl i ena handen och Ramones fina jullåt i högtalarna. Det kan inte bli så mycket bättre, eller hur?

Här nedan har jag bildsatt de sista förberedelserna.



När man upptäcker att man varken har omslagspapper eller etiketter på Julafton så duger en jiffipåse och en post-it-lapp utmärkt. Den här klappen skriker väl julstämning? Jul-Ernst hade inte gjort det bättre! Fullkomligt oförutsägbart också...



Ungkarlsinslagning av julklapp... 5 plus är i underkant! När jag inte hittade änden på den satans genomskinliga tejpen (puh så jobbigt), gav jag upp efter några sekunder (tålamod heter det) och tog ett mer matchande alternativ. Är mycket nöjd med resultatet.


Nu tutar snart taxin utanför porten, som kört ända från Tyringe och tar oss till en julstuga i Röinge, nära min gamla gymnasieskola.

Pinsamt, Siesta!, dag efter dag efter dag utan det där utlovade bandsläppet som skulle offentliggöras i tisdags, blir det på julafton måntro? Siktar ni på att slå rekord i antal sidvisningar på er hemsida? Jaja, de hejalösa är många och blir inte bandsläppet i morgon klockan 12 av rivs besökarnas vackra drömmar och ledningen drömmer mardrömmar.

Ovanstående bild syntes på www.siestafestivalen.se vid ett tillfälle när jag var inne där under dagen. Ganska fin egentligen och passande dagen till ära.

Jag lugnar mig att gissa band och artister men med tanke på tidigare år blir det nog en hel del svenska artister som turnerat i somras och under hösten. Hoppas dock på en del exklusiva akter redan i de första bandsläppen.

Eller motbevisa mig med dessa passande namnen; Bäddat för trubbel, Slöa knivar och Ghost.

I lördags var jag på konsert med Ted Mauritz Svensson aka Ted Morris.
Han sjöng om New York, gjorde en julsång, en poplåt, en lugn ballad där han vandrade runt på scen, och en duett, bland annat. Recensionen publicerades i NSk i dag och finns även på nätet, lägger upp den här också med lite extra bilder. Här kan du även läsa den intervju jag gjorde med honom på Bjärnors i Hässleholm för drygt två år sedan.



------------------------

Ted Morris med band

Hässleholm Kulturhus
Röda Salongen
11 december




Neonfärgade ljuslänkar ramar in Röda Salongens scengolv och en mer än halvfull konsertlokal ger sig hän för hemvändaren och tillika Mjölkalånga-bördige Ted Morris, som i mångt och mycket lever sin dröm som han pratat sig varm om ändå sedan han åkte till Stockholm för att satsa helhjärtat på musiken.

Lördagens spelning i Hässleholm Kulturhus är som Ted Morris själv lite halvskämtsamt uttrycker det den enda spelningen han fått betalt för att göra. Det är en tuff bransch han gett sig in i men det är svårt att inte bli lite imponerad av hans målmedvetenhet. Och glädjen att stå på scen och framföra sina låtar tillsammans med sitt band går inte heller att ta miste på.

I Ted Morris musik känns det som att Bruce Springsteen är den största förebilden och inspirationskällan. Med sitt femmannaband från Stockholm blir de hans svar på E Street Band. Soundet och en hel del av låtarna han framför från fjolårets albumdebut "A New Beginning" bär ett tydligt Springsteen-ok över sig. När han även framför en låt som han valt att kalla "Born to Shine" blir det ännu tydligare, och svårt att blunda för liknelsen med "Born to Run".

Men jag gillar det ändå. Hässleholm är inte bara electronica utan Springsteen-rock med lokal prägel har det funnits flera prov på genom åren som genererat uppmärksamhet och utlandsspelningar.

Ted Morris framför sina sånger med sin lite bräckliga men närvarande röst och han varierar hela tiden lugnt material med mer ösig bredbent rock. Ja, det blir till och med en sång som han kallar poplåt under kvällen. Istället för klädbyte blir det huvudbonadsbyte, i svart mössa i första halvlek påminner han om Moneybrother och i andra bli det en ljusare keps där han även målat ett svart streck mitt i ansiktet.



Det är ömsom lekfullt ömsom allvarligt framfört men hela tiden med en genomtänkt linje som strävar mot samma mål. Marika Willstedt får gång på gång briljera med sitt tydliga pianospel och stämsång, och sjunger dessutom duett med Morris i den fina "I Wish", som är en av kvällens höjdpunkter. Willstedt kommer få mer utrymme för den stora allmänheten, ja faktiskt redan i vår som ny pianist i "Så ska det låta".



"Friday Night Runaways" inleder kvällen och de första femtio minuter är i mångt och mycket material från "A New Beginning". Mellansnacket är kanske inte Ted Morris styrka, men det spelar ingen större roll när resten sköts klanderfritt. Styrkan ligger i att musiken växer live, och det skickliga bandet ger extra skjuts till låtarna. Det som han har emot sig är möjligtvis att musiken är lite för traditionell och inte så originell för att sticka ut i etern.  Men får fler se och höra den väl sammansatta show han bjöd på i lördagskväll kommer den lilla klick som hört hans enda skiva att växa och få fler lyssnare. Att stå på Kulturhusets största scen och framföra sånger från den på ett så pass bra sätt är lite av en överraskning. Ja, kanske inte för Ted Morris utan för oss i publiken.

Och något onödigt publikfrieri är det inte tal om, i andra akten inleder han med att helt ensam på scen göra en nedtonad och något omarrangerad akustisk version av Steppenwolfs "Born to Be Wild". Det blir även en egen jullåt "Happy Christmas" som i all sin enkelhet är effektiv.

21 låtar blir det sammanlagt, den episka avslutningen och det enda extranumret "A New Beginning" knyter ihop konserten på ett fint sätt och ger hopp för hans framtida karriär.

I dag hälsade Jultomten på mig på jobbet och fick beträda min fina MFF-dörrmatta. Han passade även på att bjuda på en massa godis och inviga ett litet minibibliotek. God Jul önskade han alla också!

Han passade även på att tipsa om att lyssna på Babians julsingel "Kärlek i paket" på Spotify eller Klicktrack.