Patrik Leandersons blogg

Minnet är inte det bästa alltid. Närminnet. Långtidsminnet. You name it. I fel kontext kan allt glömmas bort. När hände det? Var det i går eller i morse? Låt mig fundera. Det var väl i morse? Små petitesser som dyker upp i huvudet och sedan ska tidsbestämmas. I sitt lilla sammanhang kan det uppförstoras orimligt mycket. Bland annat. Inte alltid så lätt att på rak arm haspla ur sig när det hände och i vilken ordning. Komma ihåg när man för över ett år sedan hjälpte till med att lasta in grejer i ett garage och var i detta garage man ställde grejerna. När man hör någon förklara det säger man ”jaha, så var det kanske. Det kommer jag inte ihåg”. Sånt går ur min hjärna så fort jag hjälpt till med det. De "viktiga" sakerna får det räcka att lägga på minnet. Allt annat får ibland ge vika.

Har jag sett den där dussindeckaren tidigare? Visst har du stått i videobutiken (kanske inte så ofta numera men låt oss säga för några år sedan) och osäkert funderat över om du verkligen sett filmen du håller i handen (det händer inte ofta, men tror alla har lånat en film två gånger), eller när den dykt upp på tv kanske ännu hellre. Nåt år senare. Man känner igen delar av den och vips slår det i till i tankeverkstaden och man konstaterar att man ju faktiskt sett filmen. Inget mästerverk, man har liksom bara flytit med i filmen och kommit ihåg delar av den. Det är nog så TV4 tänker när de repriserar Beck med jämna mellanrum. Jag och annat folk glömmer vem som är mördaren. Och hela förloppet innan. Farsan har aldrig sett en enda Beck-film trots att han ser dem varje gång de visas...

Annars är det de små detaljerna som lätt glöms bort för egen del, ibland kommer man på sig själv att fundera över de minsta sakerna. Småsaker. I nyktert tillstånd dessutom. Vad var det nu som hände? Allt har ju hänt kanske inom en minuts period. Lite läskigt är det ändå. Man vill ju komma fram till rätt svar, men kan inte definitivt ge det.

Vilken tid var det nu vi skulle samlas? 17 eller 18? Man dubbelkollar för säkerhets skull. Dubbelkolla till förbannelsen är nyckeln. Mycket går annars på reflex/rutin. Har jag låst bilen? Låste jag dörren hemma? Inget att oroa sig enligt mig för såna saker har man alltid lyckats fullfölja.

Slutsummeringen är dock, är det något man är intresserad av kommer man ihåg det, är man lite halvintresserad eller inte alls är det svårare att reda ut begreppen...

För en tid sedan läste jag Mons Kallentofts debutdeckare "Midvinterblod", i hopp om den skulle vara bra. Det var den verkligen inte. Precis som man stör sig på att "Kommisarien och Havets" dubbning tar överhanden av handlingen och spänningen (även om "Midvinterblod inte ens är spännande) blir det tragikomiskt att det exakt hela boken igenom ska ältas om KYLAN precis hela jävla tiden. I var och varannat stycke dessutom. Vi vet att det är kallt! Det behöver inte påpekas hela tiden. Till sist är det så irriterande att man bara vill lägga ifrån sig boken eller elda upp fanskapet. Han måste ju ändå tänkt på detta när han skrev romanen. Och varför det evinnerliga tjat? Därför borde spaltmeter i Aftonbladet skrivits om denna bokjäkel. Läsarstormar borde rasat, istället har några förargliga, bibliotikarierecensenter på sina ställen halvhyllat boken. "Att skriva att den är bättre än Stieg Larsson" säger väl rätt mycket om att något är fel och att de är oförmögna att begripa vad som är bra med en bok. "Midvinterblod" kan möjligtvis bli en bättre timslång filmatisering än boken själv, i varje fall om jag får gissa, brukar nämligen gilla när det utspelas i vintermiljö. Historierna blir bättre då av nån anledning, men inte när det tjatas om det i denna bok i varje fall.

... är inte det det ultimata firmanamnet på en städfirma med kriminell underton. Det är Hästens "städfirma". Hästen är en gammal "avdankad" gängledare i tv-serien "Andra Avenyn". Claes Ljungmark spelar denna gestalt på klingande göteborgska. Jag tycker han egentligen är den enda anledningen att bänka sig varje tisdag framför denna serie. Med så mycket underförstådd humor och sunkig stil gör han sitt livs roll. Ljungmark som mest - tidigare - brukat spela förargliga studiorektorer har här en pondus och trovärdighet som vi aldrig tidigare sett förr. Jag verkligen gillar denna typ, synd han inte är med oftare, det är bara när Tony inte kan tänka längre än till näsan eller när Hamsa inte kan stå ut med Roxannas tjat om pengabrist, som får dem att söka sig bort till den smutsiga källarlokalen där Hästen huserar. Magiskt, men tragiskt...

The Hittills börjar jag bli en expert på nu. Tror det är tredje gången jag skriver om deras konserter i Nsk. Dessutom har jag intervjuat dem en gång. Men det var trevligt som vanligt. Dessutom var både syrran och farsan med.

-----

Det är nästan på dagen tre år sedan The Hittills & The Hit Brass spelade i Röda salongen. Men i lördags var det dags igen för en nostalgisk tvåtimmarsresa tillbaka till 60-talets hitmusik.

Nisse Runeson får äran att förvalta ett större antal låtar nu när Little Mike Watson inte är med. Och det klarar han galant. Kul också att skicklige Lasse Nilsson ges lite extra utrymme att sjunga leadsång. Little Mike Watsons humor och temperament kompenseras en del av Clabbe af Geijerstams och Nisse Runesons munhuggningar och trivsamma prat i mellansnacket. Den riviga soulen får dock stå tillbaka en aning, det blir istället några låtar som jag inte hört bandet spela tidigare.

Clabbe af Geijerstam smyger in med jämna mellanrum och understödjer resten av gänget på gitarr och med sång. Under spelningens gång flikar han också in lite anekdoter om sitt eget turnerande, med mestadels Ola & The Janglers. Med en klädsamt framfusig och skämtsam ton blir det bland annat en berättelse om när Inga Gill oväntat blev turnéledare, när en mängd svenska artister skulle vara med i en film.

Konserten rivstartar med några givna covers i The Hittills repertoar; The Animals ”Don't Let Me Be Misunderstood” och The Beach Boys “Help Me, Rhonda” görs i tvärsäkra och oklanderliga tagningar. På skärmen bakom scenen visas under låtarnas gång aktuella skivomslag, idolkort och bilder på originalbanden, ett träffsäkert och bra drag som för konserten framåt. Då spelar det mindre roll att covervalen ofta (men inte alltid) är de mest kända låtarna med respektive artist.

The Beatles är bandet som The Hittills spelar flest låtar av den här kvällen. En handfull låtar in i showen blir det två akustiska nummer, Lasse Nilsson tar över mikrofonen och gör The Hollies ”He Aint Heavy, He's My Brother” och The Beatles ”If I Fell” med hedern i behåll.

Nilsson tar sig också an en av kvällens mer oväntade inslag, The Turtles ”Elenore”. Och så fortsätter det, allt flyter samman till en i The Hittills-mått mätt perfekt popshow, det är svårt att nämna någon låt framför den andra, egentligen. The Hit Brass skänker låtarna de är med på tyngd, drag och soul. ”Out of Time” är kanske det tydligaste beviset på det. Den gör Nisse Runeson och kompani väldigt bra. I andra halvlek åker de enhetliga kavajerna av, och de röda skjortorna med smala svarta slipsar visas upp. Clabbe af Geijerstam får sjunga två Ola & The Janglers-låtar, ”Alex is the Man” och ”Let's Dance”, och ett The Kinks-medley med tre låtar följer därpå. Strax innan extranumret bryter soulbluesen ut i två The Spencer Davis Group-låtar där The Hittills nyförvärv Sid Andersson får sjunga ”Gimme Some Lovin”.

Och när Otis Reddings ”I Can't Turn You Loose” mynnat ut är det bara att än en gång konstatera att The Hittills lyckats igen; att med små förändringar och stort hjärta göra en väl framförd och stilren hyllning till 60-talsmusiken.

----
Låtlista

 

Såg Robins i lördags, snacka om jobbig kille den där Pablo. Nån sån hade jag inte pallat med och se live. Han måste ju gå på något om han är så privat också. Som en yngre "komisk" Gary Busey eller nåt. Anna Blombergs imitationer var roligare. Hollywood-fruarna i ett nötskal. Söndagskvällens "Playa del Sol" tog nog priset i dålighet/pinsamhet. Hur kan man bygga ett helt avsnitt åt att Henrik Hjelt och de övriga blir kära i en docka...

Och hur går det sen? Jag ska inte avslöja något. Men av en slump läste jag/lyssnade jag till för en tid sedan tre böcker i rad vars huvudtema var just detta. Försvinnande. Vad är oddsen på det egentligen? 

Johan Theorins "Skumtimmen", John Ajvide Lindqvists "Människohamn" och Håkan Nessers "Maskarna på Carmine Street" heter romanerna.

Ölänningen Theorins bok utspelas både i nutid och dåtid. Historien vävs ihop bra och den är klart godkänd även om det tar lite tid innan den greppar tag. Magnus Krepper läser den bra, men inte märkvärdigt bra.

"Människohamn" är lång. Lite för lång för sitt eget bästa. Seg, trälig och inte särskilt spännande. Och inte särskilt bra heller om jag ska säga mitt. Men visst kan man bli lite imponerad av att man kan skriva en sån bok. Trodde dock den skulle vara mer spektakulär. Möjligtvis kan filmatiseringen bli något, men jag är tveksam.

"Maskarna på Carmine Street" har jag redan nämnt tidigare, en ledigt skriven roman, lättläst och intressant i sin berättar-jag-form.

Jag vad ville jag med detta blogginlägg egentligen? Svårt att säga, men lite märkligt var det ändå att jag valde tre böcker i följd där ett barn försvann. Vad de mer utförligt handlar om kan läsas på annat håll. Läs allra helst Nessers bok av dessa tre.

Varför måste i princip varenda skrivande "journalist" TVUNGET framställa just sin åsikt till varje "uppmärksammat" program som visas på tv, i form av en krönika, ett inlägg osv. Jag blir bara så trött, varför kan de inte gräva fram något annat att skriva om eller tycka till om. De gör det bara för tyckandets skull, och tar det alternativ som folket mest vill läsa. Det brukar hända med jämna mellanrum. Efter Michael Jacksons död var alla tvunga att skriva av sig, oavsett om de gillade hans musik eller inte. Om de hört hitsen eller bara sett nån video.

Det finns onekligen hur många andra exempel som helst, "Här är ditt liv", "Svenska Hollywoodfruar", "Färjan", "Idol" osv. Här ska det tyckas; sågas, klagas och förlöjliga. Aftonbladet har varje dag "förhandsklipp" från programmen eller artiklar om vad som kommer hända. Det räcker att läsa om programmen istället för att se dem.

Ännu ett skottsk band, även dessa från Glasgow, gjorde en fantastisk trevlig EP (Do It Riot Grrl), som fångade mitt intresse. Det roliga var att de gjorde det på ett svenskt bolag, Groover. Ett par månader efter kom deras album "Your Sinclair" och precis som EP:n innehöll den fin janglepop med bra bett i. Lite som sina (nu f.d.) bolagskollegor The Sunshine men med något mer ös och klistriga melodier. Riktig bilåkarpop som hade gjort Gessle på gott humör. Skivan finns för gratis nedladdning på myspace.com/themartialarts eller för streamad lyssning på Spotify. Lyssna gärna, det har alldeles för få gjort... Och komplettera med "Do It Riot Grrl".

Nu får det bli en paus med tips om slyngelaktig powerpop från skottar i Teenage Fanclubs och Big Stars anda. Kunde inte låta bli. Det är ju ändå musik man blir väldigt glad av. Teenage Fanclub kommer förresten med nytt album våren 2010.

spotify:album:4nj7ovVMZF9UczWzZj57Kz

Albumet, som är deras bolagsdebut, är egentligen ett mix av låtar från deras två första självfinansierade album, adderat med några då nyinspelade låtar. Glasgow-bandet går lite i sina stadskollegor Teenage Fanclubs fotspår. I början kan en del indiska instrument och inslag skönjas. Resten är dock en fest för den med ett bibehållet, powerpoplystet sinne. Framför allt hela mittpartiet är suveränt. Visst, alla femton låtar håller inte samma mått, några kunde man varit utan, men det är ändå finfin pop. Detta var också utgivet på den gamle Creation-generalen Alan McGees lågprisettikett Poptones (som på ett liknande sätt bl.a. släppte en "samling" med The Hives och en skiva med Ken Stringfellow från The Posies (som var klart bättre än hans första soloskiva). Poptones blev inte så långlivat då det lades ned i maj 2007, p.g.a. finansiella problem. Cosmic Rough Riders har också givit ut fler skivor, men det är inget som intresserat mig, "Enjoy The Melodic Sunshine" duger gott.

Det är också endast en annan skiva, en senare, som finns på Spotify.